LARS HÄSSLER: Gangsterparadiset – Så blev Sverige arena för gängkriminalitet

Efter att ha läst boken Gangsterparadiset – Så blev Sverige arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd av Lasse Wierup, blev jag, trots den cyniker jag är, ordentligt omskakad.

Sverige har blivit ett europeiskt undantag där polisen står maktlös när unga män skjuter med automatvapen och tonårspojkar kastar handgranater. Socialtjänsten och skolan är chanslösa mot personer som inte vill samarbeta. Polisen är numerärt underlägsen i förhållande till de kriminella nätverken. Om polisen får någon yngling fälld dömer domstolen till någon typ av vårdform som ofta provats och misslyckats.

På vänsterkanten skyller man på en kombination av låga inkomster, hög arbetslöshet, frånvarande fäder, dysfunktionella familjer och extrem trångboddhet. Det stämmer delvis men är ingen ursäkt för lam och urskuldande respons. Fattigdom är ingen ursäkt för kriminalitet.

Jag skall här ge några exempel ur boken som ger läsaren en bild av hur ofattbart naivt, undfallande och fegt samhället har agerat i förhållande till den alltmer utbredda gängkriminaliteten.

1. I konflikter mellan de två kriminella nätverk i Märsta norr om Stockholm hade det förekommit bråk utanför ett café med bland annat stenkastning och dessförinnan ett mord. Två personer, Rubad och Amraz, häktas. Tingsrätten anser visserligen ”att det är bevisat att de hjälpt till att skaffa fram bilar till mordet, men att detta inte är detsamma som att de i förväg visste vad som skulle ske”. Båda frikänns. Rubad, som är välkänd av polisen och redan har ett så kallat våldskapital, får 475 000 kr och Amraz 210 000 kr i ersättning av justitiekanslern för tiden i häktet.

2. Vid en annan tidpunkt vid samma café hade några maskerade män skjutit två personer efter att ha vägrats inträde. Ordningsvakten och ett annat vittne vågar inte berätta vem gärningsmannen är. Det 90 dagar långa kameraövervakningstillståndet har löpt ut och därmed står polisen utan bevis. Så småningom framkommer det att det är den ovan nämnda, Amraz, som utpekas, men han har då lämnat landet.

3. I Järva fanns det en yngling, Warsame. Han hade ett gediget brottsregister och socialtjänsten hade försökt med allt: familjeterapi, individualterapi, familjehem, LVU i hemmet och tvångsvård. Sedan följde nya brott och sex olika rättegångar för ett tjugotal brott: rån, misshandel, grov stöld, narkotikainnehav och hot mot tjänsteman. Nya insatser från socialen sattes in tills socialtjänsten meddelade att fortsatta insatser var meningslösa. Efter ytterligare en grov stöld av mobiltelefoner dömdes han till fyra års fängelse, vilket innebär att han blir fri efter bara tre år.

4. En mordmisstänkt person, Adan, har hållits frihetsberövad på ungdomshem. HBV-hemmet låter meddela att Adan inte kan stanna kvar då han struntar i alla regler. Medan beslut om annan placering skall fattas rymmer Adan. Han siktas senare i en stulen bil med tre andra personer på väg till en guldbutik. Polisen upptäcker Adan, en vansinnesbiljakt påbörjas och gänget infångas. De gripna har dubbla lager kläder på sig, för att snabbt kunna byta efter ett eventuellt brott. I bilen påträffas kofot, mobiler med kontantkort, handskar och rånarluvor. De anklagas för narkotikabrott, rattfylleri (cannabis i blodet), grov olovlig körning, vårdslöshet i trafik, olovligt brukande och falsk tillvitelse. Tingsrätten finner inte sannolika skäl för att de planerat ett rån och övriga misstankar motiverar inte häktning och alla släpps.

5. På Rinkeby torg blev det 2017 upplopp. Massor med stenkastande ungdomar sätter eld på bilar. Desperata invånare ringer polisen: ”Svartklädda män… nu krossar de rutor på ytterligare bilar… de filmar etc etc”. Butiksägare och krögare står framför sina lokaler och försöker hindra vandalisering och plundring alltmedan lågorna från bilarna lyser upp himlen. Några övervakningskameror finns inte. Några kvarter därifrån står ett 20-tal polisfordon och det vimlar av poliser. Men ledningen vågar, till många polisers frustration, inte låta dem ingripa. Nederlaget är totalt.

