År 1902 publicerade Lenin en liten skrift som hette Vad bör göras? där han framförde teorin att den kommande revolutionen inte kunde ledas av proletariatet eftersom arbetarna inte hade ett tillräckligt revolutionärt medvetande. I stället måste den stora omvälvningen genomföras under ledning av en liten grupp ideologiskt skolade kommunister. De vanliga arbetarna skulle bara schabbla bort revolutionen om de fick bestämma och nöja sig med obetydliga eftergifter från maktens sida och sedan inordna sig under den borgerliga ideologin. Lenins skarpa insikt var redan från början att folket inte ville vara med om några samhällsomstörtande äventyr.

Hela historien är egentligen både tokrolig och tragisk. Sedan ett halvt millenium har Europa och sedermera även Nordamerika, det vill säga västerlandet, gjort underverk. Människan har funnits i kanske 250 000 år och fram till västerlandets ekonomiska revolution levt i outsäglig misär. Under bara två promille av människans existens på jorden har det funnits något hopp om att tillvaron skulle kunna upplevas som dräglig för mer än ett fåtal om ens det. Det är vad västerlandets gjort för mänskligheten. Under långt mindre än en promille av människans tid på jorden har engelsmannen Thomas Crappers (bilden) uppfinning vattentoaletten existerat och då till en början bara för drottning Victorias av England bekvämlighet.

Sveriges akuta problem just nu är kriminaliteten. Sverige har ingen plan för hur brottsligheten ska hanteras. En del pratar om att myndigheterna måste samarbeta mer, andra om att straffen måste skärpas och straffrabatterna för ungdom måste elimineras, andra åter om att sociala insatser måste sättas in tidigare i brottsriskutsatta barns liv inklusive resolutare föräldrautbildning för att förhindra att ungarna blir kriminella redan i yngre tonåren.

Om vi hade haft hur mycket tid som helst så hade sådant möjligen varit intressant att debattera. Men nu har vi inte tid. Sverige är som en läckande skuta som inte vet vart den är på väg. Det är inte dags att planera däcksstolar eller att fernissa däcket. Första prioritet är att täta läckan.

Alldeles nyligen läste jag om den amerikanske 89-årige miljardären Chuck Feeney (på bilden nedan tillsammans med hustrun Helga) som gett bort hela sin avsevärda förmögenhet till välgörenhet. Precis hur mycket Mr Feeney har skänkt framgår inte riktigt men att det var mycket bevisas av att affärstidningen Forbes belönat honom med ett hyllningsreportage samt av att filantropen under de senaste decennierna redan skänkt bort åtta miljarder dollar av pengar som han tjänat på en kedja av tullfria flygplatsaffärer och på investeringsverksamhet. ”Chuck är ett föredöme för oss alla”, sa Warren Buffet som påstås ha lovat att ge bort 99 procent av sin förmögenhet, ”Chuck är en bra hjälte att ha”.

”Det är inget fel på klaner”, sa Liberalernas ledare Nyamko Sabuni vilket både Bitte Assarmo och jag upprört har påpekat på dessa sidor. Det är visst fel på klaner. Klansamhället är den demokratiska rättsstatens absoluta motpol. Klanen är som en stat i staten och etablerar sig som en fiende till staten med sina egna lagar och regler och bestraffningar. Så här formulerar sig Sabuni:

Tvärtom är det stora delar av världen som måste organisera sitt liv i form av klaner för det finns inget samhälle som bistår. Polisväsendet är inte till för medborgarna utan snarare en fiende. Det är inget fel på klaner.

Jag är för det mesta skeptisk mot diffusa företeelser som periodvis upprör samtiden. Ibland är det nästan farligt, i varje fall om man vill ha goda relationer med arbetskamrater och bekanta, att uttrycka betänkligheter kring en pågående upphetsning. Till exempel trodde jag aldrig riktigt på att ryska miniubåtar under det sena 1900-talet kränkte svenska skärgårdar. Det kostade mig åtminstone tillfälligt nedisade relationer med några vänner. MeToo-kampanjen tyckte jag också var skum. Sexanmälningarna framstod alltför ofta som betalningar för gammal ost av kvinnor som låtit sig förföras för att de fått någon sorts löfte, till exempel om filmroller, som sedan runnit ut i sanden. Panamapappret och Paradisläckan var två internationella skandaler avseende ekonomisk brottslighet i den högre skolan som jag också misstrodde och som sedermera, när rättvisans kvarnar fått mala i några år, visade sig vara stormar i vattenglas som knappt avsatte en enda fällande dom.

