BITTE ASSARMO: Toleransen för extremism leder till hädelselagar och andra inskränkningar av yttrandefriheten

Efter mordet på den franske läraren Samuel Paty står det åter klart att toleransen för terrordåd, och då i synnerhet för terrordåd med islamistiska förtecken, är alldeles för stor i Sverige.

Att en lärare får halsen avskuren och huvudet avlägsnat från kroppen för att denne undervisat sina elever om yttrandefrihet är något som borde väcka både ursinne och krav på förändring. Det gör det också – i Frankrike. Men i Sverige ser vi inte mycket av det, i synnerhet inte i public service. Istället tycker nyhetsuppläsaren i Ekot att det är förvånande att mordet väckt så starka reaktioner i Frankrike.

Inför protesterna hade den före detta utrikeskorrespondenten Christian Catomeris redan gästspelat i en nyhetssändning i TV, och förklarat att det som skett ”anses vara ett hot” (anses – inte är) mot republiken Frankrikes grundläggande värderingar och att de här värderingarna ingår i den utbildning som ”provocerade fram” mordet.

Det här säger en hel del om den tolerans för extremism som råder i Sverige och även om hur lite yttrandefriheten faktiskt betyder för dagens journalister. Den som vet vad yttrandefrihet innebär förstår nämligen precis varför fransmännen går man ur huse och manifesterar mot terror och för yttrandefrihet.

Det här är inte första gången (och sannolikt inte sista) som public service visar sig från den här frånstötande sidan. 2012 resulterade de islamistiska morden på bland annat tre barn i Toulouse i ett radioinslag där Göran Greider propagerade för att visa förståelse för gärningsmannen. Dessförinnan hade han i en text beskrivit terroristen som ”söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka”. Skulden låg naturligtvis inte hos gärningsmannen själv utan hos ”hela detta blåa och av bruna stråk hemsökta Europa”.

Jo tjena.

Texten var så osmaklig att den plockades ner från Dalademokratens webbsida. ”Den här texten finns inte hos oss” får man veta om man söker på permalänken. Internet glömmer dock aldrig och Göran Greiders text har bevarats för eftervärlden.

Samma attityd såg vi också när Sveriges Radios korrespondent Alice Petrén rapporterade om terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo 2015. Det var minsann inga ”oskyldiga personer” som drabbats, klargjorde hon beskäftigt för radiolyssnarna – tvärtom. Dådet riktades ”rakt mot en redaktion som har attackerat med nidbilder av profeten Mohammed, som har haft satirbilder och så sent som i natt lade ut en bild på Twitter med en… nidbild. Så att…”

På frågan om vad det var för nidbild svarade hon:

Det var IS-ledaren som då… eh… las ut som en bild och… än så länge har det inte varit några attentat men, eh… men vi får väl kanske nån nyårshälsning under januari månad, dom har ju ändå januari månad på sig att komma med en hälsning och det har varit såna här lite… provokativa, mycket provokativa formuleringar som har funnits på Charlie Hebdo.

Jag hörde den där sändningen och jag satt faktiskt och gapade. Allt, precis allt, är fel. I sin totala okunskap om de värden som står på spel kritiserar hon Charlie Hebdo för deras islamsatir (men inte för den satir de riktar mot andra religioner och rörelser) och kallar den upprört för en ”attack”. Ursäkta kraftuttrycket, men det är faktiskt helt jävla sjukt.

I höstas fortsatte Petrén-farsen när hon, i en krönika om rättegången mot Charlie Hebdo-terroristerna i september, skrev att det finns ”stor anledning av vara orolig i vår tid över demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet. Absurt, milt uttryckt, inte för att hon har fel i sak (dessa värden är i sanning hotade) utan för att hon själv är en del av problemet. Genom att kritisera människor som använder sin lagstadgade yttrandefrihet har hon tagit ställning mot just den yttrandefrihet hon påstår sig värna. Det är hon häpnadsväckande omedveten om.

Toleransen för extrema gruppers krav på att majoritetsbefolkningen ska vara underdånig och kröka rygg för en lära de inte tror på genomsyrar en stor del av den svenska journalistkåren, men också politikeradeln och våra myndigheter. I förlängningen kan det – kommer det – att leda till hädelselagar och andra avarter som vi för längesen lagstiftat bort. Och den utvecklingen kan faktiskt inte få fortsätta.

Bitte Assarmo