MOHAMED OMAR: Drakborgen och nostalgins dolda, politiskt inkorrekta sida

Vad är nostalgi? Slår man upp ordet i Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan, får man veta att det är en ”sjuklig, smärtsam hemlängtan” som, om den är allvarlig, kan leda till sinnessjukdom:

I synnerhet hos unga qvinnor, som nödgats lemna hemmet och vistas bland främmande menniskor och i främmande land, kan denna företeelse stegras till en verklig sinnessjukdom, en form af melankoli med hallucinationer för syn och hörsel rörande hemmet och anhöriga samt med våldsamma drifter till sjelfmord, mordbrand m. m. Har sjukdomen framskridit långt, botas den icke alltid, som man skulle tro, genom återförande till hemmet.

När man vistas länge i främmande land kan man känna hemlängtan. Och om det egna hemlandet förvandlas till ett främmande land, så att man inte längre känner sig hemma, torde samma människor längta efter det som gått förlorat. Man är hemma, men ändå borta.

Nostalgin är en stark känsla. För de allra flesta av oss är den inte så starkt att den leder till sinnessjukdom och självmordsdrift, men den kan göra oss sorgsna. Men också glada. Många känner glädje när de dagdrömmer om sin egen barndom eller om det Sverige som en gång var. Donald Trumps valkampanj 2016 anspelade på nostalgiska känslor för Reaganeran: ”Make America Great Again”.

Nostalgin, liksom kärlek och andra starka känslor, också är big business. Hollywoods ständiga reboots av gamla filmer visar att det finns pengar att tjäna. Nostalgi kan få folk att öppna sina plånböcker.

Här är ett exempel: Sveriges vid tillfället mest framgångsrika Kickstarter-projekt någonsin var en nyutgåva av brädspelet Drakborgen i maj i år. Projektet nådde sitt mål på 200 000 kronor inom sju minuter och totalsumman blev 3 653 108 kronor. Det som fick folk att betala var inte bara att det är ett kul spel, utan nostalgi.

Drakborgen skapades av Jakob Bonds och Dan Glimne. Nedan kommenterar Dan Glimne Kickstarterframgången på Twitter:

Drakborgen är ett brädspel i fantasymiljö som gavs ut av Alga och Brio hösten 1985. Fyra hjältar ska ta sig in i en borg och samla på sig skatter. Brädet utgörs av en slumpmässig labyrint som spelarna själva skapar och inuti Drakborgen kan spelarens hjälte stöta på hinder såsom fällor och monster. I mitten av brädet finns en skattkammare som vaktas av en sovande drake som, om den vaknar, attackerar hjältarna som befinner sig i skattkammaren.

Spelet var ofantligt populärt på 80-talet och har sålts i omkring 250,000 exemplar. Det gavs även ut på den engelskspråkiga marknaden under namnet DungeonQuest. Spelet kom mitt under den rollspelsvåg som sköljde över Sverige med spel som Drakar och demoner och Mutant.

”Det roliga med Drakborgen är att det blev en slags brygga mellan traditionella sällskapsspel och rollspel. För väldigt många svenskar blev Drakborgen en inkörsport till en väldigt mycket större värld av fantasy och rollspel”, sade Orvar Säfström i en intervju för tidningen Ny Teknik.

Orvar Säfström driver tillsammans med Jimmy Wilhelmsson bokförlaget Fandrake som står bakom nytugivningen av Drakborgen. Det är förlag som specialiserat sig på nostalgi, på produkter till medelålders män som gillar att återuppleva sin barn- och ungdom. De har tidigare gett ut rikt illustrerade praktverk om hemdatorerna Commodore 64 och Amiga 500, om spelföretaget Äventyrsspel, om rollspelet Mutant, och om serietidningsreklam.

SVT sände nyligen en dokumentär om det svenska ”rollspelsundret” på 80-talet. Den heter Mot andra världar och är gjord av vänsterjournalisten Jesper Huor:

Följ med på en nostalgisk resa i 1980-talets Drakar och Demoner, Mutant och 90-talets Kult. Men vi möter också de idag framgångsrika konstnärer och författare som inspirerats av rollspelen: Johan Egerkrans, Simon Stålenhag, Karin Tidbeck och Niklas Natt och Dag.

Dokumentären framställer rollspelarna som konstnärliga, knepiga och nördiga människor. Många av dem mobbade och missanpassade. Man missar att de flesta som spelade rollspel på den tiden var helt vanliga grabbar. Även populära och coola grabbar spelade Drakar och Demoner. Grabbar som var bra på sport och fick tjejer. Grabbar som inte hade några konstnärliga intressen. Dessa ignoreras av Jesper Huor.

Se en intervju med Jesper Huor:

Jag är född 1976 och var en av dem som spelade rollspel på 80-talet under ”guldåldern”. Var och varannan ägde kille en Mutant- eller Drakar och Demoner-låda. Tjejer såg jag inga…

I SVT-dokumentären intervjuas transvestiten och hbtq-aktivisten Gabrielle De Bourg som nyligen fick priset ”Årets spelare” av den skattefinansierade spelföreningen Sverok. Enligt juryns motivering fick hen priset för sitt ”starka engagemang inom rollspel, där hon väcker frågor om kön, identitet och jämlikhet”.

Gabrielle De Bourg har varit med och grundat den skattefinansierade spelföreningen Queernördarna.

I SVT-programmet erkänner Gabrielle att rollspel var en vit, manlig subkultur. Hen tycks se det som problematiskt och menar att det blivit bättre nu. Det är möjligt. Jag har dock viss insyn i rollspelsmiljön i Sverige och kan intyga att en överväldigande majoritet fortfarande är vita, straighta killar. Detta trots skattefinansierade Sveroks ansträngningar…

För de flesta av oss grabbar på 80-talet var rollspelen snarast motsatsen till querness. Det handlade i stället om machismo, att vara en stark hjälte som slog ihjäl monster, erövrade vackra kvinnor och vann guld och ära.

Rollspelen skapades i USA på 70-talet av straighta vita män från medelklassen som var pojkaktigt fascinerade av vapen, strategi och historia. Det första rollspelet, Dungeons & Dragons, utvecklades ur miniatyrkrigsspel, och dess skapare Gary Gygax, var konservativ och kampanjade för Richard Nixon.

I brädspelet Drakborgen kunde man välja att vara en av fyra hjältar: armborstskytten Bardhor Bågman, riddaren Rohan, barbaren Sigeir Skarpyxe eller munken, Aelfric Brunkåpa. Alla var vita. Alla var män.

Kanske finns det många medelålders, vita straighta män i Sverige som inte håller med Gabrielle om att det har blivit bättre? Kanske finns det en sida av nostalgin som det är tabu att prata om? Det kan, dold inuti den till synes harmlösa och opolitiska nostalgin, dölja sig ett, kanske omedvetet, politiskt inkorrekt missnöje med Det Nya Sverige. Det är land som känns allt mindre som hemma.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar