Många problem blir det. Och många frågor att diskutera:

För hur ska vi bemästra alla utmaningar som kommer med den bristfälliga integrationen? Hur ska vi ordna bostäder och arbete? Hur ska vi få människor att lära sig svenska och bli en del av vårt samhälle? Hur ska vi komma till rätta med hederskulturen? Klankulturen?

Gängkriminaliteten? Hur ska vi göra med böneutropen? Islamismen? Slöjorna? Och hur blir det med tiggeriet? Kan vi förbjuda det? Och avvisningarna förresten? Hur går det med dem? Ska vi ha PUT eller TUT?

För vi är ju inte emot immigrationen i sig! Eller hur? Den har vi inte ifrågasatt. Vi är faktiskt seriösa och anständiga journalister som gör sitt arbete och ställer angelägna frågor. Ingen ska komma och kalla oss rasister för det! Man måste väl få belysa allvarliga problem i samhället som uppenbarligen hänger ihop med migrationerna och som den svenska debatten inte har velat ta i och speciellt inte den problemförnekande vänstern. För det är ju verkligen inte så …host! host! – ursäkta! – nej det är ju verkligen inte så att vi själva också bidrar till att upprätthålla åsiktskorridoren genom att aldrig säga det som egentligen ligger till grund för vårt respektabla engagemang nämligen att vi tycker att Sverige har tagit emot alldeles för många flyktingar och att detta måste få ett slut med en gång. Så är det inte. Det har vi inte sagt. Så kom inte och påstå att vi är rasister. Vi vill bara diskutera viktiga frågor.

Många kloka människor anser att den immigrationspolitik som Sverige drivit under de senaste decennierna med rätta kan beskrivas som orimlig eller till och med absurd. Hur är det möjligt att vi valt att ta emot så många främmande människor under en så kort tid utan att ens reflektera över vilka långsiktiga konsekvenser detta får för vårt land?

Immigrationsförespråkarna menar däremot att allt är i sin ordning eftersom vi respekterat den internationella asylrätten och eftersom vi lugnt och sansat har agerat i enlighet med goda svenska normer om öppenhet, jämlikhet och alla människors lika värde.

Det absurda är obegripligt. Det är något som inte går att förklara, som går emot det vi ser som grundläggande principer för den mänskliga tillvaron. Därför är det absurda också det förnuftsvidriga, det konstiga, eller till och med det sjuka. Så vad skulle då det absurda kunna bestå i när det kommer till något så lag- och normriktigt som den svenska immigrationspolitiken?

En hel del antagligen. Men det mest grundläggande är kanske det faktum att vår minst sagt generösa flyktingpolitik (som avsevärt skiljer sig från den som våra grannar och andra jämförbara länder bedrivit) går tvärsemot en av de mest grundläggande principer som finns för det mänskliga livet nämligen den om alla människors förmodade vilja att besitta äganderätt över sin egen identitet och att få vara sig själva på sina egna villkor. Detta gäller oss människor som individer förstås men också som grupper eftersom det är i gruppen vi tilldelas en identitet, en plats, en värld att leva i. Vi förväntar oss alltså att friska och förståndiga människor agerar utifrån en grundläggande överlevnadsinstinkt och att individer och samhällen vill bestå i sin egen identitet, att de vill fortsätta existera som sig själva.

Svensk debatt har på senare år handlat en hel del om godhetens väsen och värde. Vi har levt under något som nästan kan beskrivas som det ”godas regim” där vi förväntats tänka och verka i enlighet med värdegrunder och vackra ideal om allas lika värde. Den som i offentliga sammanhang vågat opponera sig mot rådande ordning har kunnat räkna med repressalier i form av skambeläggningar och hot om förlorade karriärer och inkomstmöjligheter.

I sin bok Den banala godheten försökte Ann Heberlein fördjupa förståelsen av godhetsbegreppet genom att påvisa att förment goda handlingar kan få negativa och i någon mening ”onda” konsekvenser. En vuxen och tänkande människa bör inte bara ge efter för impulsen att vara snäll utan behöver också kunna sätta gränser och säga nej. Man ska helt enkelt inte vara dumsnäll utan ibland bemöda sig om att tänka lite längre än vad näsan räcker. Av någon anledning blev många människor högst provocerade av detta resonemang trots att det egentligen bygger på ett sunt förnuft som vi alla praktiserar i vårt handhavande med barn. Vi ger knappast ger våra barn allt de pekar på då vi instinktivt känner att detta skulle göra dem mer skada än nytta.

