PATRIK ENGELLAU: Offrens riksförbund

Det är synd om väldigt många människor nu för tiden. En del skyller på invandringen. De säger att Sverige fått ett migrationsöverskott av eftersatta personer men det tror jag inte så mycket på. Jag tror snarare att svenskarna har blivit bättre och mer empatiska. Vi har lärt oss att se människan i alla människor och vi har förstått att alla är lika värda.

Låt mig förklara med ett enkelt exempel. Förr i tiden kanske det fanns en människa som svalt. På den tiden hade ingen medborgare gått värdegrundskurs. Då kunde det falla sig naturligt för den svältandes medmänniskor att undra om den svältande hade ett arbete. Om han inte hade det fnös medmänniskorna och sa åt den svältande att skaffa sig ett arbete och tjäna egna pengar.

Idag vet vi att det inte bara är att skaffa och skaffa. Arbeten växer inte på trän, framför allt inte sådana arbeten som man med gott samvete kan anse att den svältande ska behöva utföra. Det finns ändå gränser. Den svältande kanske kommer från ett socioekonomiskt utsatt område och på den grunden är ett offer för omständigheter. Eller också kanske den svältande är dyslektiker. Alla vet hur grymt dagens arbetsmarknad sållar bort dem som inte kan alfabetet (eller multiplikationstabellen för den delen, många kränks bara för att de lider av deskalkyli). Den svältande kan också vara ett offer för diskriminering på grund av rasism, han kanske har östeuropeiskt påbrå och det vet man väl hur svenskar hatar finnar. Jugoslaver ska vi inte tala om. Några blir offer för att de mobbats och gått in i väggen, andra för att de lider av motoriskt utanförskap och inte kan spela fotboll och därför aldrig blir valda när klassen delar in sig i olika lag. Och då har vi ändå inte ens börjat prata om dem som är feta eller fula och därför inte får varken pojk- eller flickvänner av den attraktionsgrad de verkligen har rätt till med tanke på allas lika värde. De är diskriminerade. Sammanfattningsvis finns det hur mycket som helst som samhället måste ta hand om. Tänk på alla incels som inte får ligga, en mänsklig rättighet. Det behövs helt enkelt nya skarpa politiska reformer för att förverkliga den svenska värdegrunden.

Eftersom jag är en sedan årtionden tränad utredare av offentliga svårigheter har jag blivit ombedd av ansvariga centrala myndigheter att göra relevanta observationer. Min relevantaste observation, som jag framfört till mina uppdragsgivare, är att det föreligger en utmaning av typ å ena sidan och å andra sidan.

Å ena sidan producerar värdegrunden i kombination med människornas uppfinningsrikedom hela tiden nya slags offer. Mängden av kränkthet och därmed kraven på offentliga insatser kan därför växa exponentiellt ungefär som ett virus innan flockimmuniteten börjat begränsa den fortsatta spridningen. Problemet är att det inte finns någon motsvarighet till flockimmunitet när det gäller uppfinnandet av nya missnöjesanledningar. Människorna kommer aldrig att storkna av ett överflöd av kränkningar och därför i stället ta ett arbete de kan få och nöja sig med vad livet i ett fritt samhälle har att erbjuda även om det innebär att en incel får nöja sig med en fet fyrtiofemårig frånskild tvåbarnsmamma som jobbar inom äldreomsorgen och har lärt sig att inte tåla orenlighet och högar med odiskade tallrikar.

Å andra sidan klarar välfärdsstaten inte det ständigt växande uppdraget att ställa allt till rätta för alla kränkta offer i enlighet med värdegrundens diktat. En lösning på detta dilemma är att välfärdsstaten brakar ihop medan dess centrala myndigheter fortsätter att göra utredningar och konstruera riktlinjer som inte behövs ungefär som de engelska kolonialmyndigheterna fortsatte att jobba envetet med att administrera imperiet även sedan det försvunnit.

En annan möjlighet är att offren tar sig samman och organiserar sig i ett riksförbund i syfte att begränsa tillflödet av nya offerkategorier genom att ransonera tillgången till välfärdsstatens omsorger till särskilt meriterade offerkategorier. Det kunde rimligtvis ske genom någon sorts auktorisationsförfarande. Offertillstånd skulle bara beviljas personer med särskilda på förhand definierade och särskilt certifierade kränkningsanledningar.

Jag vet att det låter fantasifullt men sådant har redan tidigare prövats inom statskonsten. En mild variant är körkortet. För att få tillstånd att ge sig ut i trafiken på egen hand måste man ha ett slags auktorisation. Det borde gå att uppfinna ett regelverk enligt vilket offerkort beviljades alla som uppnådde godtagbar offerkompetens.

Problemet är bara att den sortens förfarande inte kontrollerar volymerna. Körkort kan utdelas till hur många som helst bara de uppfyller grundkraven. I det här fallet duger det inte eftersom antalet offerkort skulle kunna växa bortom alla acceptabla gränser.

En bättre variant vore antagligen att inspireras av forna tiders skråväsende. Skråväsendet, som fungerade under århundraden fram till dess att näringsfriheten infördes på 1800-talet, innebar att näringsidkare själva begränsade sitt antal för att inte utsättas för obegränsad konkurrens. Till exempel fick bagarskrået själv rätt att auktorisera bagare. Den som inte var auktoriserad bagare fick inte sälja bröd. Samma med bleckslagare, blockmakare och blytäckare. Skråna var noggranna med att kontrollera sina medlemmar så att de inte, exempelvis, fuskade med mjölet eller på andra sätt marknadsförde sekunda varor. Skråna värnade om kvaliteten.

Skratta inte för mycket åt det utan betänk värdet av de rester av skråväsendet som på något vis länge levde kvar i de professionella kårerna såsom lärarkåren och läkarkåren som faktiskt lyckades hålla ordning på sina medlemmar och skapade en samhällsnyttig anda som vi idag, både när det gäller lärarna och läkarna, har förlorat.

Skulle man inte kunna göra något liknande med alla grupper av oorganiserade och pockande kränkta offer?

Om du undrar om jag menar allvar så är du inte ensam. Jag vet inte själv. Det är svårt att föreställa sig nästa samhällsordning.

Patrik Engellau