ANDERS LEION: Vårt envälde

Under långa tider har det funnits envälden av olika slag. När man beskriver dem framhålls, förstås, monarken eller diktatorn som den faktiskt bestämmande, som den som fattar besluten. Så är det inte.

Besluten förbereds av en stor administration och den enväldiges signatur blir mer ett bekräftande eller till och med en formsak.

Sett i detta perspektiv har vi som bor i detta land, Sverige, också envälde. Det avslöjades med stor tydlighet under pandemins svåraste skede. Utan att någon bekymrade sig, utan någon debatt beslöts att ta livet av tusentals människor. Detta skedde dessutom genom att verkställandet tvingades på okunniga, outbildade och oskyddade vårdanställda som alltså själva utsattes för dödlig smitta. Detta skedde som alla numera vet i äldreboenden och hos personer med hemtjänst. Eftersom läkare inte längre är obligatoriskt som stöd för dessa tjänster, fick de sjuka äldre-äldre i många fall endast palliativ vård, det vill säga lugnande medel som skyndade på döden. Det finns undantag, anhöriga som lyckats få sin anförvant till sjukhus och räddning. Dessa fall har berättats som solskenshistorier, som de undantag de är.

Samtidigt har det länge funnits en inflammerad debatt om dödshjälp. Det har framställts som mycket ödesdigert och principiellt farligt att låta medvetna, beslutsfähiga människor bestämma om tidpunkten för sin död. (Det är ju fråga om tidpunkten, inte om ett av tiden oberoende beslut. Ingen undgår väl döden?)

Ett tredje exempel är aborträtten. Den anses vara så helig att den inte kan diskuteras, inte ens den tid som skiljer en sen abort från en förtidig födsel av ett levnadsdugligt foster. Det är alltså inget problem att låta en människa bestämma över en annans liv. Jag skrev nyss foster, men kan detta begrepp användas om en numera, med moderne teknik, snart livsduglig varelse?

Hur skall dessa tre exempel kunna motiveras, vilken princip, vilket synsätt kan förklara att de samtidigt tillämpas i vårt humana land, ja i vår humanitära stormakt?

Det som styr är bekvämlighet, feghet och beslutsapparatens egenintresse. Besluten fattas på samma grunder som i en diktatur, ett envälde. Felaktigt brukar man framställa envälden som okänsliga för medborgarnas åsikter. Tvärtom, man är mycket rädd och ängslig för folkets meningar. Det är därför man alltid har en utvecklad inre säkerhet, en väl utbyggd övervakning av medborgarna. Weissensee och andra dramatiserade berättelser för television har gjort de flesta bekanta med praktiken.

Vi lever alltså i ett envälde, ett ansiktslöst sådant. Men regeringen och Löfven?

Regeringen och Löfven passar perfekt i systemet. De är till för att dölja sakernas tillstånd. Ja, ibland säger de öppet hur systemet fungerar, att det är självgående utan någon styrning från de formellt ansvariga. Det har också avslöjats under pandemin. Regeringen har nogsamt dolt sig bakom Folkhälsomyndigheten, dess generaldirektör och experter.

Och vad skall vi enkla medborgare då göra? Vi får väl göra som i alla envälden, anpassa oss. Det gör vi. Det är därför skämten om makten blivit allt vanligare och allt mer uppskattade – precis som i en diktatur.

Anders Leion