ANDERS LEION: Coronavinster

Coronaeländet har också varit en hjälpare och befriare.

Äntligen har SAS fått möjlighet att sänka sina kostnader till en nivå som möjliggör uthållig överlevnad. Pandemin har varit en nödvändig förutsättning. Utan dess övertydliga pedagogik om nedskärningarnas nödvändighet hade kostnaderna, år efter år, bara kunnat minskats lite i taget, under stora våndor orsakade av krockar med facket och den allmänna opinionen. SAS har många intressenter: utöver de anställda, ledningen, aktieägarna och två stater styrda av vittförgrenade intressen. Coronan har förenklat denna svårlösta ekvation.

”Under coronakrisen har vi tagit ett jättesteg framåt vad gäller effektivisering inom vården”, säger Ann-Marie Wennberg, sjukhusdirektör på Sahlgrenska i en till Dagens Nyheter (30/6 2020). Och: ”I det pressade läge vi haft har man varit tvungen att fokusera på själva sjukvården – administrativa uppgifter har fått skalas bort. Det är något vi måste ta med oss efter det här”. Man har också tvingats till de effektiviseringar som digital teknik gör möjliga.

Tyvärr har pandemin inte kunnat bryta upp de tilltrasslade härvor som många offentliga byråkratier utvecklats till. I samma tidning berättar en mamma om hur hon förgäves försökt rätta till ett uppenbart felaktigt beslut, som placerat hennes sexåring i en skola långt ifrån hemmet. Hon ägnar dag efter dag åt fåfänga försök att få rättelse. Hon bemöts ibland med vänlighet, får ofta löften i stil med ”det ska vi titta på”, ”det tar jag mig an i veckan”, men inget händer. När hon söker de handläggare som ställt ut löftena har de plötsligt försvunnit.

Inte ens den rådande krisen har kunnat väcka administrationen ur dess letargi.

Berättelsen återfinns här. (Läs även mammans berättelse på Facebook!). Av berättelsen framgår att förvaltningen är svårt överbelastad med personal, att den är invand, ja upplärd till att smita från ansvar – försummelser leder inte till någon reaktion – därför att ingen behöver reagera. Först när DN ringer reagerar en chef.

En trimmad organisation skulle innebära att det inte funnes så många ryggar att gömma sig bakom. Handlingar – goda såväl som dåliga – skulle bli mer synliga.

Man brukar säga att endast kriser kan förmå organisationer till omprövning och förändring. Den nuvarande pandemin lyckades just där dess angrepp sattes in, nämligen i den direkt drabbade vården, men får tydligen inte några vidare följder.

Är läget alltså hopplöst? På kort sikt – ja. På lite längre sikt tror jag ändå att vi kan förlita oss på den sömngångaraktiga säkerhet med vilken den offentliga sektorn förstör sig själv. Varje problem – verkligt eller skapat av någon påtryckargrupp – bemöts rutinmässigt med mer resurser, det vill säga större budgetar för den del av förvaltningen som anses ansvara för berört område. Sällan försöker man förstå eller åtgärda det som orsakat problemet.

Det är naturligt att så sker. Hela den offentliga sektorn – och stora delar av det omgivande samhället – har utformats för att omöjliggöra ansvarsutkrävande. Att tillskjuta mer resurser är ofarligt. Ingen har behövt ta ställning till någonting – utöver att höja skatten.

Alla har blivit så vana vid detta förhållande att problemundvikandet ibland blir rent löjeväckande. Först avtecknar sig ett nytt problem: Flickor uppvisar ett tidigare okänt beteende. De börjar hoppa ut från balkonger. Systrar dör med kniv i bröstet. Broderns fingeravtryck finns på skaftet. Allt fler överfallsvåldtäkter sker. Svenska barn rånas, misshandlas och förnedras.

Etablerade politiker och massmedia reagerar dock – på sitt sätt: de förtiger i det längsta problemet och dess ursprung. Det gör de fortfarande, samtidigt som de försöker byta politik för att hindra SD:s fortsatta tillväxt; utan att benämna de verkliga problemen annat i abstrakta ordalag om volymer och otillräckliga kapaciteter.

Detta förhållningssätt är mycket löftesrikt. Makthavarna går säkert mot sin undergång. Det kommer att ta tid, men det gamla kommer att störtas i gruset.

Det kan ske på olika sätt. Jag tror inte det blir någon revolt. Man kommer att välja alternativet att rösta med fötterna: Allt fler kommer att dra sig undan offentligheten och dess representanter. Samhället – stat, kommun men också stadsdelar, byar och grannskap – kommer att bli allt mer uppdelat. De som har och kan kommer att skydda sig från dem som inget har och inget kan.

Våldsamma sammandrabbningar kommer att ske när de senare försöker bryta sig ut ur den – om inte bokstavliga dock socialt bestämda – inlåsningen i sina områden. Ingen kommer att bli särskilt upprörd. Sådana händelser kommer att bli delar av den nya vardagen.

Vid sidan kommer kanske några böjda män och kvinnor stå och beskärma sig. Det är de som med sin invandringspolitik, envist genomdriven mot folkets vilja, har skapat det nya samhället.

Ingen kommer att bry sig om dem.

Anders Leion