Den samtida politiska och intellektuella diskussionen i alla länder, i varje fall i västerlandet, är mycket upptagen av ekonomiska klyftor. Det hävdas av internationella megastjärnor som Thomas Piketty att ojämlikheten ökar så att de tio procent med de högsta inkomsterna och/eller förmögenheterna ökar sin andel av de totala inkomsterna och/eller förmögenheterna medan motsatsen gäller för de exempelvis femtio procent som har det sämst. Jag har inte läst Pikettys verk men eftersom han är så världsberömd och säger samma sak som en massa andra ekonomer så antar jag att det ligger till ungefär så. Det är troligt att den ekonomiska ojämlikheten ökar.

Enligt ett påstått latinskt talesätt slår gudarna dem de vill förgöra med dumhet. Man undrar varför gudarna inte klipper till mer pang på rödbetan med vulkanutbrott eller jordbävningar eller några andra verksamma naturkatastrofer. Jag tror att gudarnas val av metod bestäms av deras oändliga och obegripliga kärlek till människan. För det första vill de inte själva ta människor av daga utan föredrar att förgifta dem med dumhet så att de förintar sig på eget bevåg. För det andra kanske gudarna inte vill förgöra alla människor utan bara vissa särskilt misshagliga individer. Gudarna ogillar möjligen tanken att en massa oskyldiga skulle stryka med vid en allmän syndaflod och föredrar därför att rikta sin ilska direkt mot de skyldiga. Metoden borde ha den extra fördelen att när dumheten bryter ut hos dem som ska straffas och de så småningom går under så kan alla andra följa processen och i bästa fall lära sig hur dumheten ser ut och vart den leder.

Det är mycket floskler nu för tiden. Med floskel menar jag ett uttryck eller ett begrepp som är oprecist nog att kunna tolkas på olika sätt och som i allmänhet har en inneboende tendentiös agenda. ”Allas lika värde” är en typisk floskel. (Den floskeln ingår i den överordnade floskeln ”Värdegrunden” som jag utan resultat utmanade på duell här för fyra år sedan.) Allas lika värde betyder egentligen bara att du ska sluta klaga på invandringen och i stället hålla truten och betala skatt.

Den humanitära stormakten, med säte i området kring Rosenbad, driver sitt favoritprojekt, som är den storskaliga invandringen, men lämpar alltmer av kostnaderna på kommunerna (och i sista hand, förstås, på skattebetalarna, vilket kostar fyra miljoner kronor eller så per invandrare från ankomst till död).

Till en början, kanske i några fall så länge som till hösten 2015, var kommunerna inledningsvis entusiastiskt men sedermera alltmer försiktigt positiva till migrationsprojektet som manifesterades i att de varje år kunde få hundratals eller ännu flera nyinflyttade människor att ta hand om eftersom dessa människor endast undantagsvis kunde försörja sig själva. Efter migrantexplosionen det året har det gradvis blivit mer spänt. Kommunerna blir alltmer trängda – ekonomiskt, socialt, politiskt – av den börda som statens fortsatt entusiastiska invandringspolitik lägger på deras axlar.

Jag tillhör dem som inte tror på konceptet strukturell rasism. (Ej heller tror jag på det likaledes diffusa konceptet könsmaktsordning som har motsvarande sociala funktion.) Jag tror att föreställningen om att det existerar strukturell rasism, exempelvis i Sverige, bara är ett knep som onda krafter använder för att utöva utpressning på vita människor som i själva verket inte har ett rasistiskt ben i kroppen och blir vettskrämda vid blotta tanken att de skulle ha blivit påkomna med minsta rasistiska gliring. Hela konceptet är konstruerat för att ge vita människor så dåligt samvete att de går med på vad som helst för att slippa anklagelserna. (Könsmaktsordningen, liksom Metoo-kampanjen, har på liknande sätt uppfunnits för att ge män, särskilt vita män, skälvan så att de inte törs protestera när jämställdhetsministern och andra feministiska aktivister presenterar sina krav.)