ANDERS LEION: Rötter

Några av den svenska lyrikens mest välkända rader är de följande:

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

(Raderna ingår i Ensamhetens tankar, som återfinns i Heidenstams Vallfart och vandringsår, 1888).

Det är lätt att förstå varför dessa rader, några få i en mycket lång dikt, stannat så länge i mångas minne. De är utryck för bundenheten vid ett ursprung och en hemkänsla som inte längre har något annat än minnet kvar. Många är det som sökt sig till de trakter där en gång deras föräldrar eller andra anfäder levat – kanske genom att köpa sig ett torp i närheten. Det gjorde mina föräldrar som hittade ett torp ett par hundra meter från det då redan nedbrunna soldattorp, där flera tidigare generationer bott. Också de längtade stenarna.

Detta sökande efter ursprung yttrar sig också i den alltmer populära och allt mer tekniskt förfinade släktforskningen. Jag sysslar inte med sådant men flera av mina gamla klasskamrater gör det. (jag skulle gärna göra det, men jag fruktar att det skulle ta för mycket tid).

De kompletterar gärna den gamla sortens släktforskning med de informationer som DNA-tekniken kan ge. Då kan de få veta något om ett ursprung från tider långt före det skrivna ordet.

Blut und Boden, alltså.

Hur känns den tanken? Att jag och du – nej, förlåt, naturligtvis inte du, hyser känslor som så väl uttryckts av nazisterna? Men denna kärlek till ursprunget, jorden, och till släkten, förfäderna är bara ett av de drag som gjorde nazisterna attraktiva. De hade också mycket att erbjuda den naturromantiska ungdomen.

Nå, detta argumenterande är bara ett sätt att klargöra hur en sorts nationalism ser ut. Den tycker jag om. Det är den som säger att vi har ett gemensamt öde därför att vi har ett gemensamt ursprung. Detta gemensamma förflutna kan ses som en samhörighet med och ett erkännande av fädernas gärningar, men det är enklare, mer oreflekterat än så: Den jag är, är sprunget ur dem – de är en del av mig.

Men det finns också en annan sorts nationalism. Det är den nutids- och framtidsorienterade, den som utgår från det vi, vi som nu lever, gör idag. Vi lägger därmed också grunden för morgondagens samhälle, hoppas man.

Denna nationalism tycker jag inte om. Den är prestationsorienterad – se vad vi åstadkommit! – och den är gärna högfärdig: se hur duktiga vi är!

Denna nationalism är ofta omedveten. Men vi är ju så här bara! Då blir det så här bra! Den är också okunnig om andra länders sätt att se på olika frågor och sätt att lösa problem.

Den har avslöjat sig totalt under Coronakrisen. Alla andra hade fått allt om bakfoten, bara Sverige gjorde rätt. Detta övermod höll i sig länge, trots att dödstalen blev allt högre och vida översteg antalet offer i grannländerna. Först på allra senaste tiden har en viss ödmjukhet och försiktighet kunnat spåras.

Folkhälsomydigheten har sin del, självklart, men sorgligast har varit att se hur massmedier och allmänhet utifrån svårförståelig nationalism skjutit ifrån sig alla tecken på att något kunnat vara fel.

Detta slags nationalism har sin bas i den rörelse som anser sig ha skapat det moderna Sverige, och som därmed grundar sin självkänsla och sin stolthet i moderniteten, i det i nutiden och dess nära förflutna skapade.

Eftersom denna nationalism utgår från det av politiker och byråkrater skapade blir den också gärna blind inför uppkomna skevheter och skavanker. Den blir ovillig att se bristerna och skjuter kritik ifrån sig:

Det handlar om vårt fina land! Vi har genomfört oerhört mycket i Sveriges riksdag av statsfinansiellt saneringsarbete. Det finns all anledning att beskriva detta. Det finns all anledning att beskriva Sveriges styrka och Sveriges förutsättningar. Ingen har rätt att undandra sig rollen som ambassadör. Vi skall tala väl om vårt fina land! Det handlar inte om en skönmålning, det behöver inte Sverige, utan om en objektiv beskrivning. Jag kommer, liksom den regering jag tillhör, att i alla sammanhang med kraft brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige.

(Göran Persson i Riksdagsdebatt, 14 juni 1995. Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:120.)

Jag tror ingen idag skulle våga uttrycka sig så grovt. Däremot har man behållit grundsynen och handlar utifrån den.

Man är grovt nationalistisk.

Anders Leion