Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Storbritannien lämnade EU den 31 januari 2020. Man enades om en övergångsperiod som löper ut den 31 december 2020. Dramatik in i det sista. Att Storbritannien nu definitivt lämnar EU är en stor händelse för Sverige. Vi skulle sannolikt inte ha sökt medlemskap i unionen om inte Storbritannien varit med. Nu har vi hamnat i denna oförutsedda situation. Är den besvärande för Sverige?
Skådespelaren David Prowse är död. Han är mest känd för sin roll som ärkeskurken Darth Vader i de tre första Star Wars-filmerna (1977, 1980, 1983).
Prowse föddes i Bristol 1935 och blev alltså 85 år gammal. Han filmdebuterade 1967 i James Bond-parodin Casino Royale där han spelade Frankensteins monster.
Vi är många i Sverige som hoppas på politiska förändringar. Vi vill se ett Sverige som återigen präglas av förnuft och egenomsorg. Vi vill se politiker som talar om verkliga problem och som inte tror att deras uppgift består i att förvandla vårt land till ett utopiskt lyckorike. Vi vill se ett Sverige som identifierar sig med sin historia och sina rötter. Men finns det anledning att tro på någon förändring? Varför händer det så lite i opinionen? Varför lyckas inte oppositionen att på allvar utmana en unikt svag och handlingsförlamad regering? Tänk om det aldrig vänder? Tänk om självskadebeteendet fortsätter. Vad gör vi då?
Det finns troligen inget säkrare sätt att bryta ned en människas mentala balans och göra henne vansinnig än att systematiskt förneka vad hon upptäcker med sina sinnen och de slutsatser hon därav förmår dra. Tänk dig att du sitter i en diskussion med ett halvdussin personer som alla, visar det sig, menar att ett plus ett blir tre. Deras fasta övertygelse går inte att rubba. Dårar, tänker du, och går ut för att träffa några vanliga, rättänkande människor varvid det visar sig att alla på samma uppriktiga sätt förklarar att ett plus ett faktiskt blir tre. Det är väl självklart, säger de och ler lite mot varandra som för att beklaga din förstockelse.
Fredrick Federleys senaste eskapader har lett till ett nytt fokus på sexuella övergrepp mot barn, och huruvida de som begår sådana någonsin ska kunna förlåtas. Vissa argumenterar för att Federleys sambo avtjänat sitt straff och därför borde få bli en del av samhällsgemenskapen igen. Jag håller inte med, men inom Centerpartiet finns tydligt en mer tillåtande attityd till denna typ av brott. Detta är särskilt tydligt inom ungdomsförbundet CUF, som sedan förra året förespråkar ett avskaffande av byxmyndighetsåldern.
Jag misstänker att amerikanska presidentvalet avgjordes genom fusk, dels på aktivistnivå och dels i organiserad form sanktionerad av Demokratiska partiet. Jag kan inte lägga fram några vattentäta bevis (eftersom jag i likhet med många republikanska valobservatörer inte kunde övervaka rösträkningen personligen) och alla är välkomna att tro annorlunda.
När jag började första klass hösten 1969 började jag i en skola med katederundervisning och en lärare med auktoritet. Vi lärde oss inte bara att läsa och skriva, utan också att skriva väl, läsligt och rättstavat. Framför allt fick vi redan från början klart för oss att läraren var den som bestämde i klassrummet, vilket förstås underlättade både lärandet och studieron.
Jag brukar börja min dag med en kopp kaffe och en snabb genomgång av nyheterna. Och det slår aldrig fel – det är alltid ”crime o’clock” någonstans i Sverige. En 85-årig kvinna har blivit misshandlad och rånad i sitt hem, ett kriminellt gäng har skjutit skarpt på offentlig plats, ett barn har blivit rånat och någon har blivit våldtagen. Det tar aldrig slut.
Då och då ropar Morgan Johansson, eller någon annan stjärna i politikeradeln, ett grötmyndigt ”oacceptabelt” och försäkrar att det ska tas ett rejält nappatag med brottsligheten, men längre än till ord går det sällan. De har det ju så bekvämt och gött där de sitter på sina privilegierade positioner, vad spelar det dem för roll hur de skattebetalande medborgarna har det, så länge pengarna rullar in?