6. En yngling, Yahya, som redan har ett gediget brottsregister, har gripits för inbrott i Rinkeby. Han placeras på vårdhem men rymmer efter tre dagar. Vårdpersonalen har sett det förut, socialtjänsten har sett det förut och polisen har sett det förut. Så småningom grips och döms han för mord. Straffvärdet är 18 års fängelse, vilket motsvarar tolv år i effektiv tid efter villkorlig frigivning. Men då Yahya bara är 16 år har han rätt till 75 procents ungdomsrabatt. Kvar blir tre år i sluten ungdomsvård. Men sommaren 2020 fritas han under en övervakad permission och är fortfarande på fri fot.

Dessa exempel, som talar för sig själva, är bara ett fåtal som återges i boken. Sverige måste ändra policy vad gäller fängelsestraff. Trefjärdedelsfrigivning måste bort, liksom ungdomsrabatter. Oskicket att ofta inte döma enligt maxstraffstaxan bör ändras, och varför inte som i till exempel USA stapla brott på brott? Detta skulle kunna resultera i mycket långa straff för de mest förhärdade och brutala yrkeskriminella som anses ha liten chans till återanpassning i samhället.

Sverige måste också införa möjlighet för vittnen, så kallade kronvittnen, att vara anonyma för alla utom åklagare och domare. Då skulle polisen ha en chans att bryta våldsspiraler. Att hota vittnen, övergrepp i rättssak, kan visserligen ge fängelse upp till åtta år, men det utdöms nästan aldrig till maxstraffet. Att hota vittnen undergräver hela rättssamhället och borde likställas med mord och landsförräderi, det vill säga livstid.

Datainspektionen är ett av problemen. Den har envist motarbetat polisens försök att kameraövervaka utsatta stadsdelar med motiveringen: ”Övervakningsintresset väger inte tyngre än det mycket höga integritetsintresse som finns i området”. Först 2018 flyttade riksdagen makten över kameraövervakningen från Datainspektionen till polisen som nu är fri att montera kameror där de anser det befogat.

Ett annat problem är de kriminellas användning av krypterade mobiler och appar och sålunda polisens möjligheter till hemlig avlyssning. Redan 2005 flaggade en statlig utredning för att krypterad dataöverföring riskerade att göra polisens telefonavlyssning verkningslös. Trots starkt motstånd från bland andra Advokatsamfundet, som jämförde buggning med ”det system man hade i USA när man jagade kommunister under McCarthytiden”, var det först våren 2020 som polisen fick rätt att använda hackningsverktyg för att avlyssna mobiler och diverse appar.

Ytterligare problem är rättsväsendets svårigheter att komma åt brottsvinster. Först 2014 blev penningtvätt ett brott i sig. Lagen är idag en av de mest flitigt använda och tack vare den kan tillgångar frysas i avvaktan på fortsatt utredning. Att beslagta de kriminellas statusprylar som bilar, guldklockor och smycken biter hårt. I Tyskland används detta verktyg framgångsrikt. Även fastigheter och bolag beslagtas.

Trots att många grovt kriminella endast har uppehållstillstånd eller dubbelt medborgarskap, döms de väldigt sällan till utvisning. De få gånger det sker döms utvisning i ett antal år, till exempel tio år. Varför inte för livet? Ibland döms det till utvisning men verkställighetshinder föreligger med följd att den utvisningsdömde får stanna i landet. Minimikrav borde vara förvaring tills utvisning kan ske.

Ett av problemen med de gängkriminella är att de struntar i våra värderingar och lagar. En åklagare (i boken) har skrivit:” De gängkriminella vi möter idag är inte unga män som varit chanslösa i livet. De har inte kommit snett. De har inget missbruk. De delar helt enkelt inte våra normer, och de har absolut ingen lojalitet eller ens vilja till lojalitet gentemot samhället. Vi möter dem med skyddsåtgärder, med övervakning, med terapi, med utbildning och – i sista hand – med fängelsestraff som ska innehålla delar av detta. Men vi vet inte hur vi ska hantera en kriminell som på riktigt skiter i oss och i våra lagar”.

Som jag nämnt i början – att polisen är numerärt underlägsen i förhållande till de kriminella nätverken – innebär att om vi inte stramar upp rättsväsendet och ger det kraftiga verktyg samt ställer krav på de kriminella, så riskerar vi att helt tappa greppet. Resultatet kan bli som i Tyskland, där polisen i vissa områden redan kapitulerat.

Lars Hässler