
Lennart Bengtsson
Att leva bland en grupp människor som har gemensamma värderingar eller uppfattningar, även om dessa skulle vara vetenskapligt absurda som att tro på skapelseberättelsen eller att månens olika faser påverkar sinnelaget, innebär för de flesta människor något positivt. De upplever på ett sådant sätt gemenskapens trygghet och slipper ensamheten. Men gemenskapen har sitt pris då den samtidigt innebär konformism och – åtminstone för en tänkande individ – en konflikt mellan den sekteristiska innevärldens enkla trygghet och den komplexa verkligheten.
Huvudsakligen finner man det sekteristiska tänkandet i utvalda grupper eller klaner men ibland växer de till att omfatta stora grupper och till och med enskilda länder. Ett sådant exempel är den politiskt-marxistiska väckelserörelsen som växte fram under 1960-talet och som i Sverige fick beteckningen 68-rörelsen.
Ett särskilt extremt exempel är den nordkoreanska statskommunismen som trots enorma uppoffringar och lidanden hos folket ännu efter sju decennier behåller sin makt över individerna. Det är viktigt, tror jag, att inse att en dylik ”statsreligion” inte i första hand uppfattas som något negativt av medborgarna, eftersom det delas av nästan alla, och man i detta finner en gemenskap som följer av att man delar samma värderingar. Andra liknande exempel i dag är den extrema islamismen som trots sin fullständiga galenskap ändå förmår attrahera många, främst unga människor.