JAN-OLOF SANDGREN: Kan man bygga ett civilsamhälle med munskydd?

Städade i mitt källarförråd häromdagen och bestämde mig för att skänka några prylar till loppis. Bara sju minuters bussresa från min förort ligger nämligen en alldeles utmärkt loppmarknad. Jag klev på bussen, fullastad med prylar jag inte längre behövde, däribland ett gammalt notställ. En äldre herre på bussen sneglade på notstället, så jag frågade om han ville ha det. Jag skulle ju ändå skänka bort det. Han tackade för erbjudandet och sa att han inte behövde något notställ, men lade märke till att det var samma typ av notställ man hade i hans kyrka i Bergsjön, där han brukade sjunga i kören. Eftersom jag själv provat på körsång kom vi snart fram till att vi bägge var tenorer, vilket är ett eftertraktat röstläge i körsammanhang.

De flesta äldre herrar är nämligen basar, och det kan vara tufft för de fåtaliga tenorerna att hävda sig gentemot den mer manstarka basstämman. Vi utbytte också en del andra erfarenheter, men tyvärr var hans kyrkokör numera stängd på grund av Corona. Han visste inte när den kunde starta igen. För att fördriva tiden brukade han ägna sig åt att snickra på sin kolonistuga och var noga med att tala om för mig var den låg. Inte särskilt långt från min lägenhet.

Därmed var min sju minuter långa bussresa över, och jag samlade ihop mina prylar och klev av. Såna här möten kan faktiskt inträffa när som helst och var som helst, även om det inte är särskilt vanligt att folk pratar på bussen. Någon fäller en kommentar, någon annan plockar upp tråden och en boll sätts i rörelse, som i enstaka fall kan sluta med att man blir vänner (eller kanske fiender). Men oftast bara resulterar i att en sju minuters bussresa går fortare.

Det kan se ut som en vardaglig bagatell, men är egentligen något helt häpnadsväckande. Tillräckligt många slumpartade möten på tillräckligt många platser under tillräckligt lång tid, är sannolikt den mekanism som bygger upp civilsamhället. Det vill säga organiserat mänskligt liv, utanför familjen och bortom statens kontroll. Det är svårt att inte se ett samband mellan Sveriges relativt svaga civilsamhälle, svenskarnas omvittnade oförmåga att skapa oväntade möten och statsmaktens näst intill totalitära kontroll över medborgarna.

Fast egentligen var det något helt annat jag ville diskutera. På min förortsbuss har det nämligen blivit allt vanligare med munskydd. För bara två månader sedan var det relativt ovanligt, men för varje vecka ser man allt fler som åker buss ”maskerade” och man har även munskyddet på när man väntar vid hållplatsen. Det är möjligt att det har medicinskt positiva effekter och verkligen minskar smittspridningen (det finns också dom som hävdar motsatsen och jag är inte kompetent att avgöra vem som har rätt), men en sak är säker. Ju fler som uppträder ”maskerade” på allmän plats, desto sämre förutsättningar för spontana oplanerade möten. Jag menar, hur ska man kunna kränga ett begagnat notställ till en pensionerad körsångare från Bergsjön, om man inte kan se varandras ansikten?

Det är svårt att argumentera mot munskyddet, i en tid då det pågår en pandemi. Att personal på äldreboenden har skyddsutrustning när de handskas med riskgrupper, är ju inte underligare än att kirurgen tar på sig plasthandskar innan han opererar. Men vad händer om försiktighetsprincipen i samhället permanentas? Om det även efter Corona anses som ”allmänt hyfs” att ta på sig munskydd när man går ut? Man kan ju aldrig veta när det dyker upp ett virus, eller hur farligt det är. Och vem vill bära ansvaret för att någon blir sjuk? Även om det inte ligger någon illvillig plan bakom, kommer en sådan princip oundvikligen att försvaga civilsamhället och stärka statens makt över medborgarna. Lite som när kvinnor klär sig i burka. Deras förmåga att interagera med andra försvagas, eller helt omintetgörs. Ansiktet är trots allt vårt viktigaste och mest träffsäkra kommunikationsverktyg.

En annan aspekt är den globala vaccinationskampanj som Bill Gates och hans företagskluster just nu lanserar (och som kommer att frälsa oss eller döda oss, beroende på vem man frågar). Den som inte vill delta i detta mycket tveksamma experiment, kanske i framtiden måste underkasta sig vissa begränsningar. Som till exempel att tvingas bära munskydd på allmän plats. Det skulle i så fall vara som att bli utloggad från ett socialt medium – fast det sociala mediet i det här fallet är verkligheten.

Jan-Olof Sandgren