Gästskribent CARL JOHAN LJUNGBERG: M – Den våta trasan

Moderaternas partiordförande Ulf Kristersson har under hösten bytt namn. Han har som mellannamn lagt till hustrun Birgittas flicknamn Ed.

I en artikel om paret Birgitta och Ulf sägs det ”att de är väldigt enade i sina tankar och åsikter. Där den ene slutar prata tar den andre vid, och de brister ofta ut i ett samstämmigt och härligt skratt”… ”Vi är ett team och våra döttrar brukar säga att det är omöjligt att få oss att tycka olika.”

Vi är många som har sökt förstå varför Moderaterna under många år lagt en våt trasa över svensk konservatism. Partiet utgör kanske det främsta hindret i dag för att skapa genomslag för en växande, omprövande opinion. I det synfältet blir Ulf Kristerssons hustru och tvillingsjäl intressant.

Birgitta Kristersson Ed studerar för närvarande till präst, men hon har en bakgrund som skicklig PR-konsult.

Hon var medgrundare till PR-byråerna Sagt & Gjort, Springtime och senare Six Year Plan. Springtime fusionerades senare med S-gurun Bo Krogvigs företag Norna och värvade även Liberalernas (tidigare) partisekreterare, Maria Arnholm som VD.

Byrån Six Year Plan grundades sedan tillsammans med Krogvig och Göran Thorstensson, som tidigare var Carl Bildts talskrivare.

Bland Birgitta Eds insatser nämns att hon ledde kampanjen ”Ja till EMU” (och där ska ha blivit vän med Stefan Löfvén).

Under tonåren aktiv i MUF höll hon sedan mitten av 90-talet avstånd till partipolitiken fram till dess att hennes make valdes till ordförande 2017, då hon gick med i Moderaterna.

Politiskt ger kanske Fokus uppgifter om ”Birgitta Eds stora PR-koalition”, och del av ”Ulf Kristerssons informella nätverk”, om de stämmer, en antydan om i vilken politisk miljö som Ed har verkat i.

Vid en snabb genomgång består den av fyra socialdemokrater, två liberaler, två centerpartister och fyra moderater. Kretsen är inte bara begåvad utan imponerande framgångsrik, och de flesta i den har nu fått andra inflytelserika positioner.

Denna krets förefaller ganska väl spegla den svenska politiska hegemonin och den politiska eliten. Däremot ter den sig knappast som en lika inspirerande miljö för ett konservativt nytänkande, snarare tvärtom.

Som en andra illustration av stämningarna inom dagens Moderat-ledning kan man peka på den nya MUF-ordföranden, Matilda Ekeblad.

Ekeblad beskriver sig som liberal. Hon vill att MUF ska snegla på framgångsrika vänsterrörelser och prata mer om saker som aborträtten, Black Lives Matter och miljö- och klimatfrågor.

Hon är missnöjd med invandringskritiken – strikt migrationspolitik får inte urarta i populism, menar hon, och hon är delvis kritisk även till Moderaternas ökade satsning på lag och ordning.

MUF bör enligt henne bredda sin politik och locka fler unga kvinnor samt ha goda relationer till den forna alliansens ungdomsförbund. Ekeblad vill gärna se MUF som ”det gröna ungdomsförbundet”.

Ungdomsförbunden brukar vara mer radikala än sina moderpartier, i åsikter men också i vilka de riktar sig till. Ekeblads främsta mål verkar vara att anpassa MUF och moderaterna till unga kvinnor, genom mer PK-anpassade åsikter. En bärande tanke verkar vara att framtidens politik är en extrapolering av nuvarande strömningar, en brist på perspektiv som är förståeligt för någon som var tio år när Reinfeldt tillträdde.

Om man försöker förstå Moderaternas roll som (idémässigt) tomrum i dagens svenska politik, så är det möjligt att förklaringen finns någonstans i den här ideologiska miljön: en sorts ljummen liberalism, i allt väsentligt närd av vänsterliberala PK-värderingar om än lite på efterkälken, alltså mera av Jan Björklund och ärkebiskop Antje Jackelén än Gösta Bohman.

Moderaternas förslag till nytt idéprogram blev också en vattvälling, trots att en mer självständig tänkare som Alice Teodorescu satt i arbetsgruppen. och trots att kraven på invandringen/integrationen i någon mån har skärpts.

Programmet är i övrigt substanslöst och har ganska innehållslösa men politiskt korrekta honnörsord som enda konsistensgivare.

Förklaringen tror jag kan vara att Moderaterna idag är ett dysfunktionellt parti, med en ledning fostrad under Reinfeldt-eran, då den ideologiska ryggraden bröts.

Ledningens värderingar står fortfarande närmare den gamla alliansens, eller det politiska etablissemangets sjuklöver, än den konservativa omprövning som nu är på gång hos den stora delen av M-väljarna.

Det största hindret för ett reellt maktskifte är i dag heller inte de idélösa Socialdemokraterna och dess stödpartier, utan den moderata partiledning som breder en våt trasa över sina väljares växande samhällskritik. Den kritik som nu hörs späds av partiet ut till en diffus retorik, förenad med en ovilja att ta ställning i viktiga frågor. Klart är att detta agerande riskerar att släcka förhoppningen om ett konservativt block och en regeringspolitik byggd på realism och sunt förnuft, en förändring på riktigt.

Carl Johan Ljungberg är Ph D i Politics, fri kulturdebattör.

Gästskribent