Det finns inte mycket som gör mig så rasande som när myndighetspersoner och politiker låter påskina att den naivitet som präglar Sverige i dess attityd mot mörka krafter skulle vara något slags kollektiv egenskap hos alla svenskar. Nu senast var det biträdande rikspolischefen Mats Löfving som konstaterade att ”vi i Sverige” varit naiva i vårt förhållande till invandrade klaner.
”Vi i Sverige”? Vilket trams. Vi är många som sett vad som händer, som varnat för framtiden och som på alla sätt försökt få politiker och myndigheter att se verkligheten som den är, bortom den skyddade sfär där de själva lever och verkar. Men det är ingen politiker som har brytt sig.
I juni 2020 genomförde det nederländska forskningsinstitutet Gamaan en kartläggning av 
Under andra halvan av 1980-talet gick jag på college i Portland, Oregon, USA, en stad som idag helt verkar ha tappat fotfästet i verkligheten. Så var det inte då. Kalla kriget var fortfarande igång, och Ronald Reagan var president. På lektioner i internationella relationer byggdes min världsbild upp i dynamiken mellan Hans Morgenthaus realism och en idealism där organisationer såsom FN styr samarbetet på internationell nivå.
Koranupploppen i Malmö som bröt ut förra helgen, fredagen den 28 augusti, motiverades inte av religion, enligt Malmö stads säkerhetschef Per-Erik Ebbeståhl:
I augusti sköts en 12-årig flicka till döds när hon promenerade med sin hund i Botkyrka. I Göteborg satte nyligen ett kriminellt nätverk upp vägspärrar för att kontrollera fordon. På kyrkogårdarna skärps bevakningen efter att två tonårspojkar kidnappades, torterades och våldtogs i timmar på en kyrkogård i Solna.
Min gamle vän Lorentz Lyttkens och jag samtalade om rättsstaten och demokratin. Lorenz påpekade en sak som vid närmare eftertanke är självklar men som inte fått riktigt fäste i den politiska diskussionen i Sverige, nämligen att rättsstaten är fundamentet för demokratin. En indikation på detta missförhållande är att herr Google ger 13 400 000 träffar på sökordet demokrati, men bara 183 000 stycken på sökordet rättsstat.
Alla vet att barn till högutbildade och välavlönade föräldrar med kulturella intressen och ett i allmänhet berikande liv klarar sig bättre i skolan och på arbetsmarknaden än barn med illiterata och arbetslösa föräldrar som lever i socialt utsatta områden där det säljs knark på gatorna. Så är det troligen i alla länder. I många länder, till exempel Sverige, anses detta sociala mönster oacceptabelt och blir därför föremål för politiska åtgärder i syfte att utjämna förutsättningarna för de två barngrupperna. I statliga utredningar kallas detta ibland för välfärdsstatens ”kompensatoriska uppdrag”.
Begreppet myntades i samband med Norrmalmstorgsdramat 1973 och används världen över. Men Stockholmssyndromet som begrepp har också många kritiker – inte minst bland Norrmalmstorgsdramats gisslan.
Titta på krafterna F1 och F2 i bilden. De drar åt nästan samma håll och förstärker därför varandra fast resultatet blir en kompromiss. Så är det med de två huvudsakliga ideologier som påverkar vårt samhälle, det vill säga PK-ismen och socialismen. Den ena representeras av kraften F1 och de andra av kraften F2. Själv skulle jag hävda ungefär att PK-ismen är kraften F1 och socialismen är kraften F2. PK-ismen är starkare. Samhällsdebatten handlar – eller borde handla – om hur dessa krafter egentligen ser ut, vartåt de verkligen drar och hur starkt inflytande vardera utövar.
När Sveriges Radio rapporterar om upploppen i Malmö under den gångna helgen råder det ingen tvekan om var de står i debatten om yttrandefrihet kontra sådant som antidemokratiska hädelselagar. Istället för att förhålla sig neutrala väljer de att tala med muslimsk röst och ett muslimskt synsätt på samhället. När inslaget om Malmö påannonserades i 
Min tidigare medförfattare Karl-Olov Arnstberg (KOA) har just utkommit med sin elfte skönlitterära roman, Uppbrott (Debattförlaget). De tre första gavs ut på Bonniers, de fem nästkommande på Carlssons och de tre senaste på hans egna Debattförlaget. Denne ständigt skrivande man har sedan sjuttiotalet hunnit med en bit över 60 böcker, mest facklitteratur.
