Gästskribent GÖSTA WALIN: Elsäkerhet och klimatmål

De klimatpolitiska ingreppen i vår elförsörjning kan visa sig skapa problem av samma dignitet som massinvandringen.

Strävan att leva upp till löften angående klimatet och utsläpp av koldioxid har tillåtits dominera vår energiförsörjning under vid pass tre decennier. Detta har lett till enormt dyrbara investeringar i framförallt vindkraft som i allt väsentligt varit skadliga för såväl vår livsmiljö, vår energiförsörjning, som ambitionen att minska utsläppen av koldioxid – det vill säga att ”rädda klimatet”.

Det är förbluffande att vi tillåtit oss göra dessa ”satsningar” trots att varje tänkande människa inser att vad Sverige gör saknar betydelse för såväl klimat som utsläpp av koldioxid. (Min uppfattning är för övrigt att mer koldioxid i atmosfären vore en välsignelse för alla, till och med för kalkbildande plankton.)

Men denna fokusering på klimatpolitisk energiförsörjning har även andra mycket allvarliga konsekvenser. Det sägs återkommande att denna fokusering lett till försummelse av andra miljöproblem. Det stämmer säkert men bekymrar inte mig så mycket eftersom de allvarliga miljöproblemen, möjligen med vissa undantag, faktiskt är väl omhändertagna. Däremot är försummelsen att inte beakta elsäkerheten desto allvarligare.

Försök tänka en dag, två dagar, fem dagar eller kanske en månad utan el i vägguttagen. Under sommarhalvåret är det väl lättare att klara sig. Under vinterhalvåret är det katastrof.

Elavbrott kan inträffa med eller utan elaka krafters medverkan. Det kan vara allt ifrån fientligt bombanfall till att alltför många är sjuka på kritiska funktioner inom elnät och kraftproduktion.

P-O Eriksson, legendarisk vd på Sandvik, min kurskamrat på KTH och, vilket är centralt i detta sammanhang, ordförande för Svenska Kraftnät under åren 1992 – 2003 skriver så här i ett brev till mig:

Hela systemet blev mycket effektivare. För att klara effekttoppar hade vi olje och gaseldade verk som kunde snabbstartas. Även vissa avtal med stora konsumenter som utan stora konsekvenser kunde kopplas från. Nu har man sabbat alltihop med stora mängder subventionerad oreglerbar kraft. En kall vindstilla dag kan tvinga fram bortkoppling av stora områden.

Det kan alltså bli elkris i fredstid – vad kan då hända i kristid?

Henrik Jönsson hade 22 augusti ett lördagsinlägg på som var rejält skrämmande om konsekvenserna av ett elavbrott över ett stort område. Titta på det. En mardröm som kanske är osannolik, men alls icke omöjlig.

Mitt intresse för energipolitik började i slutet på 60-talet då det svenska kärnkraftsprogrammet drevs igenom. Våren 1970 skrev jag i Dagens Nyheter det första inlägget i svensk press som ifrågasatte det svenska kärnkraftsprogrammet. Mina synpunkter handlade mest om ekonomin. Jag påpekade att hela satsningen var baserad på ett fiktivt behov av el, ett behov som var helt betingat av ett subventionerat elpris. Politikerna vill ha kärnkraft och sen var det inte mer med det. Och de stora kraftbolagen volymmaximerade allt enligt regelboken.

Jag minns tiden fram till början av 70-talet då Grafström var GD för vattenfall och min far ordförande i SNF 1952 – 1972.  Det var då man brottades med frågan om det svenska kärnkraftsprogrammet. Inte minst frågan om elsäkerhet var synnerligen aktuell.

Observera att säkerheten var ett argument mot kärnkraft som ju självklart måste ställas av i krislägen. Säkerhetsproblem med vattenkraften, som verkligen finns, dammbrott till exempel, tror jag inte man pratade så mycket om.

Nu är vår elförsörjning synnerligen sårbar tack vare den vansinniga politiken. Det är två inslag som är speciellt farliga. För det första den galna ambitionen att elektrifiera allt. Dumrekord kanske intas av Stena Line som planerar att driva sina stävpropellrar med ett batteri på akterdäck stort som en enplansvilla. Farligast är dock ambitionen att elektrifiera privatbilismen. Ett elavbrott innebure då verkligen att hela Sverige stannar. I stället borde den elektrifierade villauppvärmningen avvecklas eller åtminstone göras mindre elberoende.

Några synpunkter och förslag:

Stoppa elektrifieringen av biltrafiken. Återgå till uppvärmning med olja i villor. Bygg ut kommunal kraftvärme. Låt kolet ta större plats. Det vill säga tvärtemot dagens politik i alla avseenden.

Bryt den ensidiga centraliseringen av elproduktionen.

Jag tänker mig att kommunal kraftvärme bör ha tillräcklig kapacitet för att försörja oss om det nationella nätet slutar leverera. Detta innebär ineffektivt utnyttjande kapaciteten om man fortsätter att distribuera vattenkraft och resterande kärnkraft över nationen. Men det innebure avsevärt högre säkerhet. Man får ingenting gratis.

Dessa anläggningar bör kunna eldas med alla bränslen inte minst kol som en viktig säkerhetsresurs. Kol kan nämligen lagras hur länge som helst till skillnad från alla andra energislag – dock helst under vatten för absolut säkerhet mot brandattentat. Men givetvis bör vedbränsle så långt möjligt utnyttjas och givetvis Björn Gillbergs Wermlandsmetanol.

Självklart finns det risk att vi får uppleva brist på bränsle till våra bilar liksom elbilarnas laddstationer kan få elbrist. En ganska fräck möjlighet vore att speciellt villahushåll och hushåll på landsbygden håller sig med en rejäl oljetank som alltid skall innehålla låt oss säga en buffert på cirka en kubikmeter bränsle för krislägen. Bränsletanken bör utnyttjas av hushållets fordon, samt för uppvärmning när elen inte kommer som den skall. Villan måste alltså ha en möjlighet att elda olja för uppvärmning utöver det elbaserade systemet med värmepumpar och så vidare. En utmärkt möjlighet är också att kunna värma huset med olja när temperaturen är för låg för värmepumpen; dessutom en välbehövlig avlastning för elnätet.

Detta innebär en decentraliserad säkerhetslagring av olja, en fantastisk möjlighet!

På 1950- och 60-talet byggdes gigantiska bergrum för centraliserad säkerhetslagring av olja. Detta var en total idioti som resulterade i att oljan blev obrukbar. Observera att vid decentraliserad säkerhetslagring enligt ovan omsätts lagret hela tiden och drabbas ej av ålderskrämpor.

Jag hoppas att dessa mina ganska prematura ideer kan sporra till kreativ diskussion om hur vi skall klara oss i en kommande elkris-situation.

Gösta Walin är professor emeritus i oceanografi vid Göteborgs universitet, docent i teoretisk fysik.

Redaktionen