Själv kan jag tycka att debatten om det goda skulle ha mycket att vinna på om vi kunde påminna oss om att etiken inte bara intresserar sig för det ”goda” i betydelsen det välvilliga, det godhjärtade utan också, och kanske framför allt, i betydelsen det rätta, det vederbörliga, det förträffliga.

Mohamed Omar

När Disney köpte Star Wars-konceptet 2012 så var många fans skeptiska, och många andra var entusiastiska och förväntansfulla: äntligen skulle det komma uppföljare som tillfredsställde både nostalgiker och nya tittare. Den första filmen i serien, The Force Awakens, hade premiär strax före jul 2015 och såg ut att bli en fest för nostalgiker. Regissören J J Abrams skulle hitta tillbaka till känslan i de tre första, klassiska filmerna 1977-83. Harris Ford gjorde come back i rollen som smugglaren och den motvillige hjälten Han Solo, Carrie Fisher som prinsessan Leia och Mark Hamill som jediriddaren Luke Skywalker.

Vissa menar att Force Awakens har så många likheter med den första filmen A New Hope från 1977 att man skulle kunna se på de nya filmerna som en omstart av hela Star Wars-sagan. Vi har en ung, föräldralös hjälte på en ökenplanet, en gullig robot som bär på viktig information och en ond militärmakt med en gigantisk rymdbas som kan förinta planeter med sitt strålvapen.

Men andra fans anade att allt inte stod rätt till. Det fanns en risk för att vänstervridningen inom den amerikanska filmindustrin, och hela underhållningsbranschen, skulle få för stor påverkan. Och de skeptiska fick rätt – The Force Awakens var en fortsättning på den älskade rymdsagan, om en galax långt, långt borta, men också ett inlägg i samtidens debatt om från ett vänsterperspektiv. Hjältinnan Rey är så klart en ung kvinna som utan någon som helst träning spöar en betydligt starkare skurk, den här filmens motsvarighet till Darth Vader – Kylo Ren.

Mohamed Omar

Postapokalyptiska teveserier om människor – särskilt ungdomar – som försöker överleva i en farlig och främmande miljö har varit populära den senaste tiden. Den kändaste serien av det slaget är nog amerikanska zombie-långköraren The Walking Dead, som sänts i åtta säsonger sedan 2010. En annan omtyckt serie, och ännu inte lika uttjatad, är The 100 om en grupp tonåringar ledda av tjejen Clarke som upplever äventyr och faror i en värld förstörd av kärnvapenkrig.

I Netflix postapokalyptiska The Rain (maj 2018) finner man likheter med både The Walking Dead och The 100 liksom med flera andra liknande serier. Det som gör att The Rain sticker ut i sällskapet är att den är en dansk produktion. Och svenskar kommer säkert att uppskatta att flera scener utspelar sig i södra Sverige och att flera av rollfigurerna talar svenska!

Det första avsnittet var lovande. De två syskonen Simone och Rasmus hämtas av sin far. Jagade av mörka mål tar de sig till en underjordisk bunker. De måste undvika regnet som innehåller ett dödligt virus. Fadern är vetenskapsman och har något med viruset att göra. Han lämnar dem i bunkern där de sitter och väntar i hela sex år. När maten tar slut måste de ta sig ut. Ingenting är sig likt. Regnet har utplånat stora delar av befolkningen i Skandinavien. Och kanske även i resten av världen.

Simone, som spelas av Alba August (dotter till Bille August och Pernilla August), leder sin lillebror Rasmus, och så småningom även en grupp ungdomar. De vill överleva, men även ta reda på reda på orsaken bakom det dödliga regnet och vilken roll den försvunne fadern har i det hela. Med nyfikenhet och stigande spänning får tittaren genom gruppens ögon uppleva Danmark efter katastrofen.

Mohamed Omar

Europa är en världsdel och en idé. Idén om Europa växte fram i mötet med islam. Det var denna andra, och fientliga kultur, som gjorde att européerna, trots inbördes olikheter, började uppleva sig som européer. Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.