BITTE ASSARMO: Ambitiösa skolelever tvingas utföra politikernas jobb – nu som förr

När jag började första klass hösten 1969 började jag i en skola med katederundervisning och en lärare med auktoritet. Vi lärde oss inte bara att läsa och skriva, utan också att skriva väl, läsligt och rättstavat. Framför allt fick vi redan från början klart för oss att läraren var den som bestämde i klassrummet, vilket förstås underlättade både lärandet och studieron.

När jag slutade nian 1978 lämnade jag tre stökiga och meningslösa högstadieår bakom mig, i en flumskola där alla regler satts ur spel och där lärandet satts på undantag till förmån för de elever som inte ville, eller av olika skäl förmådde, ta till sig kunskap.

Katederundervisningen hade då till stor del ersatts av grupparbeten. Grupperna delades in som så att de elever som var vetgiriga och intresserade av att plugga fick bilda grupp med de elever som mest hängde i rökrutan, eller överhuvudtaget inte var närvarande.

De ambitiösa eleverna fick alltså dra hela lasset, göra grupparbetet på egen hand (vilket de gjorde eftersom de ville uppnå något och få ett bra betyg) samtidigt som de skolkande fick samma betyg utan att anstränga sig.

Det var naturligtvis oerhört orättvist. Men av någon anledning ansågs det som helt naturligt och jämlikt. Alla skulle ha samma chans, hette det. Men så var det ju inte. Alla fick inte alls samma chans. De ambitiösa eleverna fick aldrig chansen att visa vad de verkligen gick för, eftersom de ständigt var tvungna att ta ansvar för sina klasskamrater.

Det slutade inte där. Det fanns också en oerhört stark vurm för de elever som misskötte sig. Det var synd om dem, de hade det svårt, de kunde inte reglerna och så vidare i all oändlighet. De ambitiösa togs för givna, de fick klara sig bäst de kunde. Och det gjorde de förstås, eftersom de var så ihärdiga. Men någon stimulans var det inte tal om. Och skulle någon av dem klaga på stöket i klassrummet, eller på att deras klasskamrater åkte snålskjuts, fick de skäll för att de var osolidariska.

Undervisningen var med andra ord helt anpassad efter klassens lägstanivå. Att de som faktiskt ville lära sig något ändå gjorde det berodde på att det på den tiden fortfarande fanns lärare som tillhörde vad som brukar kallas den gamla stammen. Magistrar och fröknar, som vi kallade dem, som var rutinerade och erfarna och hade en naturlig auktoritet som inte ens de stökigaste eleverna vågade ifrågasätta. Och om de mot all förmodan gjorde det fick de vackert lämna klassrummet och bege sig till rektorns kontor för en avhyvling.

De yngre lärarna, däremot, de som skolats av flumvänstern, var inte mycket att hänga i julgranen. Vi hade en teckningslärare, som hellre hängde på fritidsgården med de sniffande och haschrökande skolkarna än undervisade. Sen satte han ungefär samma betyg på alla, oavsett resultat, för de som skolkade var ju också kreativa och skulle ha kunnat om de bara velat, liksom.

Flumlärarna utnyttjade också gärna de stillsamma eleverna för att själva slippa ta tag i de bråkiga och utagerande. Den som var riktigt stökig placerades intill en blyg och tystlåten elev, som då fick ta de värsta stötarna. Att det påverkade dennes möjligheter att överhuvudtaget ta del av undervisningen var egalt. Det hela handlade ju om en politisk ambition om jämlikhet, och då kunde man gärna offra en och annan plugghäst liksom.

Det här brukar jag tänka på när det skrivs och diskuteras om skolan idag. För driftiga och flitiga elever utnyttjas på samma sätt även nu.

När jag gick i skolan var det klassklyftorna man ville åt. Det ansågs helt enkelt orättvist att vissa föräldrar såg till att deras barn hade tillgång till litteratur, kultur och liknande medan andra inte gjorde det. Dessa klyftor skulle utjämnas, på bekostnad av de pluggstarka eleverna.

Idag är det invandringen som orsakar ojämlikheten i skolan, enligt regeringens utredare Björn Åstrand. Det vill han råda bot på genom att minska elevers valfrihet och därigenom skapa en ”allsidig social sammansättning” av elever.

I klartext betyder det att elever, vars föräldrar satt som mål att tillhandahålla intellektuella och kanske även ekonomiska resurser för barnens bästa, ska utnyttjas som draghjälp åt elever som har andra och sämre förutsättningar. Härigenom vill politikerna svära sig fria från en invandringspolitik som gått käpprätt åt skogen, och en skolpolitik som inte fungerat på decennier.

Det är här den ”humanitära stormakten” visar sig i allt sitt skamlösa hyckleri.

BILD: Ett svenskt klassrum på 50-talet i Hållnäs, Uppland. Bilden är publicerad i Barbro Björnemalm, Sparade ögonblick. Folkhemmets pressbilder i Upplandsmuseets samlingar (2016), sid 32 med följande bildtext: ”Matematiklektion i det julpyntade klassrummet i Hållnäs 1954.”

Bitte Assarmo