Förut när jag jobbade med uppfinnare, entreprenörer, unga företag och innovationer och sådant där så insåg jag att idéer för det mesta är döda när de föds. Om de inte genast får neonatalvård med eller utan kuvös så klarar de sig inte länge. Du har säkert själv upplevt motsvarande. Man sitter och pratar med kreativa polare och någon får en bra idé som det aldrig blir något av eftersom ingen vårdar den.
Allt medan regeringen fortsätter stå handlingsförlamad inför den utbredda yrkeskriminaliteten kryper den bistra nya verkligheten allt närmare de skötsamma medborgarna. Nu är det de äldre i Göteborg som drabbas då svensk polis står handfallen inför den ökande gängkriminaliteten.
Den före detta kommunistledaren Nils Littorin, numera ledare för partiet Malmölistan, argumenterar i detta debattinlägg för att även korankränkande manifestationer omfattas av den svenska yttrandefriheten:
Malmö stad! Vad händer…vad har hänt? Har du blivit helt övergiven, din stackare!
Enligt sharia är det förbjudet att förolämpa profeten Muhammed. Det är belagt med dödsstraff. Detsamma gäller att göra narr av islam och kränka Koranen. Men inte enligt svensk lag. Svensk lag gör inte skillnad på Koranen och andra böcker.
Den 18 november 2011 arresterades Dr Judy Mikovits, forskningschef vid Whittemore Peterson Institute for Neuro-Immune Disease i Nevada, och sattes i fängsligt förvar samtidigt som hennes hem genomsöktes. Ingen rättegång hölls, ingen brottsmisstanke kunde styrkas och hela incidenten hemligstämplades av FBI. För att släppas fri belades hon med femårigt yttrandeförbud, i alla offentliga sammanhang och på samtliga sociala medier.
Många erfarna och kloka bedömare menar att coronapandemin kommer att bli en historisk vattendelare ungefär som Luthers brytning med påven med ett slags historia före händelsen och ett annat slags historia efter. Tidningarna är fulla med spekulationer om allt som kommer att ändras. Folk kommer att jobba hemma. Vi kommer att sluta flyga. Butiker slår igen och vi köper alltmer på nätet. Techbolagens inflytande växer. Biografbranschen vittrar bort för det är enklare att se filmerna hemma. Världshandeln minskar när företagen förkortar försörjningskedjorna och hellre köper från underleverantörer i Kinna än i Kina.
Jag har en mycket primitiv förklaring till existensens djupaste drivkrafter. Jag tror att allt levande vill äta, växa, föröka sig, överleva, varje art på sitt sätt. För det mesta råder därför djungelns lag i tillvaron. Djärva och vitala arter i rörelse över världen försöker slå sig fram och skapa fotfäste. I floran och faunan kallas det invasivt när jättelokan kämpar om kvadratdecimetrarna med existerande arter eller när de japanska ostronen tränger bort de bohuslänska ostra edulis, världens bästa ostron enligt min smak. Coronaviruset befinner sig på en motsvarande världsturné som, liksom för övriga arter, kommer att avklinga först när den inte längre kan föröka sig. Det är som bakterierna i ett provrör med näringslösning som förökar sig explosionsartat så länge det finns mat men sedan svälter och förintas.
Det är häftigt att betala skatt, hävdade Mona Sahlin för ett antal år sedan. Och en gång i tiden tyckte även jag det. Jag tyckte om tanken på att alla bidrar till det allmännas bästa, och att vi är solidariska med varandra, och det gör jag fortfarande. Men i takt med att slöseriet med skattepengarna ökat har känslan av välbehag bleknat betänkligt. Idag, när det står klart att våra skattepengar bidrar till att etablera radikal islamism i Sverige, är det inte ett dugg häftigt att betala skatt – utan precis tvärtom.
En video på min 
Man får tycka om dansbandsmusik. Det skrev min kollega Richard Sörman i en fin text
I våras kom en statlig utredning på 783 sidor som heter 
Det är svårt med politik. Å ena sidan klagar man på att politiker är medietränade och upprepar inlärda formler, när de intervjuas. Å andra sidan petas frispråkiga personer som Hanif Bali och Tobias Billström, den senare när han vågande använda ordet ”volym”. Å ena sidan finns mer politisk information tillgänglig än någonsin tidigare. Å andra sidan sparas allt politikerna säger och skriver och kan anföras emot dem tio år senare, vilket gör att det som sägs och skrivs tenderar att vara utslätat. Här finns en inbyggd motsättning, som det inte är lätt att se någon lösning på. Kanske kan det vara omväxlande med ett spanskt exempel på konflikten.
Nyligen skrev Anders Leijon i en 
DET GODA SAMHÄLLET 