Om vi bortser från att uttalanden om framtiden inte brukar förverkligas, särskilt inte när de kommer från experter, så finns det anledning att oroa sig för det scenario från The British Academy of Medical Sciences som Thomas Hedner redovisar här intill. Akademin säger att det nu till hösten som ”ett rimligt värsta scenario” kan komma en ny coronavåg som när den klingar av efter ett halvår kommer att ha dödat ytterligare dubbelt så många människor som den första vågen hittills skördat.

Jag tror – och detta är ytterligare ett utlåtande från en framtidsexpert som jag verkligen hoppas inte slår in – att resultatet skulle bli förödande, inte enbart för att det tragiskt nog skulle dö ytterligare en massa människor, i Sverige mer än tiotusen, utan för att samhället inte skulle klara en sådan smäll.

Vindkraft kräver tillräcklig men inte för mycket vind. Solkraft kräver sol. Tyvärr blåser det sällan lagom eller är tillräckligt med sol när vi behöver det som bäst.

Hur ofta måste man påpeka dessa enkla samband? Vårt behov av elektricitet anpassar sig inte efter blåst eller solsken. Det följer andra faktorer. Mycket el behöver vi främst vid följande tillfällen:

Den 13 juli passerade den globala coronapandemin över 13 miljoner smittade personer. Antalet dödfall i sedan pandemins början överstiger nu en halv miljon människor. Världshälsoorganisationen WHO varnade för att smittan riskerar att förvärras, framför allt i Nord- och Sydamerika liksom i Indien, där en omfattande spridning nu sker. WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus varnade: ”Alltför många länder är på väg i fel riktning trots att det här viruset är vår största fiende”.

Den antirasistiska industrin behöver sin rasism. Hittar man ingen rasism får man hitta på den. Ett exempel på sådan påhittad rasism: Black Lives Matter-anhängaren Isaih Martin satte rasistiska lappar på sin egen bil.

Isaih Martin studerar vid Texas A&M University i staden College Station i delstaten Texas. Han postade en bild på lapparna på Twitter i juni och kommenterade:

För många år sedan blev jag inbjuden att skriva återkommande kolumner i Expressen. Det tyckte jag var ärofullt. Min första krönika handlade om att Sverige troligen är det mest centraliserade och uppifrånstyrda landet som historien fått uppleva sedan det antika Egypten.

Därefter fick jag inte skriva några fler kolumner i Expressen. Redaktören tog illa vid sig. Men jag vidhåller min tanke. Va, säger du misstroget, skulle Sverige vara mer centralstyrt än till exempel den absoluta kungamaktens förrevolutionära Frankrike?

Presidentvalet i Polen gick inte som svenska public service ville. Det klargjordes i ett inslag i Morgonstudion den 14 juli. Tonen var lågmäld och bekymrad – det polska folket har ju trots allt röstat tvärtemot SVT:s önskemål och det är ju oerhört allvarligt. För att ytterligare förstärka domedagsstämningen, hade man bjudit in frilansjournalisten och Polenkännaren Stefan Ingvarsson, som är en uttalad motståndare till Andrzej Duda och hans parti.


Teveserien Tjernobyl har varit en av de mest uppmärksammade under senare tid.

Det är den värd. Den berättar om den olycka som först upptäcktes, det vill säga först beskrevs för allmänheten, i Sverige. De sovjetiska myndigheterna försökte länge förtiga olyckan och därefter, när detta inte var möjligt, förminska den och dölja dess konsekvenser. Enligt Tjernobyl lyckades ett par atomfysiker och en tillräckligt självständig partiföreträdare få partiapparaten att till slut erkänna katastrofen och angripa dess, i stor utsträckning dödliga, konsekvenser.

Världens fordonstillverkare lät i årtionden marknaden styra vad och hur mycket de tillverkade. De studerade och följde marknadens behov och efterfrågan och utvecklade och tillverkade fordon som tillfredsställde dessa krav.

Nu tvingas de i stället att till astronomiska kostnader utveckla och tillverka fordon som inte möter marknadens önskemål och behov utan i stället uppfyller politiska krav på teknik och drivkällor med sämre brukarnytta till högre kostnader för köparna.

