
Att vädja till medborgarnas moral och empati är ett ”gefundenes Fressen” för varje politiker och har nog alltid varit så. Att framställa politiska motståndare som ondskefulla, gemena och orättfärdiga är vida mer effektivt än att framställa dem som inkompetenta, okunniga eller ekonomiskt oansvariga även om detta skulle vara en mer korrekt beskrivning av verkligheten.
Eftersom svenska folket huvudsakligen består av hyggliga och anständiga människor som inte bara sliter och arbetar och gör rätt för sig utan dessutom är toleranta, vidsynta och generösa finns det föga behov för att skambelägga dem och kritisera deras moral. Jämfört med de flesta länder och inte minst utvecklingsländerna uppvisar de ett minimum av vad man kan benämna som rasism. Detta skapar stora problem för flera politiska partier som måste producera övertygande moraliska argument för att förbättra sitt röststöd inför det förestående riksdagsvalet.
Nu har Sverige råkat få en liten grupp av misslyckade unga odågor som försöker imitera 1930-talets tyska nationalsocialister. Det är faktiskt skrattretande ty det är ungefär som att jämföra en hemvärnsförening i Rabbalshede med ett modernt Spetznazförband eller nazistiska pansarsoldater från andra världskriget. Vilken förnuftig människa bryr sig om löjliga svenska nazistimitatörer som säkert känner ett slags hemlig stolthet att media har gett dem en sådan gammaldags skräckinjagande benämning. De skall naturligtvis ignoreras och gör de ofog skall de häktas och sättas i förvar. Emellertid är dessa spökvarelser samtidigt perfekta halmgubbar för politiker som Annie Lööf, som därigenom kunnat ge sken av att ungefär så här skulle hela SD kunna bli om inte jag står upp för moral och etik och göra allvar av min plan att fylla Sverige med förment fördrivna och hjälplösa migranter från världens alla hörn.