JAN-OLOF SANDGREN: Varför stänger man ner England men inte Sverige?

En engelsk vän berättade att han varit på fest, men bara fem gäster var bjudna, då gränsen för privata sammankomster i hans stad är sex personer. Samma sex personer hade kunnat gå till den lokala puben, men då hade man blivit tilldelad ett bord utan tillåtelse att gå runt i lokalen. Att helt enkelt hänga vid en bardisk, vilket engelsmännen gjort i århundraden för att socialisera med kreti och pleti, är numera ett brott.

I nordöstra England är restriktionerna ännu hårdare. I stort sett allt spontant umgänge utanför den egna familjekretsen är bannlyst. Den som upprepade gånger bryter mot reglerna riskerar böter upp emot hundratusen kronor. En pappa från London berättade hur han skolade in sin femåring på dagis och pojken välkomnades av en stab maskerade vuxna med plasthandskar. Det är lätt att föreställa sig hur den typen av barndomsupplevelser bäddar för en pandemi av sociala handikapp.

Det är mot den bakgrunden man får se protesterna mot Boris Johnsons tuffa lock-downpolitik. Nu senast på Trafalgar Square i London, där tusentals demonstranter drabbade samman med polis. I det här klippet dominerar slagord som ”FREEDOM” och ”THIS IS TYRANNY” och värt att notera är att ingen mer än polisen bär munskydd. Huvudtalare var David Icke, känd ”konspirationsteoretiker” som jag tidigare skrivit om här och som menar att riskerna med Covid-19 är starkt överdrivna, dödstalen manipulerade och testerna i stort sett värdelösa. Motiven bakom nedstängningen är (enligt Icke) att på sikt omvandla vårt demokratiska system, till något som mera liknar Kina, Sovjetunionen eller till och med Nazityskland.

Boris Jonsson försvarar åtgärderna med att de stöds av vetenskapen, men det argumentet hade fungerat bättre för sådär tjugo år sen. Alla som följt klimatdebatten, migrationsdebatten och genusdebatten på nära håll, har vant sig vid att ”vetenskapen” gång efter annan får politisk slagsida. Dissidenter inom forskarvärlden tystas precis som de tystades i det gamla Sovjet, om än med mindre brutala metoder. Även öststatskommunismen berömde sig ju av att bygga ett samhälle enligt vetenskapliga principer, tills glappet mellan teori och verklighet blev för stort och korthuset föll samman. Det är kanske för tidigt att säga att hela den officiella bilden av Covid-19 är ett korthus, men argumentet ”vetenskapen står på vår sida” väcker inte längre hundraprocentig tilltro.

Det är möjligt att Boris Jonson låtit sig skrämmas av sin hälsominister Matt Hancock och att han bara vill värna sitt folk. Men nedstängningen ger också andra mer obehagliga associationer. Det är inte bara David Icke som är orolig. Douglas Murray beskriver i sin bok The strange death of Europe hur västvärlden står inför ett kulturellt sammanbrott, där demografiska förändringar riskerar att utlösa en tickande bomb. Ansvariga politiker kan ha skäl att uppfatta folksamlingar, eller till och med spontana möten mellan människor som potentiella hot. Det kräver ingen sofistikerad konspirationsteori, utan räcker med en instinktiv känsla av att ha målat in sig i ett hörn där det enda som återstår är att hålla den egna befolkningen i schack. Idag är det Covid som tvingar oss i husarrest, i morgon kan det vara något annat. Behandlingen av Tommy Robinsson (som numera lever i exil i Spanien) visar att problemet är större än ”bara” ett virus.

Hur kommer det sig då att Sverige sluppit så lindrigt undan? I varje fall när det gäller lock-down? Våra officiella dödssiffror, såväl som vår demografiska utveckling, kan ju mäta sig med vilket europeiskt land som helst. En åsikt som framförts (bland annat här på DGS) är att Sveriges regering saknar kompetens och beslutsamhet att genomföra en fullskalig lock-down, även om man skulle vilja. Där är man ungefär lika handlingsförlamad som inom migrationspolitiken. En annan förklaring kan vara den unika svenska kulturen. Vi samlas sällan i större grupper än sex, även om det är tillåtet. Vi har också en unik tolerans mot politiska misstag, nästan oavsett vilket parti som sitter vid makten och det verkar inte spela någon roll hur många hörn Stefan Löfven målar in sig i. Vi låter honom hållas, i hopp om att det ska bli bättre. Därför belönas vi med större frihet än engelsmännen.

För någon vecka sedan deltog jag i en manifestation i Stockholm som protesterade mot ”Det brutna samhällskontraktet”, en paroll som rimligtvis borde samla ett par tusen uppretade svenskar – ungefär som på Trafalgar Square. Men förutom konstnären Dan Park, Youtubeprofilen Håkan Bergmark och en före detta riksdagsman jag var flyktig bekant med, såg jag högst ett tjugotal personer. De flesta i min egen ålder eller äldre. Vi fikade och småpratade en stund. Rätt mycket folk passerade, eftersom protesten ägde rum mitt på Mynttorget granne med riksdagshuset, men knappt någon brydde sig om varför vi var där. Kanske blandade man ihop oss med en annan grupp, som stod bredvid och protesterade mot Lukasjenko i Vitryssland. Eller var man helt enkelt inte intresserad.

Det smärtar mig att säga det, men ett sådant folk behöver man inte stänga in.

Jan-Olof Sandgren