BITTE ASSARMO: Biskopen och pojkarna

Jag har just sett dokumentären Biskopen och pojkarna, som visas på SVT Play. Det är en skrämmande berättelse om hur ett perverterat monster kravlade sig fram från mörkret under en sten innanför klostermurarna ända upp till toppen av anglikanska kyrkan, allt medan han plågade och förgrep sig på unga pojkar – i Guds namn.

Utåt sett var Peter Ball en närmast helgonlik präst, uppskattad och högt aktad och vän med högt uppsatta politiker och kungligheter. Han var den ödmjuke, enkle mannen som skulle modernisera och föra kyrkan in i framtiden. I själva verket var han ingenting annat än en sadistisk sexförbrytare, fixerad vid unga pojkar .

Det är en otäck och många gånger absurd historia som berättas i dokumentären. Det handlar om maktmissbruk, mörkläggning på hög nivå och en total iskyla för de unga pojkar som utsattes. Ett helt etablissemang – präster, biskopar, politiker, adelsmän – stod och såg på medan hycklaren, bakom låtsad ödmjukhet i enkel munkkåpa, förstörde livet för mängder med unga pojkar.

Hur lyckades den arrogante, sadistiske Peter Ball dupera så många människor under så lång tid?

En orsak är den respekt som prästyrket inger hos omgivningen. Respekten för prästerskapet finns inom de flesta av oss, även om vi inte är medvetna om den (ibland verkar det nästan som om den är nedärvd). Vi förväntar oss helt enkelt mer av präster än av andra, även om vi själva inte har minsta tillstymmelse till tro, och vi vill inte tro att det döljer sig ett monster bakom prästkragen.

Inom kyrkan är respekten förstås ännu mer tydlig. Kyrkliga ledare kan tala hur mycket som helst om jämlikhet och allas lika värde, men i kyrkan har präster alltid och undantagslöst en högre position än lekfolket. Det ligger därför i kyrkans natur – den protestantiska såväl som den katolska – att skydda pedofiler, trots att man inte vill göra det. De är ju präster. De har blivit kallade av Gud.

Och där uppstår nästa problem, när det gäller kyrkans hantering av pedofiler och andra sexuella brottslingar. För även om de allra flesta som söker sig till prästseminariet har, eller åtminstone anser sig ha, en kallelse så finns det också de som söker sig dit för att de vill nästla sig in i en miljö där de har fri tillgång till barn eller unga sårbara människor av båda könen.

Ibland får de hjälp av likasinnade, redan etablerade pedofiler och sexförbrytare. De dras till varandra, och i de amerikanska katolska stift som skakats av pedofilskandaler har det ofta varit flera aktiva pedofiler som arbetat mycket nära varandra. I Biskopen och pojkarna berättar också en överlevare om samma sak i den anglikanska kyrkan – hur han utnyttjades av flera präster, som hade en tyst överenskommelse sinsemellan.

Oftast möts dock sexförbrytarna av den aningslösa hjälpsamheten hos naiva, troskyldiga människor som inte ens kan föreställa sig att det kan finnas ett illvilligt uppsåt bakom ambitionen att bli präst. När övergreppen sedan avslöjas efter tio, tjugo, trettio år så finns fortfarande idén om kallelsen där. Brottslingen är i första hand präst – sexbrottsling har han blivit under årens gång.

I den tanken ligger faktiskt en anklagelse mot offren, om än omedveten. Om en präst ”blir” pedofil så måste det ju bero på något, eller hur? Det kan ju inte bero på prästen själv, eftersom han är kallad av Gud. Nej, han har blivit förledd och förförd. Av djävulen, kantänka, och varför inte djävulen i form av ett barn, en ung man, en flicka eller en kvinna?

Det är naturligtvis ingen inom kyrkan som säger detta rakt ut. Jag tror inte ens att tanken är särskilt utbredd. Men eftersom man ogärna vill släppa idén om kallelsen, och inte riktigt vill erkänna att det finns män som blir präster enbart för att de är perverterade (än mindre erkänna att de misstagit sig på en persons kallelse), tar man automatiskt ställning för prästen även när man tror sig stå på offrens sida.

Innan kyrkan börjar konfrontera det faktum att den lockar pedofiler och andra sexuella brottslingar på precis samma sätt som barnomsorg och skola, kommer det därför sannolikt inte att hända särskilt mycket. Vi kommer att få se samma avslöjanden om övergrepp i kyrkan om tio, tjugo, trettio år – övergrepp utförda av präster som antagits till seminariet i en tid fylld av handlingsplaner och goda ambitioner – och sannolikt samma mörkläggningar och förnekanden.

Bitte Assarmo