MOHAMED OMAR: Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem

Snart börjar väntan på ankomsten. När jag var barn trodde jag, på grund av ordlikheten, att advent betyder väntan. Det man väntar på Herrens ankomst, på latin adventus Domini.

Herren som avses är förstås Jesus Kristus, gudamänniskan.

Men vi väntar också på solens återkomst. Vid juletiden, då Gud föds som människa, infaller vintersolståndet då dagen är som kortast. Därefter blir dagarna längre igen: solen föds i det djupaste mörkret.

Denna händelse har firats sedan urminnes tider. Långt innan någon hade hört namnet Jesus.

I den julianska kalendern, som infördes av Julius Caesar år 45 f.Kr. i Rom, inföll vintersolståndet på juldagen den 25 december.

Jag är ateist, vilket betyder att jag inte tror på vare sig gudar, änglar eller demoner. Men jag vill inte ta bort berättelsen om Jesus från julfirandet. Det är en djup och vacker berättelse.

Det finns också vackra psalmer. I julottepsalmen ”Var hälsad, sköna morgonstund” av Johan Olof Wallin hittar man de här orden:

Han kommer, till vår frälsning sänd,
och nådens sol, av honom tänd,
skall sig ej mera dölja.

Kristus har genom sin födelse tänt nådens sol. Nåden liknas vid en sol som ger värme och ljus och liv. Kristus har tänt denna sol, men han är också solen eftersom han är nådens källa. Han tände nådens sol, förde in den i världen, genom att födas till världen.

Det här är långt ifrån den enda psalmen som jämför Kristus med solen. I sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer” heter det: ”Du milde Jesu Kriste, Vår glädjesol och sköld”. Och i barnpsalmen ”I öster stiger solen opp” åkallas Jesus så här: ”Du solars sol från Betlehem”.

Den som inte delar den kristna tron, men vill kvar psalmerna, kan i Kristus se en bild för solen. De kristna har själva genom sin historia alltid liknat sin gud vid solen.

Vad firar man till exempel vårfrudagen den 25 mars? Det är Marie bebådelses dag, alltså dagen då ängeln Gabriel gav hennes nyheterna om att hon skulle bli havande. Men dagen var i äldre dag också dagen för vårdagjämningen, då natt och dag är lika långa och solen går upp rakt i öster. Världen måste ha skapats vid vårdagjämningen då livet vaknar, tänkte kyrkans lärde, och i analogi med detta avlas Kristus, som också kallas ”världens ljus”, just då. På Vårfrudagen är det nio månader till juldagen vid vintersolståndet då Kristus kommer till världen.

Som det heter hos evangelisten Johannes: ”Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen” (1:9). Kyrkorna hade sina altare vända mot öster eftersom öster är soluppgångens väderstreck och Kristi återkomst tänktes i öster.

Hjulkors i en hällristning från bronsåldern i Tanum i Bohuslän. Det fyrekriga hjulet är sannolikt som en symbol för solen:

När jag tänder ett ljus första söndagen i advent kan jag tänka på solens ankomst. När vintermörkret är som djupast vid vintersolståndet vänder solen, himlens brinnande hjul, och kommer tillbaka. Dagarna börjar bli längre igen. Därför tänkte sig vissa lärda att ordet jul var samma ord som hjul.

På 1670-talet skrev den svenske skalden Samuel Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”. På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul”.

Veckans första dag uppkallad efter solen – det är solens dag – och förr talade man om ”söndagsbarn” såsom särskilt lyckligt lottade. Alltså: fyra soldagar fram till ”solhjulets högtid”.

Från 200-talet finns en romersk mosaik (se vinjettbilden) som framställer hur Kristus, med en krans av strålar om huvudet, i triumf åker på sin vagn över himlen. Han är världens ljus, den oövervinnliga solen som dör bara för att uppstå igen. De gamla grekerna berättade att Helios, solens gud, varje morgon lämnar sitt palats i öster. Han åker på en vagn dragen av fyra vita hästar över himlavalvet för att sprida värme och ljus över jorden. På kvällen försvinner han i det västliga mörkret.

Men Jesus är inte som Helios en mytologisk gestalt – bakom gudamänniskan finns en historisk person, född av en kvinna, som Paulus skriver i sin epistel till galaterna:

Men när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen.

Jesus hade också bröder, en av dem hette Jakob. Paulus nämner honom i ett tidigare stycke i samma epistel:

Först sedan, tre år därefter, for jag upp till Jerusalem, för att lära känna Cefas, och jag stannade hos honom femton dagar. Men av de andra apostlarna såg jag ingen; allenast Jakob, Herrens broder, såg jag.

Paulus mötte aldrig Jesus i köttet – han såg honom bara i syner. Men han mötte Jakob.

Det är egentligen ganska fantastiskt att en människa från en liten oansenlig by utan någon stor världslig ställning, kunde ha så stor påverkan på världshistorien. Amerikanen Bart Ehrman, en av de främsta experterna på Nya Testamentet, själv agnostiker, menar att Jesus är den viktigaste personen i den västerländska civilisationens historia:

Jesus is the most important figure in the history of Western civilization.

Tänk att denna människa föddes av en kvinna från Nasaret i Galileen!

I den svenska julen förenas det uråldriga firandet av solens återkomst med den vackra berättelsen om en judisk pojke som föds i ett stall. Snötyngda granar och ensliga gårdar med legenden om stjärntydare från Österlandet. Julskinka och inlagd sill med dadlar och gyllengul saffran. Bibeln skildrar en värld som ligger långt från Norden, men det är ingen främmande värld: ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar