De stora tyska tidningarna som die Welt, Frankfurter Allgemeine och die Zeit, för att ta några exempel, tar fortfarande upp centrala frågor som höjer sig över det triviala och alldagliga. En sådan fråga, som berör vetenskapens roll i samhället, har nyligen skrivits av signaturen Thea Dorn (Christiane Scherer) i die Zeit.

Artikeln tar särskilt frågan om vetenskapens roll i det moderna samhället. Hur tillförlitlig är vetenskapen? Vad är det som vi vet och som vi kanske kommer att veta och vad är det som vi aldrig kommer att kunna förstå? Hur skall vetenskapen bäst kommunicera med samhället?

De stora vetenskapliga framstegen under de senaste 200 – 300 åren har skapat uppfattningen att vetenskapen kan klara allt, det är bara en fråga om ekonomiska resurser. Manhattanprojektet fick obegränsade tillgångar och producerade atombomber som bidrog till att andra världskriget fick ett slut. Hade Nazityskland fått fram jetplan och raketvapen tidigare eller till och med egna kärnvapen vet man inte hur kriget kunde ha slutat.

Men vetenskapen har ändå främst bidragit positivt genom nästan obrutna framgångar under överskådlig tid. Det är därför lätt att vetenskapen drabbas av hybris, lämnar sitt laboratorium och i stället talar om för samhället vad som behöver göras.

Under senare år har detta blivit allt vanligare. Idag finns det mångdubbelt fler klimatkommunikatörer än det finns forskare. På dagens svenska universiteten verkar de traditionella forskarna nästan ha försvunnit. ”Klimatpredikanterna” har till och med avsagt sig sin auktoritet och underställt sig aktivister som flickan Greta Thunberg eller Extinction Rebellion vilka de följer lika troget som råttfångaren från Hameln.

Inte minst har forskare inom miljö- och klimatvetenskap tagit på sig en predikantroll där man med allt större övertygelse hävdar att de flesta olägenheter som extrema väderhändelser, hot mot växt- och djurliv är helt en följd av mänskliga åtgärder. Skulle människan försvinna från jorden skulle dylika olägenheter upphöra. Naturen är god och välvillig medan människan är ond och destruktiv.

Politiska beslutsfattare applåderar gärna sådana uppfattningar då de därigenom befrias från skuld. Miljöproblem i en vanskött kommun beror inte på ledningens oduglighet och försummelser utan på världsmedborgarnas oansvariga umgänge med naturen som utsläpp av allt för mycket växthusgaser och diverse föroreningar.

Nu är vetenskaplig forskning något helt annat än vad allmänhet och politiker föreställer sig. Det är ett ständigt mätande och observerande där verkligheten sällan följer teorier eller hypoteser. Stora genombrott är oftast en följd av noggrannare och mer omfattande mätningar med nya typer av instrument vars främste uppgift är att göra klart för vad som faktiskt är fel och inte fungerar. Fördjupad insikt är inte sällan en följd av tur snarare än av skicklighet. Viktigt är dock en god utbildning så man kan sätta in det nya i ett sammanhang. Saknar man den förmågan hjälper varken tur eller hårt arbete. Konsekvenserna över insikten att ljushastigheten var densamma när man rörde sig bort från ljuskällan som mot ljuskällan krävde en genialitet som Einstein råkade ha. Resultatet ledde till relativitetsteorin.

De stora framgångarna inom fysiken, inte minst under perioden 1850 – 1950, skapade en uppfattning att vetenskapen var oövervinnerlig och forskarna därför de som skulle leda människan den rätta vägen mot framtiden. Uppstod problem var det bara att finna mer pengar så skulle allt lösa sig. Det var bara för politiker och allmänhet att underkasta sig vetenskapen.

Den tveksamhet som alltid finns hos de traditionella forskarna försvinner lätt när media och samhällsmaskineriet tar tag i vetenskapen. Ovisshet blir visshet och föreställningen om visshet leder till åtgärder som inte sällan blir felaktiga. Även många forskare faller för frestelsen av att gotta sig i uppmärksamheten. Inte sällan kan uppmärksamheten även innebära utnämningar och ekonomiska fördelar. Motsatsen gäller om forskarna är tveksamma eller skeptiska. För dem som uttrycker sig extra försiktigt kan det lätt hända att de hamnar i ett så kallat förnekarfack och då blir det inte roligt. Då drabbas man av uteslutningskulturen (”cancel culture”) och försvinner raskt in i obemärktheten. För dem som har en osäker tjänst blir resultatet ofta att de helt enkelt får sparken. Kända personer som Björn Lomborg eller Michael Shellenberger har under den senaste tiden närmast drabbas av en medial fatwa för att de ger uttryck för en av verkligheten fullt berättigad uppfattning. Den alltmer vänsterorienterade New York Times anställde den välkände ekonomen Joseph Stiglitz för att i en serie beställda artiklar göra ned Björn Lomborgs nyutkomna bok False Alarm.

Hur skall då vetenskapen förhålla sig till samhället? Tidigare fungerade detta förhållandevis väl och ledande politiker rådfrågade regelbundet seniora forskare. Torsten Gustafson, professor i teoretisk fysik i Lund fungera länge som inofficiell rådgivare åt Tage Erlander. Detta förutsätter dock att båda sidor är väl medvetna om sin roll och därtill har ett allmänt gott omdöme och håller de rådgivande samtalen på ett privat plan.

I vår tid har detta blivit en omöjlighet vilket har lett till att många forskare medvetet och i tävlan söker medial eller politisk uppmärksamhet med konsekvens att den vetenskapliga rollen lätt blir korrumperad. Håller de sig däremot borta lämnas fältet fritt från allehanda charlataner som hämningslöst uttalar sig kors och tvärs i media och förvandlas till ett slags kändisar eller som i fallet med flickan Greta till en närmast mytisk eller semi-religiös gestalt.

Ett förnuftigt tankeutbyte mellan vetenskap och politik förutsätter därför det goda omdömet på båda sidor. Det vetenskapliga samhället bör därför ägna sig åt vetenskapen och vara sparsamma med sin mediala funktion. Att vetenskapen avhåller sig från en predikoroll, som var föremålet för Thea Dorns artikel, anser jag nödvändigt. Den rollen tillhör den politiska eller religiösa klassen.