
Lennart Bengtsson
I ett välfungerande öppet samhälle är det få som är rädda för det skrivna ordet. I Sverige har motsatsen icke sällan varit vanligare. När August Strindberg uttryckte sig nedsättande om det oskarianska samhällets värderingar och dess institutioner fick han flytta utomlands för en tid. När man under 50-talet ville se mer ohöljda skildringar av den fria sexualiteten hamnade böckerna på den grå marknaden och var självfallet totalförbjudna på stadsbiblioteken. Gradvis blev mer och mer tillåtet och idag finns inga gränser när det gäller att offentligt skildra det hemskaste våld i ord och bild. Ett exempel är här inte minst den så populära och ekonomiskt framgångsrika svenska kriminalunderhållningen.
Att förbjuda vad det etablerade samhället anser vara olämplig litteratur tog sig kanske sina mest drastiska former i de nazistiska bokbålen där judisk och annan litteratur brändes upp under festliga former som påminde om det svenska valborgsmässofirandet. Inte minst var det unga aktivister, icke sällan studenter, som var i farten.