Moderaternas partiordförande Ulf Kristersson har under hösten bytt namn. Han har som mellannamn lagt till hustrun Birgittas flicknamn Ed.
I en artikel om paret Birgitta och Ulf sägs det ”att de är väldigt enade i sina tankar och åsikter. Där den ene slutar prata tar den andre vid, och de brister ofta ut i ett samstämmigt och härligt skratt”… ”Vi är ett team och våra döttrar brukar säga att det är omöjligt att få oss att tycka olika.”
Under sommaren har Gymnastikförbundet funderat djupt om HBTQI och kommit fram till att killar upp till 17 års ålder som låtsas vara tjejer ska kunna tävla mot tjejer. Det här förstås dåliga nyheter för tjejerna.
Killar är, som alla vet, mycket längre och starkare än tjejer och kommer att sopa mattan med dem. Tänk er en ung tjej som tränat hårt för att vinna, bara för att bli besegrad av en kille som tränat betydligt mindre. Knappast rättvist.
Ibland blir jag förfärad över mina egna tankar. Är jag paranoid, frågar jag mig, till exempel när jag betraktar den sedan något sekel pågående förgudningen av statsmakten och dess prästerskap politikerna. Denna kyrka anser verkligen att den har kraft att göra allt. Man vet inte om den, liksom Ludvig XIV av Frankrike, anser sig född av Gud och därmed förmögen att uppbåda hans resurser eller om den, i faraonernas efterföljd, själv anser sig vara en gud. I varje fall menar den sig kunna göra underverk.
Nyligen skrev jag att liberalen Heidi Brandtner, och den ”kreativa ledaren” Cecilia Sahlström väckte frågan om kvinnor ska ha rösträtt. Det var naturligtvis inte allvarligt menat. Det var bara ett lite tillspetsat sätt att belysa de två damernas infantila diskussion. Men, som en läsare påpekade, varför ska kvinnors rösträtt ifrågasättas på grund av könstillhörighet när det finns en hel hop män som resonerar exakt lika imbecillt som dessa två damer?
Alltfler utropar klimatnödläge: Greta, kommuner, regeringen, EU och FN. Anledningen är den globala uppvärmningen som anses bero på människans användning av fossila bränslen. Lösningen är att gå över till förnybar energi. Men det finns även en annan lösning, nämligen fossilfri energi som innebär förnybar energi och kärnkraft. Sveriges elproduktion är idag till 98 procent fossilfri, lite över hälften kommer från förnybara energikällor som sol, vind, vattenkraft och biobränsle.
En av de finaste, rättvisaste och mest utvecklingsfrämjande idéerna i hela det västerländska liberalkonservativa politiska tänkandet är enligt min mening drömmen om meritokratin. En meritokrati är ett samhälle där positionerna och pengarna fördelas efter envars meriter. I en fullt utvecklad meritokrati bortses från ovidkommande förhållanden när positioner ska besättas och forskningsanslag utdelas. Ovidkommande är sådant som ras, hudfärg, kön, sexuell läggning, religion och allt annat som det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna att man ska bortse från.
Ingen kan idag undvika nyhetsflödet om de olika vaccinkandidaterna mot SARS-CoV-2. Förhoppningarna är stora, och många regeringar har säkrat avtal om leverans av vaccin från olika tillverkare.
Som jag ser det så finns det två olika linjer i detta stora flöde av nyheter: en dominerande som handlar om nya vacciner mot SARS-CoV-2 virus, och en annan linje som tar upp möjligheten att använda tidigare kända vaccin mot SARS-CoV-2, det vill säga vaccin som utvecklats mot andra sjukdomar. De senare nyheterna har ännu inte uppmärksammats så mycket, men jag menar att de framsteg som görs här kan vara minst lika intressanta som de nya vaccin som är på gång. Mer om det i slutet av artikeln.
Vad innebär det att vara liberal? Det beror förmodligen på vem man frågar. Men frågar man Heidi Brandtner, kansliassistent på Liberalerna region Stockholm, så innebär det ett bottenlöst hat mot runt 20 procent av Sveriges befolkning, samt en häpnadsväckande acceptans för folkmord och terror.
