Richard Sörman: Det kritiska tänkandets paradox

Richard Sörman

Barn och ungdomar ska idag lära sig att tänka kritiskt. Och det låter väl rimligt. Självklart ska barn lära sig att tänka fritt och självständigt. Men klarar våra vänsterorienterade pedagoger av att hantera paradoxen som säger att det kritiska tänkandet kan vändas mot sig självt? Får man vara kritisk i skolan mot tesen att man alltid ska vara kritisk? Och kan vi verkligen vara konsekvent kritiska? Måste inte alla ha några gudar som står över både kritik och ifrågasättande? Vilka gudar har högern? Vilka gudar har vänstern?

Det talas mycket om ”kritiskt tänkande” i vår moderna svenska skola. Barn och ungdomar ska bli självständiga individer som tänker fritt. De ska stå starka mot propaganda, indoktrinering och falska nyheter. De ska bli självrådande medborgare med full tillgång till sin egen rationalitet. Och det är väl bra. Här på Det Goda Samhället tillåter vi oss att tänka kritiskt om det mesta så varför skulle vi inte uppmuntra Sveriges barn och ungdomar att göra detsamma? Problemet är bara att ett konsekvent kritiskt tänkande till slut biter sig självt i svansen. För tanken är väl inte att vi ska vara kritiska mot allt utom just mot tanken att vi ska vara kritiska mot allt?

Kulten av det kritiska tänkandet i skolan verkar ösa ur två källor. Dels ur en optimistisk syn på människan och pedagogiken som kanske bäst exemplifieras av Rousseau och hans berömda traktat Émile från 1762. Rousseau föreställer sig att undervisning fungerar bäst när elever uppmuntras till självinlärning. En lärare ska inte pracka på eleven sin egen kunskap utan istället uppmuntra denne att lära av egna erfarenheter och utifrån sin egen nyfikenhet. Vi ska lita på naturen, säger Rousseau, och även på den mänskliga naturen. Om vi bara förmår väcka barns naturliga nyfikenhet kommer de att vilja lära sig precis vad de behöver.

Men våra samtida pedagogers upptagenhet av det kritiska tänkandet bottnar också i en mer vänsterideologisk strävan till utjämnande av alla skillnader. Det är hierarkier och auktoriteter som i grunden ska ifrågasättas. Kunskapen är nämligen ett jobbigt kapitel i vänsterideologernas bok eftersom den sällan låter sig fördelas särskilt jämlikt. Skillnader i kunskapskapital stör alltså, men så även det ojämlika förhållande som uppstår mellan två människor då den ena vet mer än den andra och dessutom tillåter sig att tala om för den andra vad som är rätt och fel. Vet man något har man ett visst övertag i förhållande till den som inte vet och behöver lära. Och många av våra samtida tänkare kring pedagogikens

mysterier fasar för den här typen av ”maktrelationer”. Alla ska ju alltid vara lika mycket värda. Ingen underordning får finnas i samhället, inga hierarkier. Det kritiska tänkandet blir alltså ett verktyg för de underordnade eleverna att ifrågasätta både lärarnas kunskap och auktoritet.

Här uppstår emellertid ett intressant problem. I vårt moderna samhälle är det nämligen inte kristendomens eller samhällsordningens evangelium som förkunnas av lärare och pedagogikprofessorer men det kritiska tänkandets. Betyder det att våra lärarstudenter och sedan elever i skolan i första hand ska vara kritiska mot det kritiska tänkandet? Jag har själv varit med när ideologiskt drivna lärarutbildare vid universitetet blivit helt ställda när de fått frågan huruvida de uppmanar sina lärarstudenter att tänka kritiskt när det kommer till vikten av att tänka kritiskt. Det finns med andra ord en paradox i tesen om det kritiska tänkandet som säger att ett konsekvent kritiskt tänkande också måste kunna appliceras på det kritiska tänkandet i sig vilket då får som resultat att tesen upphäver sig själv. Är jag kritiskt mot kritiskt tänkande innebär det rimligtvis att jag tycker att man någon gång ska vara lite mindre kritisk i sitt tänkande.

Alla känner till den berömda lögnparadoxen: ”Alla kretensare ljuger”. Om den som påstår att alla kretensare ljuger själv kommer från Kreta och om påståendet ska anses vara sant måste det som vederbörande säger samtidigt vara lögn eftersom vederbörande i egenskap av kretensare ljuger vilket gör att det är sant i alla fall. På samma sätt kommer meningen: ”Tro inte på något du lär dig i skolan” innebära att jag inte ska tro på att jag inte ska tro på något jag lär mig i skolan vilket betyder att jag ska tro på något jag lär mig i skolan vilket återigen betyder att jag inte ska tro på något jag lär mig i skolan eftersom det var det jag just precis fick lära mig och så vidare i all evighet.

Så hur ska vi lösa det här? Ska vi ha ett konsekvent kritiskt tänkande eller inte? Svaret är nej: paradoxen antyder att ett konsekvent kritiskt tänkande i realiteten är omöjligt. Även det kritiska tänkandet har sina begränsningar i den mänskliga världen och lösningen på paradoxen består i realiteten i att vi alla medvetet eller omedvetet erkänner att det finns saker vi inte har något intresse av att kritisera. Vänstern har sina heliga kor och högern har sina. En avgörande skillnad mellan de båda är att vänstern tänker utopiskt och placerar det heliga, det oberörbara, i framtiden. Högern, eller konservatismen, knyter snarare an till det som redan existerar eller som på något sätt har föregått oss: Guds skapelse, nationen, traditionen, vanan. Men alla har sina gudar, alla tror på något som i grunden inte får ifrågasättas.

Så varför talar då vänstern om kritiskt tänkande snarare än högern? För att det ingår i vänstertänkandet att alltid göra uppror mot natur och kultur. Vänstern har alltid

dekonstruktion och förändring på sin agenda. Högerns tänkande bygger mer på acceptans av både natur och kultur: konservativt lagda människor har inte samma behov som vänstermänniskor av att göra uppror mot verkligheten utan lever mer i försoning med densamma.

”Men ni sitter ju själva där på Det Goda Samhället och kritiserar allting” kanske någon tänker. Ja det gör vi. Men vi kritiserar i första hand inte den mänskliga naturen eller den västerländska kulturen. Vi kritiserar den kritik mot både natur och kultur som länge präglat vårt samhälle och som nu alltmer börjat omsättas i reell politik. Vi kritiserar det ständigt kritiska tänkandet. Vi kritiserar det ständigt kritiska förhållningssättet till vårt samhälle och vår kultur som nu till och med börjat hota dess existens. Våra heliga kor är inte några framtida utopier. Vi tror på det som trots sina brister har tagit oss hit där vi är. Vi tror på västerländsk kultur, på goda dygder, på förnuft och tradition. Vi kritiserar inte den gren vi själva sitter på. Vi kritiserar dem som med sin kritik gör allt de kan för att såga av den.