I åratal, för att inte säga i årtionden, har det varit väl känt att:

1. invandringen leder till stora och ökande kostnader,

2. förslumningen och gettoiseringen av stora och många områden också är en följd av invandringen,

3. en vidare följd är den ökande och allt grövre brottsligheten samt att

4. skolans problem är i mycket en följd av den obefintliga ordningen i många gettoskolor.

Under alla dessa år har politiker- och kommentatorklassen mässat att problemet är den misslyckade integreringen, underförstått att denna kan förbättras och därmed skulle också de ovan uppräknade problemet försvinna. Vid varje intervju, vid varje debatt har de sju partier som försvarat politiken använt denna formel utan att behöva svara på – den aldrig ställda – följdfrågan: Hur då? Det har funnits en gemensam, aldrig uttalad överenskommelse om att denna fråga inte skulle få ställas. Det finns nämligen inte något svar.

Det finns däremot en tyst överenskommelse om att inte yppa det verkliga förhållandet: både svenskar och (de senaste årens från Mellanöstern och Nordafrika) invandrade invånarna vill ha det så här. Redan innan andelen invandrare i ett område kommit att utgöra en tiondel har svenskarna, och tidigare komna mer etablerade invandrare, börjat flytta därifrån. Den fortgående stora invandringen har accelererat omvandlingen till getto. Skolorna börjar fungera allt sämre. De producerar allt fler icke anställningsbara ungdomar. Dessa räddar sin självkänsla genom att hata svenskar och göra statushöjande brottslig karriär.

Ingen kan bryta denna utveckling eftersom den ligger i allas intresse: svenskarna flyttar och slipper de jobbiga invandrarna, gettona ökar och blir allt homogenare och för invånarna allt bekvämare enklaver. De blir delar av den somaliska eller arabiska diasporan. De nytillkommande behöver inte lära sig svenska och gör det inte heller. Och marknaden för brottslingarna ökar. De blir allt mäktigare och styr gettona allt hårdare.

Detta vet alla. Ändå vill ingen tala klarspråk – med några undantag den allra senaste tiden.

Hur skall man förklara denna tystnad, detta hyckleri?

Orsakerna är framförallt tre: de ansvarigas skam inför erkännandet av det egna misslyckandet, deras famlande, deras vanmäktighet inför en för dem omöjlig situation och deras fortsatta fångenskap hos alla intressegrupper som tjänat och tjänar på utvecklingen.

Den första och inflytelserikaste intressegruppen som fortfarande håller regering och riksdag fångna är Miljöpartiet. Partiet organiserar och får röster från de hänsynslösa idealisterna. Jo, de är hänsynslösa. Det är människor som inte bryr sig om de faktiska följderna av sina handlingar, bara om det självrättfärdighetens sken som handlingarna skapar och som de kan sola sig i. Också idag vidhåller de sin förstenade uppfattning, när ändå till och med av politiken beroende tjänstemän börjat beskriva problemen.

Kanske är det inte så många som känner skam. Vissa har i alla fall redan vänt och gjort helt om – de återfinns bland annat inom moderaterna – utan att bekymra sig om någon skam. Men vad vet man? De kanske bara förtvivlat håller masken.

Viktigast är ändå deras vanmakt. De vet inte vad de skall göra. Och varför skulle de då erkänna verkligheten och byta politik? De kan inte byta politik. De har ingen. De är vanmäktiga.

I någon mån kan man därför förstå dessa politiker. Svårare är det att förstå deras teoretiker, deras ideologer. De mest belastade är kriminologerna. Även om någon den sista tiden börjat sväva på målet är de flesta av de etablerade, de som studerade på sextio- och sjuttiotalet, fortfarande fångna i att de materiella förhållandena i de utsatta områdena – gettona – skulle vara fattigdomens, arbetslöshetens och brottslighetens orsak. De har säkert läst om Amir Sariaslans studier men bryr sig inte. (”En svensk studie visade nyligen att effekten av bostadsområdet på brottsligheten försvann, om man vägde in riskfaktorer i olika familjer. En annan studie visade samma resultat med familjeinkomst: när man tog hänsyn till ärftligheten försvann inkomstens effekt på brottsligheten”.)

Vad kan förklara denna medvetna blindhet, detta frivilliga påtagande och bärande av skygglappar?

Det är den extrema och förstelnade jämlikhetspolitikens arv. Lennart Bengtsson har på Det Goda Samhället presenterat Inger Enkvists bok De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem.  I boken redogörs för hur ideologiska föreställningar, inte hänsynstaganden till verkligheten, kommit att leda till sämre studieresultat, liksom sämre studiemiljö. Dessa ideologiska föreställningars kärna är just den påbjudna jämlikheten.

Men ideologisk förblindning är inte hela förklaringen. Korruption och feghet bidrar också.

Peter Esaiasson och Bo Rothstein har visat (DN 11/9) hur samhällsvetenskaplig forskning i Sverige helt har missat att en stor del av dagens brottslighet har varit klanbaserad. De ser en del troliga skäl: ”Ett möjligt skäl till bristen på forskning kan vara områdets ideologiska och politiska laddning. Detta kan ha lett till att forskare som velat ifrågasätta den etablerade bilden av integrationsproblematiken som ett strukturellt problem drivet av majoritetsbefolkningens diskriminering, inte har kunnat verka inom området”. Och ”En annan möjlig orsak är den starka politiskt-administrativa styrningen av denna forskning … Det förefaller rimligt att anta att särskilt unga forskare, som är beroende av fortsatta forskningsanslag, inför denna bataljon av med stor sannolikhet likriktade forskningsadministratörer har tvekat att lämna in ansökning som utmanar den rådande agendan”.

Alltså: det är vattentätt. Ingen djävul släpps över bron. Den moderne Sven Dufva kommer att slåss till sista blodsdroppen för att försvara sina vanföreställningar. Utan dem kan han inte leva.