Streamingjätten Netflix har deklarerat att man ska främja så kallad ”mångfald” eller ”diversity” som heter på engelska. Det märks i teveserien The Society som hade premiär den 10 maj 2019. Man har ansträngt sig att trycka in en representant för varenda omhuldad grupp i skådespelarensemblen. Där finns homosexuella, bruna, svarta, en muslimsk tjej med hijab och till och med en döv kille. Den döve killen är också homosexuell … Alla ska med.

Vid en samlad bedömning – en byråkratformulering som man använder när man inte riktigt kan motivera sina bevekelsegrunder – har jag kommit fram till att det som ställt till det för Sverige i coronafrågan är precis det som Platon menade skulle förgöra demokratin, nämligen att människorna inte kan lägga band på sin frihetslängtan: ”… det är den överdrivna längtan efter frihet på bekostnad av allt annat som undergräver demokratin”.

30-årige Kåre Kristensson lider av metatrofisk dysplasi, en sällsynt skelettsjukdom som hindrar skelettet från att växa och utvecklas som det ska.

Han är drygt en meter lång, har försvagade muskler och skelett och kan bara med svårigheter gå 15 meter totalt. Kåre, som är född med sjukdomen, lever i en rullstol utan möjlighet till ett normalt liv.

Det berättar tidningen Kvällsposten, som också berättar att kommunen nu dragit in all hjälp för Kåre. All hjälp.

På USA:s nationaldag den fjärde juli, som firas för att landets oavhängighetsförklaring presenterades den dagen år 1776, höll president Trump ett tal nedanför Mount Rushmore där fyra amerikanska presidenters ansikten är inhuggna i tjugo meter höga skulpturer i berget. Det har han fått fan för.

Några av hans politiska motståndare har anklagat honom för att han hyllade de konterfejade presidenterna, särskilt grundlagsfadern George Washington. George Washington var delansvarig för dessa odödliga ord i oavhängighetsförklaringen:


Det skjuts mer än tidigare i Sverige. Tro nu inte att det betyder att kriminaliteten ökat, för det gör den aldrig i Sverige. Däremot har de kriminella fått det lite svårare att leva och verka som vanligt och regim-TV förklarar varför:

När Krister Peterson 10 juni 2020 pekade ut Stig Engström som Olof Palmes troliga mördare uppehöll han sig länge vid tämligen perifera detaljer. Den mest grundläggande frågan, kunde Stig Engström över huvud taget ha utfört mordet, förblev dock otillräckligt utredd. Jag ska i det följande argumentera för att han med all sannolikhet hade alibi för mordet.

Peterson hastade vid presskonferensen igenom kronologin för Stig Engströms agerande före mordet och noterade helt kort, att han stämplade ut 23.20 från Skandia (och att klockan gick en minut före, så att den verkliga tiden skulle vara 23.19). Därmed skulle han ha tid att promenera ut från Skandia, identifiera paret Palme, bestämma sig och sedan fälla de berömda skotten vid Sveavägen kl. 23.21.30. Även om det är märkligt och tänka sig en så kort beslutstid för denna typ av handling, så är detta i alla fall teoretiskt möjligt.

Föreställ dig att en svart kvinna i USA ropar ”Black Lives Matter” och av denna anledning blir mördad av en grupp vita män. Tror du att SVT hade missat att rapportera om händelsen? Eller Sveriges Radio? Eller Aftonbladet? Eller Expressen?

Nu är det dock en vit kvinna som mördats. Inte för att hon ropat ”White Lives Matter”, utan ”All Lives Matter”. Hon var en 24-årig småbarnsmamma vid namn Jessica Doty Whitaker (se bilden). Mediernas tystnad visar att alla liv INTE räknas. Inte för dem.


Demokratin är en osannolik ordning. Om du låtsas att den inte fanns någonstans på jorden och det plötsligt dyker upp en djuping som förklarar att staten borde styras av någon som fått mer än hälften av folkets röster så skulle du antagligen förkasta idén. Vem som helst kunde ju begripa att de 51 procent fattigaste skulle gadda ihop sig för att ta de 49 procent rikastes egendom varpå kaos skulle bryta ut.

När turkarna den 29 maj 1453 erövrade Konstantinopel i deras heliga krig mot kristenheten gjorde de om kyrkan Hagia Sofia till en moské. På den tiden var turkarnas rike, det osmanska riket, den ledande makten i islamvärlden.