På sitt Facebook-konto har Heidi lagt upp en meme som visar åtta skallar – sju mänskliga och en tillhörande en lägre primat. De sju mänskliga skallarna betecknas ”vit”, ”svart”, ”man”, ”kvinna”, ”IS-krigare”, ”bög”, ”Greta”. Och apskallen? ”Folk som röstar på SD”.
Idag är det första advent och väntan på julen har börjat på riktigt. Mötet med mångkulturen har gjort att många svenskar vill återupptäcka den egna kulturen. Man träffar invandrare som säger: I mitt hemland gör vi så här. Man kanske tänker: Hur gör vi svenskar? Man kanske möter ”nysvenskar” som hånler och säger något i stil med att svenskar bara äter potatis. Man kanske känner sig lite kränkt och vill visa att vi har ett ganska rikt kök.
Själv var jag muslim i många år. Den svenska julen var en sak jag saknade. Varje år mådde jag dåligt för att jag inte kunde fira jul ordentligt. Jag fick fira lite halvdant. Det var en kompromiss med muslimerna omkring mig. När jag lämnade islam fick jag bli svensk igen.
Det som tar mest stryk av coronaäventyret, om man inte räknar de döda, kommer kanske att visa sig vara tilltron till myndigheter och auktoriteter. Visserligen har världens samlade läkemedelsindustri på häpnadsväckande kort tid utvecklat vacciner som förhoppningsvis kommer att fungera men förståelsen för hur sjukdomen sprider sig och hur den bör motarbetas har inte kommit så långt (jovars, behandlingsrutinerna för covidpatienter på sjukhusen lär ha förbättrats avsevärt).
Snart börjar väntan på ankomsten. När jag var barn trodde jag, på grund av ordlikheten, att advent betyder väntan. Det man väntar på Herrens ankomst, på latin adventus Domini.
Herren som avses är förstås Jesus Kristus, gudamänniskan.
Men vi väntar också på solens återkomst. Vid juletiden, då Gud föds som människa, infaller vintersolståndet då dagen är som kortast. Därefter blir dagarna längre igen: solen föds i det djupaste mörkret.
Arbetslösheten är troligen en ganska ny företeelse som uppstått genom kapitalismen och välfärdsstaten. Fattiga människor som inte kunnat försörja sig har det säkert funnits i alla tider men tidigare definierades de inte som arbetslösa utan snarare som lata eller som brottslingar (vilket de nog ofta blev för att överleva) eller någon annan sorts samhälleliga avfallsprodukter som man helst varit utan. Att inte ha ordnad försörjning ansågs därför långt in på 1800-talet vara ett brott.
Thanksgiving Day eller Tacksägelsedagen är en stor amerikansk höstfest som är välkänd hos oss tack vare skildringar i filmer och teveserier. I uppslagsverket Nordisk familjebok (Ugglan) från 1919 beskrivs den som Förenta staternas nationaldag:
Thanksgiving-day, ”tacksägelsedag”, nationaldagen i Nord-Amerikas förenta stater, firas genom gudstjänst i alla kyrkor. Presidenten bestämmer dagen, vanligen sista torsdagen i nov.
Den store svenske socialistagitatorn August Palm, kallad ”Mäster Palm”, förtog föredragsturnéer i Förenta staterna 1900 och 1906. I sin reseskildring Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika (1901) skriver han:
Rubrikens fråga är banal men grundläggande. Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (bilden) sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Det kan vi lära oss något av. I krig vet man vem som är fienden, nämligen den man skjuter mot. Även i politiken brukar man veta vem fienden är men numera, har jag upptäckt, är det svårare.
Salahuddin Barakat är imam och ordförande för Islamakademin i Malmö, som delvis finansieras med skattemedel från Malmö Stad. Han har nyligen fått ett tillskott på några miljoner i sitt arbete mot ”extremism”. Vem är denna Barakat? Vi vet att han hatar Frankrikes president Emmanuel Macron eftersom denne står upp för västerländsk yttrandefrihet. På sin personliga Facebooksida (7/10 2020) skrev Barakat att Frankrike är en ”islamofob skurkstat” och att Macron är ”en skurkaktig fjant”.
