BITTE ASSARMO: Den som på allvar vill få bukt med brottsligheten bör välkomna klanregistret

Expressen tar nu strid mot polisens register över kriminella klaner. Istället för att stå på det allmännas sida i kampen mot den organiserade brottsligheten tar man, på värsta kvällstidningsmanér, till snyfthistorier om kränkthet och diskriminering för att förvärra situationen. Man lyfter fram en enskild person som tillhör en kriminell klan, men som själv inte är kriminell, och framställer honom som utpekad och ansatt.

Mannen tillhör en klan där flera av medlemmarna är grovt kriminella och kända av polisen. Själv är han en vanlig hederlig medborgare som nu uttrycker en oerhörd oro för att polisen registrerat de kriminella medlemmarna i hans släkt.

– Mina barn och syskonbarn kommer inte ha en framtid om det fortsätter så här, säger han i intervjun.

Vilket naturligtvis är rent skitsnack. Hans barn och syskonbarn skulle nämligen få en betydligt bättre framtid om de kriminella i klanen klämdes åt och hamnade i fängelse. Då skulle de på allvar kunna åtnjuta alla de fri- och rättigheter som är lagstadgade i Sverige, istället för att tvingas leva efter klanens reaktionära och förlegade seder.

Eller som Mats Karlsson, chef för regionala underrättelseenheten i polisregion Syd, svarar:

– Så länge du inte sysslar med någon brottslig verksamhet så behöver du inte vara orolig.

Och så är det naturligtvis. Det är oerhört viktigt för polisen att känna till vilka band grovt kriminella har – var de kan tänkas gå under jorden, vilka som kan tänkas hålla dem om ryggen och så vidare.

Förr i tiden, innan politikerna började importera kriminalitet utan nöjde sig med den inhemska, visste polisen det mesta om de kriminellas familje- och släktband. Om ”Puma” och ”Näbben” var på rymmen så sökte polisen helt sonika upp deras föräldrar eller deras flickvänner eller någon annan i deras omedelbara närhet och ingen tyckte det var något konstigt med det. Det var ju ett sätt att hålla skiten (jo, jag säger skiten, för kriminella är faktiskt skit, även om det numera är poppis att gulla med dem) undan från gatorna, något som gynnade samhället och medborgarna.

Att polisen måste göra någon sorts kartläggning av kriminella, det förstår var och en som har en någotsånär utvecklad tankeförmåga. Att framställa det så kallade klanregistret som kränkande innebär att man antingen inte har någon särskilt utvecklad tankeförmåga eller att man är så lojal mot sin klan att man inte riktigt kan förlika sig med tanken på att polisen kartlägger de kriminella klanmedlemmarna.

Det förstnämnda verkar inte troligt, i alla fall inte i det här fallet. Därför gissar jag att det handlar om att lojaliteten med klanen är större än lojaliteten med det svenska samhället, om än på det undermedvetna planet. För den som är verkligt angelägen om att stoppa den grova brottsligheten skulle ju välkomna att kriminella släktingar som begränsar människors frihet, och dessutom ger hederliga klanmedlemmar dåligt rykte, registreras och till sist kan arresteras, åtalas och fällas i domstol.

Om man bekymrar sig mer om klanregistret än klanernas kriminalitet är man en del av problemet och ett tydligt exempel på att klantillhörigheten går före lojaliteten med det svenska samhället och medborgarnas mående.

Bitte Assarmo