JAN-OLOF SANDGREN: Från mångfald till enfald

1975 levde jag i likhet med många andra européer i en mångkultur. När man tröttnat på kulturutbudet runt korvkiosken i Nybro, kunde man köpa ett InterRailkort för 395 kronor. Frankrike låg bara en dagsresa bort och där var det fransk kultur som gällde, ingenting annat. Italienare var italienare och Tyskland var Tyskland. Satt man på en grekisk taverna och försökte kommunicera med ortsbefolkningen, var det uppenbart att man inte var på Irland.

På bekvämt resavstånd hade vi tillgång till kanske ett hundratal olika kulturer, alla inom Europas gränser och de såg ut att leva i fred med varandra. Jan Hammarlund sammanfattar stämningen i den här låten från tidigt åttiotal.

”Mångkultur” brukar annars syfta på det framtidsprojekt som röstades igenom i svensk riksdag 1975, vilket innebar att kulturer skulle blandas på ett och samma ställe, och ha lika status. Detta trodde man skulle gynna både ursprungskulturen och resten av samhället.

Vad man inte tänkte på var att kulturskillnader uppstår och vidmakthålls, just på grund av gränser. Inre gränser men också yttre. Järnridån höll kommunismen på armlängds avstånd, nationsgränser separerade länderna från varandra, pass- och visumlagar säkerställde att vi inte överhopades av människor från andra världsdelar, och skulle någon frestas att invadera oss höll Amerika sin skyddande hand över kontinenten. Det var inom dessa strikta ramar jag och mina kompisar tågluffade för 395 kronor.

Tio år efter att Jan Hammarlund sjungit om att ”Leva i Europa” var Järnridån borta, krig rasade på Balkan och ännu ett framtidsprojekt låg i startgroparna: Europeiska Unionen. Efter ytterligare ett decennium hade det gamla Europas inre och yttre gränser börjat luckras upp.

Idag är det inte lika populärt att tågluffa. Kanske har det blivit för dyrt, eller beror det på att den mångkultur som fanns 1975 inte längre existerar. Det är knappt någon skillnad att kliva ut från en Centralstation i Stockholm, eller någon annanstans i Europa. Man möter samma urbana världsbefolkning på gatorna, samma arkitektur, samma butiker, folk klär sig på liknande sätt och går man in på en restaurang får man ungefär samma meny.

Vid ett Stockhomsbesök nyligen gick jag in på restaurang ”London”. Förutom engelska Fish and Chips serverade man Halloumi, Nachos, Skagenröra, Hamburgare, Souvlaki, Wallenbergare och Entrecôte; en internationell mix av populära lättlagade rätter som inte kostar skjortan. På samma gata låg ett halvt dussin andra restauranger, kanske uppkallade efter andra europeiska huvudstäder, men med liknande koncept. Det som på ytan ser ut som mångkultur, är i själva verket en monokultur som etablerats från ena hörnet av Europa till det andra.

Men förorten då? Är det inte i förorten vi får uppleva den ”motsatsernas dynamik”, som Carl Bildt talade om i sitt berömda Rinkebytal 1992?

Jag är medveten om att jag hoppar över en del nyanser, men mitt intryck av invandrartäta förorter är ungefär följande: Snabbmat från Mellanöstern, klotter på hållplatser, en ungdomlig befolkning med starka inslag av islam och hip-hopkultur, billiga grönsaker, vänsteråsikter och inte helt tryggt för kvinnor att röra sig utomhus om kvällarna.

EU och det gränslösa projektet är på väg att ersätta en tidigare europeisk mångfald med två monokulturer: En urban, individualistisk, sekulär, västerländsk medelklasskultur och en förortsbaserad invandrarkultur med rötter i Afrika och Mellanöstern.

Ändå finns det dom som menar att det är en kultur för mycket. Under 2020 har protesterna mot den västerländska kulturen eskalerat, framför allt i USA men också i Europa. Det som är västerländskt uppfattas som problematiskt, rasistiskt, kolonialt och omodernt. Vita människor sägs ha för mycket makt, resa för många statyer, ha för många privilegier och rent allmänt ta för stort utrymme i det offentliga rummet. Rashid Musa går så långt att han menar att Sverige är en kolonialmakt som koloniserar förorten. Expressens kultursida talar om ”vithetens högborg”, och det är inte menat som en komplimang.

Mångkulturen omsatt i praktiken rör sig mot sin raka motsats: en global monokultur. Från mångfald till enfald.

Jan-Olof Sandgren