”För islamhatarna kan muslimer aldrig göra rätt”, skriver DN:s Erik Helmerson i en text som sjuder av den rättfärdiges indignation över andra människors ondska och illvilja.
Muslimer dras med fördomen att vara våldsbenägna och odemokratiska. Så hur manifestera sin åsikt på ett så ickevåldsamt och demokratiskt sätt som möjligt? Kanske genom att bedja och dela ut flygblad utanför en ambassad? I en tillståndsgiven demonstration?
Många samhällen i världshistorien har lyckats skaffa sig ett avsevärt ekonomiskt överskott, alltså resurser som överstiger vad som behövs för att människorna ska kunna reproducera sig och produktionsapparaten ska hållas intakt. En sak som jag tycker är spännande är att undersöka hur sådana framgångsrika samhällen väljer att utnyttja sina överskott. Observera att det handlar om ett val, inte om något som bestämts av ödet, även om det kanske inte är ett uttalat val och framför allt inte ett val som underställts folket för demokratiska beslut.
När man ska uttala sig om okända och oförutsägbara saker, exempelvis samhällsklimatet och framtiden, så gäller det att vara försiktig och villigt erkänna att man står på ett gungfly i mörkret och egentligen saknar alla instrument för att orientera sig. Ändå tror man sig ana saker.
Här är en observation som alltså inte är en observation utan snarare en känsla. Under de mer än fem år som den här bloggen funnits har stämningsläget i nationen genomgått en kraftig förändring. Då var det nästan helt förbjudet att säga saker som idag inte föranleder några höjda ögonbryn. Till exempel skrev jag en gång så här:
På ett antikvariat i Chicago i slutet av 70-talet bläddade jag i ett tummat exemplar av ”The Naked Communist” från 1958 (den finns att läsa gratis här). Boken erinrade om en svunnen tid, då antikommunismen svepte över USA och Joseph McCarthy rensade ut vänstersympatisörer från Hollywood. Föräldrar uppmanades ge sina barn en kristen uppfostran för att de inte skulle växa upp till blodtörstiga bolsjeviker. Den kommunistiska världsrevolutionen förutspåddes infalla redan 1973, så det var hög tid att mobilisera om man ville stoppa den röda faran. Lyckligtvis tog historien en annan vändning och Sovjetunionen upplöstes 1991. Järnridån förvandlades till grus och den västerländska kapitalismen såg ut att ha segrat.
I Moderaternas förslag till nytt idéprogram tar man ett försiktigt steg bort från den komprometterade öppna gränser-politik som rådde under Reinfeldt. Det gäller nu att städa bort det värsta från den tiden för att anpassa sig till det som vänstern kallar ett ”blåbrunt” block tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Det nya idéprogrammet är bättre än det förra från 2011. Här erkänner man att massinvandringen är ett problem. Man lämnar också idén om att integrationen skulle betyda att även ”gammelsvenskarna” skulle anpassa sig till ”nysvenskarna”.
Nu är det snart dags igen. Nu ska barnen på nytt matas med det budskap som public service för stunden anser viktigast. Jag talar naturligtvis om den årliga julkalendern. Och den som tänker att julkalendern helt enkelt är en mysig programserie för barn, i väntan på julens ankomst, kan tänka om. Här finns ett budskap som ska hamras in.
Det är märkligt att de överideologier som topprider vårt land började i begränsade sammanhang för att sedan över några decennier sprida sig som metastaser i hela samhällskroppen. Jag syftar på värdegrunden och postmodernismen, som idag genomsyrar både det offentliga rummet och därmed också de följsamma människornas enskilda liv.
Medan Den Heliga Värdegrund gör avstamp i skolans anti-mobbningsprogram i början av nittiotalet kom postmodernismen på allvar till Sverige via litteraturkritiken ungefär ett decennium tidigare. Tillsammans har de med tiden format en uppsättning dogmer som utgör en fara för såväl demokrati som välfärdssamhällets fredliga överlevnad på sikt.