Konstantinopel blev senare säte för det islamiska kalifatet när den osmanske sultanen Selim I år 1517 utnämnde sig till profeten Muhammeds ställföreträdare. I augusti samma år tog han emot nycklarna till islams heligaste tempel: Kaaba i Mecka.

Kalifatet föll 1924 och Atatürk bildade ett nytt, modernt Turkiet. År 1934 blev Hagia Sofia ett museum. Det var ett tecken på Turkiets nya riktning: man hade lämnat det osmanska kalifatet med dess heliga krig mot kristenheten bakom sig.

Städade i mitt källarförråd häromdagen och bestämde mig för att skänka några prylar till loppis. Bara sju minuters bussresa från min förort ligger nämligen en alldeles utmärkt loppmarknad. Jag klev på bussen, fullastad med prylar jag inte längre behövde, däribland ett gammalt notställ. En äldre herre på bussen sneglade på notstället, så jag frågade om han ville ha det. Jag skulle ju ändå skänka bort det. Han tackade för erbjudandet och sa att han inte behövde något notställ, men lade märke till att det var samma typ av notställ man hade i hans kyrka i Bergsjön, där han brukade sjunga i kören. Eftersom jag själv provat på körsång kom vi snart fram till att vi bägge var tenorer, vilket är ett eftertraktat röstläge i körsammanhang.

Sedan min tid som svensk statstjänsteman, vilken avslutades år 1978, har jag, med stigande förfäran som sedermera förvandlats till luttrad cynism, konstaterat att det inte bara var den utlandsmyndighet där jag arbetade som slängde bort skattebetalarnas pengar på strunt utan de andra myndigheterna också, kanske i olika grad. Till exempel tror jag inte Tullverket har samma frihetsgrader att göra dumheter som Migrationsverket och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (Fast säker kan man inte vara; var det Tullverket eller Kustbevakningen som skickade fartyg till Medelhavet för att underlätta migrantsmugglingen?)

Hederskulturen har ingen plats i Sverige, skriver fyra vänsterpolitiker på Aftonbladets debattsida (9/7 2020): Morgan Johansson, justitie -och migrationsminister (S), Johan Hedin, riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson (Centerpartiet), Juno Blom, riksdagsledamot och partisekreterare Liberalerna (L) och Åsa Lindhagen, jämställdhetsminister samt minister med ansvar för arbetet mot diskriminering och segregation (MP).

De fyra politikerna företräder partier som i decennier har administrerat och försvarat en närmast okontrollerad massinvandring till Sverige från länder med hederskultur.

Coronaeländet har också varit en hjälpare och befriare.

Äntligen har SAS fått möjlighet att sänka sina kostnader till en nivå som möjliggör uthållig överlevnad. Pandemin har varit en nödvändig förutsättning. Utan dess övertydliga pedagogik om nedskärningarnas nödvändighet hade kostnaderna, år efter år, bara kunnat minskats lite i taget, under stora våndor orsakade av krockar med facket och den allmänna opinionen. SAS har många intressenter: utöver de anställda, ledningen, aktieägarna och två stater styrda av vittförgrenade intressen. Coronan har förenklat denna svårlösta ekvation.

Den forskaren är jag. Jag studerar en särskild sorts intelligent levande djur ungefär som andra forskare undersöker och typbestämmer vargar eller någon sorts mikrob eller alg. Mitt forskningsobjekt är familjen offentligt ägda anslagsfinansierade organisationen typ Försvarsmakten eller Migrationsverket eller de kommunala sociala myndigheterna. Min doktorsavhandling ska handla om släktet välfärdsorganisationer. (Försvarsmakten faller utanför eftersom den visserligen är offentlig och anslagsfinansierad men inte håller på med välfärd, det vill säga att ta hand om svaga människor.)

Ett udda intresse kan det tyckas. Det började med att jag själv arbetade i nästan tio år inom arten internationellt bistånd som geografiskt skiljer sig från arten nationellt bistånd men i övrigt är i stort sett likadan som de andra arterna inom släktet. Det som förvånade mig var att ingen statsvetenskapare eller annan tänkare, vad jag kunde upptäcka, försökt identifiera principerna för dessa djurs beteende.

Det är dags att på allvar fundera på att riva äldre kyrkor i Norden – för minoriteternas skull. Det säger den norska prästen Gyrid Gunnes, som för några år sedan debuterade som konstnär med performanceverket ”Böner till Allah”. Och först ut borde förstås vara den klassiska Nidarosdomen.

