Gästskribent SIMON O. PETTERSSON: Stig Engström hade alibi för mordet på Olof Palme

När Krister Peterson 10 juni 2020 pekade ut Stig Engström som Olof Palmes troliga mördare uppehöll han sig länge vid tämligen perifera detaljer. Den mest grundläggande frågan, kunde Stig Engström över huvud taget ha utfört mordet, förblev dock otillräckligt utredd. Jag ska i det följande argumentera för att han med all sannolikhet hade alibi för mordet.

Peterson hastade vid presskonferensen igenom kronologin för Stig Engströms agerande före mordet och noterade helt kort, att han stämplade ut 23.20 från Skandia (och att klockan gick en minut före, så att den verkliga tiden skulle vara 23.19). Därmed skulle han ha tid att promenera ut från Skandia, identifiera paret Palme, bestämma sig och sedan fälla de berömda skotten vid Sveavägen kl. 23.21.30. Även om det är märkligt och tänka sig en så kort beslutstid för denna typ av handling, så är detta i alla fall teoretiskt möjligt.

Peterson förbigår dock två helt centrala frågor. Först: hur har utstämplingstiden fastställts? Här cirkulerar nämligen olika uppgifter. Engström uppger i ett förhör 10 dagar efter mordet att han stämplat ut 23.19, men efter kontroll mot Fröken Ur visade sig den korrekta tiden vara 23.20. Roland Bergström, personalansvarig på Skandia vid tillfället, säger i ett förhör tre månader efter mordet, att Engström ringde upp honom, mycket angelägen om att veta den korrekta tiden. Han meddelade då att utstämplingstiden var 23.20, men att klockan gått en minut för fort, vilket renderar en utstämplingstid på 23.19. Per Häggström, som arbetade med säkerhetsfrågor på Skandia, menade i ett förhör vid samma tid att utstämplingen skedde 23.19 och att klockan gick rätt.

Vilken av dessa tre motstridiga utsagor är rätt? Det är osannolikt att Engström skulle ha hittat på att klockan gick fel, då också Bergström bekräftade detta. Häggströms uppgift om att klockan gick rätt torde därför kunna avföras. Den enkla förklaringen till att han uppger detta måste vara att han helt enkelt inte kontrollerat det vid tillfället, utan förutsatt att så var fallet. Frågan är dock: gick klockan före, som Bergström hävdade, eller efter som Engström hävdade? I och med att Häggström bekräftade Engströms uppgift att stämplingsklockan visade 23.19 talar detta starkt för att Engströms uppgifter stämmer, och att Bergström i förhöret efter tre månader faktiskt minns fel, och kastar om tidsuppgifterna.

Det bör också framhållas att Engström kanske inte hade så starka skäl att skjuta fram tidpunkten för utstämplingen, som man möjligen kan anta. Skälet skulle förstås vara att skaffa sig ett alibi, att visa att han omöjligen kunde vara på mordplatsen vid mordet. Men, det märkliga i så fall, är att han helt förtiger en annan omständighet, som starkt talar för att hans ankomst till mordplatsen blev fördröjd: två väktare, Henry Olofsson och Anette Kohut, uppger nämligen oberoende av varandra i förhör att de talat med Engström efter utstämpling. Denna omständighet borde Engström ha nämnt om han ville troliggöra att han kom sent till brottsplatsen, men detta samtal förtiger han helt. Det verkar också mycket dumt, om man vill ljuga, att ringa upp en person och kontrollera det riktiga förhållandet (och riskera att denne sedan sprider det vidare).

Sammantaget förefaller det alltså högst troligt att klockan var mellan 23.20.00 och 23.20.59, när samtalet med väktarna inleddes – stämpelklockan känner inga sekunder. För att Engström ska ha någon som helst sportslig chans att ta sig fram till mordplatsen krävs det både att sekundvisaren visade strax över noll och att samtalet inte var alltför långt. Hur länge pågick då detta samtal? Väktaren Olofson menar ett par minuter; Kohut ger ingen specifik tidsangivelse, men nämner bland annat att det handlade om hans semester. Även om Olofsson något skulle överskatta längden av samtalet, omöjliggör redan ett samtal på en minut, förmodligen en halvminut, att Engström skulle kunna vara gärningsmannen. Att öppna dörren, gå fram till mordplatsen, identifiera paret Palme, besluta sig för vad som ska göras och kallblodigt genomföra dådet, måste också med en mycket generös beräkningsprincip ta minst en minut i anspråk. Sammantaget tyder allt på att Engström kommer till brottsplatsen några minuter efter mordet.

Peterson struntade i sin presentation i dylika resonemang. Han utgick i stället från vad Engström uppgett sig ha gjort på brottsplatsen och hur dessa påståenden divergerade från andra vittnen. Detta uppfattar jag som ett bakvänt resonemang. Först måste man bevisa att han över huvud taget var där vid rätt tidpunkt. Jag uppfattar det tvärtom som att han har ett styrkt alibi.

Simon O. Pettersson