BITTE ASSARMO: En kopp buljong

Tänk vad ett enda litet inlägg på Instagram kan betyda! För ett tag sedan flimrade det förbi en kopp buljong i mitt flöde, med följande text:

”Om du blir sugen på nåt på eftermiddagen men inte vill dricka kaffe/te. Gör som tanterna och farbröderna gjorde när jag var barn: Drick en kopp buljong! Som tilltugg kan man ta en bit knäckebröd och doppa. Jättegott och underskattat!”

En flodvåg av minnen sköljde över mig där och då. Doften och smaken av buljong, naturligtvis, men inte bara det utan också minnet av en annan tid, en tid präglad av enkelhet och måttfullhet, en tid då man tog sig tid att njuta av de små sakerna i livet. Som en kopp buljong, till exempel.

För mig var det lika välkommet med en kopp buljong som en kopp varm choklad under barndomens mörka vinterkvällar, då jag kom in från eftermiddagens lek och var frusen och kall. Antingen var den hemlagad, gjord efter alla konstens regler med rotsaker och grönsaker och ibland kött, eller snabbt tillagad på tärning – god var den alltid, särskilt med en ostsmörgås till.

Att buljongen var så omtyckt och avnjöts så ofta av de tidigare generationerna har naturligtvis att göra med att dåtidens levnadsvillkor krävde att man tog vara på det man hade, i alla fall för de flesta. Man kastade helt enkelt inte kokspad när jag växte upp, och än mindre när mina föräldrar växte upp. Det hade man helt enkelt inte råd med. Inte lust heller, för den delen. Varför slösa med mat? Det gjorde man helt enkelt inte på den tiden då människor i stor utsträckning bodde på landet och levde på det de själva kunde odla, och av de djur som levde nära dem.

Dessutom visste man att buljongen innehöll många näringsämnen, som var av stor betydelse för människor som arbetade hårt. Den värmde också gott en frostig vinterdag, vilket förstås var extra trevligt i äldre hus och torpstugor, där inte ens kaminer och vedspis kunde motverka ett visst drag.

Hur viktig buljongen kunde vara förstod jag när jag som barn läste Bernhard Nordhs böcker om nybyggarna i Lappland. Jag minns inte exakt vilken bok det var, jag slukade alla hans böcker i snabb takt, men jag minns att det var vinter och kallt och att nybyggarfamiljen svalt och frös i den lappländska vildmarken. Allt de hade att äta var potatis och barnen blev allt magrare och tunnare.

Mannen i huset var dagligen ute med bössan och försökte få fatt i något småvilt så att de små barnen skulle få något näringsrikt att äta, men någon jaktlycka hade han inte. Till slut fick han tag i några lämlar, som han tog med sig hem och flådde. Han skämdes, för vad är egentligen lämlar annat än ett slags glorifierade råttor, och han kunde se sin hustrus motvilja mot att tillaga dem. Men nöden har ingen lag och när köttet kokat mört i kitteln fick barnen dricka buljong och äta kött istället för vatten och potatis.

Så fattiga kunde människor alltså vara en gång för inte alltför längesen. Det var de förstås inte när mina föräldrar växte upp, men mina mor- och farföräldrar hade upplevt verklig fattigdom, då en kopp buljong kunde vara skillnaden mellan svält och uthärdlig hunger.

Kanske var det därför min morfar alltid såg så nöjd och belåten ut när det vankades en kopp buljong. Fick han en knäckemacka med ost till var han extra förnöjd. Kanske mindes han barndomen i soldattorpet, då buljongen både kunde värma och mätta i den kyliga vinterkvällen, och kanske gladdes han över att han trots sin fattiga barndom kunnat skapa ett ombonat och tryggt hem åt sin familj.

Allt det där kom jag att tänka på när jag såg det där inlägget om buljongen. Sedan rotade jag fram alla rotsaker jag hade i kylskåpet och kokade en grönsaksbuljong efter alla konstens alla regler. När den avnjöts med en ostsmörgås några timmar senare tyckte jag – nästan – att den var lika god som barndomens buljong.

Bitte Assarmo