Nidarosdomen uppfördes mellan 1070 och 1300, till minne av Sankt Olav, Norges skyddshelgon, och den kung som kristnade Norge. Uppenbarligen tycker alltså en kristen präst att minnet av kristnandet av landet hon verkar i är kränkande för minoriteter.

Vad är det första du tänker på när du besöker sjukhus och vårdcentraler?

Själv besöker jag oftast sjukhus när min astma blir så bångstyrig att jag inte kan behandla den hemma utan måste söka akut hjälp. Det första jag då brukar tänka på är hur otroligt snabb och kompetent personalen är på mitt akutsjukhus. Det räcker med att jag med pipande luftrör går fram emot receptionen för att en personal är där och hjälper till och sedan tar det bara minuter innan jag får andas in luftvägsvidgande medicin.

PK-ismen och marxismen har en gemensam grundläggande idé nämligen att de grupper respektive ideologi företräder är utsugna och förtryckta av motståndarna och att meningen med den politiska kamp som förs i ideologiernas namn är att rätta till detta förhållande.

Marxismen är mer exakt i sin analys än PK-ismen. Arbetarklassen är utsugen av sina motståndare kapitalisterna. Observera att denna föreställning ska tolkas bokstavligt. Enligt Marx arbetsvärdelära skapas värde bara genom arbete. Att kapitalisterna har resurser beror på att de stulit dessa resurser från arbetarna som rätteligen borde få behålla vad de släpat ihop.

Den svenska hanteringen av coronapandemin har placerat vårt land på den internationella kartan, med ett genomslag som ingen PR-byrå ens torde kunnat drömma om.

Medan svenska politiker och myndigheter framhärdar i att uppmärksamheten präglas av ”nyfikenhet”, och till övervägande del är neutral, börjar det bli allt svårare att prata bort den ökande mängd av invektiv som framhåller Sverige som en ”parianation” och ett ”avskräckande exempel”.


Coronapandemin är långt ifrån över men eftersnacket har redan satt igång. Människor trevar sig fram och försöker skapa trovärdiga berättelser om vad som egentligen inträffat, hur det gick till och hur de olika länderna rangordnar sig.

Det är osannolikt att vi – med ”vi” menar jag just nu bara Sverige – inom rimlig tid ska komma fram till någon nationell konsensus om vad som gick snett eftersom det finns så många olika intressen som gör svårförenliga anspråk på att ha det rätta svaret.

Plötsliga och omfattande kriser, både individuella och kollektiva, innebär ofta att människor får anledning att överväga angelägna frågor om etik och moral. Så är det också när det gäller den COVID-19 pandemi som drabbat oss senaste halvåret. I ett historiskt perspektiv är det egentligen är det egentligen inte förvånande. Sådana frågor har kommit i fokus under i stort sett alla de stora pandemier som drabbat mänskligheten senaste milleniet, vare sig det rört sig om pest, tuberkulos, influensa, HIV eller polio.

Idag (9/7 2020) läser jag om hur en sjuksköterska gett sin svårt uttorkade, covidsjuke granne dropp i smyg, genom fönstret. Förgäves hade hon försökt få vården att ta sig an honom, men inte lyckats. I den humanitära stormakten – som med skattebetalarnas pengar bjuder på hbtq-certifiering av allt från utedass till affärskoncerner, menskonst i tunnelbanan och samkönade trafikljus – är människor med andra ord hänvisade till att söka vård utanför de vårdinstanser som de själva finansierar med sina skattepengar.

En av de mer läsvärda publikationerna om det mänskliga gruppbeteendet är Charles Mackays (se bilden) bok Extraordinary Popular Delusions and the Madness of the Crowds från 1841. Den påminner oss om att den moderna människan inte har ändrats det ringaste. När gruppassionen griper an stängs förstånd och omdöme av. Mackay sammanfattar med orden att människor blir galna i grupp och återfår förståndet långsamt, en efter en.

I slutstadiet fördjupas galenskapen raskt och blir gradvis alltmer extrem, samtidigt som den fraktioneras. Man kan se detta tydligt hos religiösa eller politiska grupper som medeltidens flagellanter eller extremisterna under den franska och ryska revolutionen eller i de maoistiska revolutionsaktiviteterna under 1900-talets senare hälft.