PATRIK ENGELLAU: Demokratins framtid


Demokratin är en osannolik ordning. Om du låtsas att den inte fanns någonstans på jorden och det plötsligt dyker upp en djuping som förklarar att staten borde styras av någon som fått mer än hälften av folkets röster så skulle du antagligen förkasta idén. Vem som helst kunde ju begripa att de 51 procent fattigaste skulle gadda ihop sig för att ta de 49 procent rikastes egendom varpå kaos skulle bryta ut.

Detta var det problem som USA:s grundlagsfäder hade att tampas med när de var på väg att uppfinna demokratin. Jag skriver ”uppfinna” eftersom tanken på ett demokratiskt statsskick vid det laget hade legat i träda i ett par tusen år sedan de grekiska stadsstaterna (vars urkunder de klassiskt skolade och spränglärda grundlagsfäderna noggrant läste och begrundade).

För att förhindra att systemet brakade ihop redan från början tvingades grundlagsfäderna introducera ett antal innovationer som för övrigt låg i tiden. Den första innovationen, som skrevs in i konstitutionen, var de medborgerliga fri- och rättigheterna, till exempel äganderätten. Om de 51 procentens representant försökte ta de 49 procentens egendom så skulle han stöta på förhinder i form av en regel om att egendom är okränkbar. Andra oförytterliga fri- och rättigheter var yttrandefriheten och näringsfriheten. Syftet med dessa regler var att hålla den valda överheten på mattan och därmed begränsa de folkvaldas handlingsfrihet. Sedan smackade grundlagsfäderna på en massa andra ”checks and balances” i samma syfte, till exempel en oberoende och oavsättlig högsta domstol.

Men grundlagsfäderna begrep att det inte räckte med paragrafer i grundlagen eftersom makten kan skriva om grundlagen om den får för sig att regelverket står i vägen för något angeläget (som makten i Sverige gör allt som oftast till skillnad från i USA där grundlagen varit i stort sett oförändrad i två och ett halvt sekel). Grundlagsfäderna förstod att demokratin inte står säker om dess heligaste principer – sådant som respekt för andras rättigheter, tolerans, vilja att lyssna och framför allt att ta ansvar för sig själv och sträva efter att klara sin egen och familjens försörjning – inte har starkt fäste i medborgarnas allmänna mentalitet. Grundlagsfäderna blev därför också ett slags medborgardygdernas och moralens förkunnare. (Googla på Benjamin Franklin så får du se.)

På det viset har den moderna demokratin – som kopierades från den amerikanska förebilden av ett antal andra västerländska länder ett sekel senare – kunnat överleva, för Sveriges del mer än ett århundrade. Demokratin har inte undergrävts och förintats av sitt inneboende och medfödda fel som är den tycks konstruerad för att de 51 procenten ska krossa de 49 procenten.

Denna fara är inte bara en listig logisk konstruktion som jag hittat på. I boken Staten beskriver Platon just detta – fastän han inte är glasklar – som den mekanism som får demokratierna att gå under. Observera att Platon hade flera hundra års erfarenheter av växlingar mellan olika statsskick i de grekiska stadsstaterna.

Varför har de moderna västerländska demokratierna ännu inte gått under på grund av sitt inneboende fel? I Latinamerika har demokratin tillfälligt upphävts av just denna anledning, i Chile till exempel för att en kommunistisk omvälvning hotade äganderätten och fick medelklassen att stödja en militärkupp. Men i det övriga västerlandet har demokratin tills vidare hållit (fast Tyskland hade en svacka under några decennier).

Jag tror inte det berott så mycket på paragrafer i de olika ländernas grundlagar eller på ett liberalt sinnelag hos befolkningarna utan snarare på den stabila ekonomiska tillväxten som lett till kontinuerliga standardhöjningar för nästan alla människor. Det har liksom inte varit värt besväret för de 51 procenten att försöka skinna de 49 procenten.

Men nu hotar det att bli annorlunda. De gammaldags folkliga dygderna är inte längre särskilt stabila, i varje fall inte i Sverige. När den ekonomiska tillväxten stadigt viker finns en påtaglig risk att demokratin drabbas av det öde som Platon beskrev. Politikerna inskränker demokratin och tar makten under högtidliga proklamationer om att deras syfte är att rädda demokratin vilket i detta fall åtminstone delvis betyder deras egen position.

Patrik Engellau