MOHAMED OMAR: ”Döda den kristne hunden, han är inte värd bättre!”

På loppis hittade jag barnboken Öknen och borgen. Boken är tryckt 1960 och skriven av någon som heter Astrid H. Montelin. Jag har googlat men inte lyckats någon information henne. Hur som helst var det en trevlig berättelse som utspelar sig under medeltiden då delar av Spanien fortfarande låg under muslimernas makt.

En kristen spansk pojke, Ramido, och hans vän, den moriske pojken Ali, ger sig tillsammans iväg från Spanien till Nordafrika för att ta sig till det anrika universitetet i Kairo där de ska studera. Boken är full av fel och det är uppenbart att författaren inte kan särskilt mycket om islam. Till exempel påstås det att muslimer fastar i ramadan för att det är profeten Muhammeds födelsemånad.

”Du förstår”, säger Ali till sin kristne vän, ”den arabiska bildningen är den finaste i världen…”

Universitetet i Kairo, som ju kallas Al-Azhar, framställs som en upplyst akademi där judiska, kristna och muslimska studenter studerar vetenskap tillsammans. Det är långt ifrån sanningen. För det första har Al-Azhar alltid varit ett fäste för islamisk intolerans, fanatism och vidskepelse. För det andra har man aldrig sysslat med vetenskap i västerländsk mening.

Bilden av det islamiska Spanien som boken förmedlar bygger på sedan länge spridda romantiska myter. Ramidos far, en spansk ädling, säger till sin son att de ska vara tacksamma mot morerna för allt det vackra de byggt i Spanien och allt de lärt spanjorerna.

Men även om författaren tecknar en alltför vacker bild av morerna och en alltför naiv och orealistisk och bild av relationen mellan kristna och muslimer, kommer konflikter och skillnader ibland fram. När de två pojkarna närmar sig Kairo går de förbi en muslimsk helgongrav.

(Ja, det finns muslimska helgongravar trots islams stränga monoteism. De är dock mindre vanliga nu för tiden.)

När de bara var en bit från Kairo kom de förbi en muhammedansk helgongrav. Det var ett litet vitt hus, försett med ett gyllne galler. Bakom detta kunde man se den släta gravstenen. Framför gallret fanns blommor i mängd ditlagda. När de kom dit, låg en arabpojke där och bad. Med höjda händer anropade han helgonet om hämnd på någon, som handlat illa mot honom.

Ramido får lust att teckna av arabpojken. ”Han var mycket road av ritning och hade alltid med sig sitt ritstift och sitt ritblock…”

När arabpojken märker att han blir avbildad blir han alldeles vild och kastar sig över Ramido. Just då kommer några andra araber och undrar vad som står på.

Arabpojken pekade darrande av vrede på Ramido:

– Han ville göra en bild av mej, en muselman, när jag bad. Han är bestämt en kristen hund.

Araberna gick vredgade mot Ramido:

– Vem är du, som smädar en Mohammeds bekännare?

Några andra förbigående hade hört deras rop, folk började strömma till, den lille arabpojken ropade och skrek:

– Döda den kristne hunden, han är inte värd bättre!

Ramido blir förstås inte dödad. Än är det många sidor kvar innan berättelsen är slut.

Författaren Astrid H. Montelin framställer det som att bildförbudet bara gäller bilder av muslimer som ber. Så är det inte. Islams bildförbud gäller alla levande varelser, allt som man tror äger en själ.

Rasande muslimska fanatiker som kräver att ”kristna hundar” ska dödas på grund av en teckning. Det var sådant som man läste om i barnböcker om fjärran tider och fjärran länder. Vem hade kunnat föreställa sig att liknande scener skulle utspela sig på riktigt i vår tid i europeiska städer?

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar