PATRIK ENGELLAU: Utbildning

Ibland blir jag förfärad över mina egna tankar. Är jag paranoid, frågar jag mig, till exempel när jag betraktar den sedan något sekel pågående förgudningen av statsmakten och dess prästerskap politikerna. Denna kyrka anser verkligen att den har kraft att göra allt. Man vet inte om den, liksom Ludvig XIV av Frankrike, anser sig född av Gud och därmed förmögen att uppbåda hans resurser eller om den, i faraonernas efterföljd, själv anser sig vara en gud. I varje fall menar den sig kunna göra underverk.

Ta det kombinerade migrations- och integrationsprojektet som exempel. I decennier har politikerna misslyckats med integrationen (och det beror inte på att de saknat material att öva på). Deras enda reaktion på sina motgångar är att göra ännu större satsningar på de redan prövade och felslagna sätten, till exempel mer socialpolitik, större bidrag, mer arbetsträning, kraftigare fördömanden av strukturell rasism och mer SFI. Min paranoida men med tiden alltmer övertygade uppfattning är att politikerna helt saknar kraften att åstadkomma integration. Det är inte bara svenska politiker inte har denna förmåga. Inga statsmakter har den.

Den enda kända långsiktigt framgångsrika integrationspolitiken var den som bedrevs i USA på artonhundratalet. Framgångsformeln var att staten inte gjorde någonting sedan den läkarundersökt migranterna på Ellis Island och skickat tillbaka de sjuka. Därefter gjorde staten ingenting. Ingenting – annat än att till nöds upprätthålla lag och ordning och bygga vägar och broar. Då gick det bra. Förklaringen, tror jag, är att när staten lägger sig i och ska hjälpa till uppstår ett spel mellan migranten och staten där båda försöker lägga ansvaret på varandra. Om migranten däremot inser att han svälter ihjäl om han inte tar sitt eget ansvar så har han ingen annan lösning än att bita ihop och hugga i.

Samma syndrom uppträder exempelvis inom utbildningen. Det är en av vårt samhälles mest allmänt erkända dogmer att vägen till framgång, särskilt ekonomisk framgång för nationen, är utbildning, helst så hög utbildning som möjligt för så många som möjligt. Därför har det svenska – och det är nästan samma sak i andra länder – universitets- och högskoleväsendet byggts ut i rasande takt, nya bidragssystem har utvecklats för att jämna vägen för allt större studentkullar (och betygskraven sänkts för att öka lärosätenas produktion av examina per satsad krona eller eventuellt studietimme ska maximeras).

Den dogmen är så självklar i västerlandet att den troligen omfattas av alla. Tesen bygger just på föreställningen att politiker kan styra framtiden genom att reglera Utbildningsdepartementets budget och Universitetskanslersämbetets föreskrifter. Mer pengar och bättre regler så blir det fler examina och därför högre ekonomisk tillväxt med åtföljande bättre konkurrenskraft och förhöjt välstånd.

Även jag trodde på det där tills jag fick arbete i Indien för åtskilliga år sedan. Den indiska staten hade också trott på budskapet om utbildningens välsignelser för ett u-land som ville framåt, det förklarade både de sovjetiska rådgivarna till den indiska staten och den viktiga biståndsgivaren Världsbanken.

När man upptäckte vad som hände blev den indiska staten nog förvånad. I varje fall blev jag det när det visade sig att de många högutbildade indiska unga människorna inte alls blev företagare eller andra nyttiga samhällsmedborgare som drev utvecklingen framåt utan i stället arbetslösa, pockande demonstranter som hatade samhället för att de inte blivit erbjudna jobb i nivå med vad de ansåg vara sina avsevärda kvalifikationer och därför i obehaglig utsträckning anslöt sig till revolutionära socialistiska rörelser. De skulle omvandla samhället.

Här uppträder ånyo en variant på ett spel mellan staten och en klientgrupp. I det här fallet är klienterna de högutbildade studenterna. Staten tvingar skattebetalarna att finansiera ungdomarnas universitetsstudier i hopp om att dessa investeringar med automatik ska förvandlas till tillväxt, lönsamhet och framsteg. Men i stället för denna lyckliga utveckling uppstår ett spel mellan staten och de högutbildade som handlar om vem det är som har ansvaret för de högutbildades försörjning. Kanske är syndromet aldrig så tydligt som i den svenska kultursvängen. I normalfallet är kulturutövare som skådespelare och musiker i huvudsak finansierade av staten med ett tillägg av vad som kommer via biljettintäkter från frivilliga åskådare och lyssnare. Men när publiken faller ifrån på grund av coronat anser kulturarbetarna att det är självklart att staten ska slanta upp mer av skattebetalarnas pengar och staten vågar inte annat än att öppna penningflödena (som den gör för så många andra som också kommit på att all försörjning i grunden är statens ansvar eftersom politikerna ändå, till skillnad från vanligt folk, har magiska förmågor).

Det förvånar mig inte alls att det nu rapporteras från USA att deltagarna i Black Lives Matter-kravellerna ofta är högutbildade vita ungdomar från framstående universitet. På lärosätena har de utbildats att säga emot på ett övertygande sätt och att kräva diverse rättigheter å egna och andras vägnar. Läs här om en aktivistisk advokat och en juridikstudent som åtalats för att de satt eld på en polisbil.

Jag menar inte att det alltid är fel med högre utbildning. Visst är det angeläget att unga människor bibringas fördjupade kunskaper och i bästa fall tränar förmågan att tänka. Vad jag vänder mig mot är den trosvissa men felaktiga föreställningen att politikerna besitter den gudomliga kraften att lägga livet till rätta för medborgarna genom att sätta fart på de enda två verktyg de har i sin låda, nämligen befogenheten att skriva lagar och regler samt rätten att göra av med skattebetalarnas pengar. Ibland funkar det men det gjorde stundom även det svenska folkets förböner för Gustav II Adolfs trupper i trettioåriga kriget.

Patrik Engellau