Ord behövs för att gestalta en världsbild, för att förklara en ideologi. Vänstern och modernismen har tagit ifrån oss en hel vokabulär vi behöver för att visa vilka vi är och hur vi föreställer oss den värld vi vill leva. Orden finns. Men vi måste ge dem liv igen. Ett område vars bortglömda terminologi känns extra viktig att återuppliva är det som har med omdöme och förnuft att göra. Bristen på omdöme måste vi också kunna beskriva. Ord som ”vanvett” och ”besinningslöshet” känns tyvärr alltmer relevanta att återigen börja använda.

Ord räknas. Har vi inte ord blir det svårt att uttrycka det vi känner, det vi ser, det vi kanske anar eller tycker oss förstå. Orden artikulerar och preciserar tanken, de förmedlar tankar från en människa till en annan.

Barn och ungdomar ska idag lära sig att tänka kritiskt. Och det låter väl rimligt. Självklart ska barn lära sig att tänka fritt och självständigt. Men klarar våra vänsterorienterade pedagoger av att hantera paradoxen som säger att det kritiska tänkandet kan vändas mot sig självt? Får man vara kritisk i skolan mot tesen att man alltid ska vara kritisk? Och kan vi verkligen vara konsekvent kritiska? Måste inte alla ha några gudar som står över både kritik och ifrågasättande? Vilka gudar har högern? Vilka gudar har vänstern?

Det talas mycket om ”kritiskt tänkande” i vår moderna svenska skola. Barn och ungdomar ska bli självständiga individer som tänker fritt. De ska stå starka mot propaganda, indoktrinering och falska nyheter.

Vad är det för mening att diskutera immigration och integration så länge man utesluter faktorn kvantitet? Att integrera tio tusen människor är en sak. Att integrera en miljon är en annan. Inga vackra sagor om integration, assimilation och nya gemensamhetsskapande berättelser för nya och gamla svenskar räddar oss från matematikens verklighet.

Jag läser en artikel i Kvartal (i serien om den nya nödvändiga berättelsen om Sverige som jag nyligen diskuterade här på Det Goda Samhället) av Dan Korn där författaren talar om en ”öppen nationalism” som möjlig väg mot en ny svensk gemenskap. Korn distanserar sig från det han kallar den ”etniska nationalismen” vilken skulle bygga på ”en rasistisk dröm om en ren folkstam”.

Nu heter det att Sverige behöver en ny ”berättelse”. Som om en välgörande berättelse om ett land i kris skulle vara möjlig att skriva bara för att man vill det. Hur ska det gå till? Ska propagandacentraler skapas som ska inpränta i oss alla, svenskar, turkar, somalier och araber, att vi är en del av en gemensam historia där vi alla kämpar för en gemensam sak? Lycka till.

Vi kommer under de närmaste åren få höra till leda att Sverige behöver en ny ”berättelse”. Sverige har förändrats, befolkningssammansättningen har förändrats. Många som bor i Sverige 2019 har inte sitt ursprung här. Vi delar inte längre språk eller gemensam kultur. Då är det berättelsen som ska rädda oss. Sverige behöver en ny berättelse.

Inom konservatismen finns en gammal tradition av anti-intellektualism. Konservativa människor misstror världsförbättrande reformatorer som påstår sig ha räknat ut hur allt ska bli. I ett konservativt perspektiv är människan en del av något större än henne själv. Därför äger hon själv inte förmågan att greppa hela den komplexa verklighet hon bara är en liten del av. Denna syn på människan och naturen går igen i vår samtida konservativa ”klimatskepticism”.

Patrik Engellau skrev en intressant text igår där han försökte utröna varför klimatfrågan har blivit en vänster-högerfråga. Jag har sett fler personer på sistone som undrat över detta: Hur kommer det sig att klimatdebatten, som inte tycks ha något med ekonomi och klasskamp eller med tradition och progressivitet att göra, placerar alarmister till vänster och skeptiker till höger?

Många uttrycker idag en djup frustration över att barn och ungdomar inte lär sig något i skolan. Det heter att vi behöver kunskap för att kunna orientera oss i tid och rum. Det ligger säkert något i det. Men ändå. Tror verkligen intelligenta och tänkande människor att äldre generationers svenskar hade tillgång till en mängd utantillkunskaper som de hade lärt sig i skolan och att det var dessa kunskaper som sedan hade gjort dem till kloka och insiktsfulla medborgare? Tro de verkligen att kunskap är en garant för förnuft och perspektiv?

Karin Pihl, ledarskribent på Göteborgsposten, gick nyligen ut i en artikel och anklagade vår svenska skola för att inte längre förmedla kunskap. Hon berättar att hon på en middag träffat en person som kunde rabbla hela den svenska kungalängden från Gustav Vasa och framåt utantill. Det märkvärdiga vara bara att personen i fråga hade lärt sig detta efter och inte under sin skoltid.

Maud Hemberg är en av flera framträdande personer i kulturföreningen Gimle. I tider av globalism och mångkultur är syftet med Gimle att bevara och förvalta vårt svenska kulturarv. ”Vi behöver ta hand om vår egen kultur”, säger Maud Hemberg. ”Annars försvinner våra traditioner och vi tappar vår identitet. En kultur kan alltid utvecklas, men den ska inte raseras.”

Gimle är en nystartad rikstäckande svensk kulturförening med ”kulturkonservativ” inriktning. På sin hemsida skriver man att det finns en ”tydlig koppling mellan bevarandet av det svenska kulturarvet och bevarandet av vår svenska identitet. Vi anser att man har rätt att känna en stolthet över sin kultur, och genom att synliggöra och tillgängliggöra vårt kulturarv så möjliggör vi för fler att ta till sig av det.”

Svenska samtida skådespelare verkar ha svårt att framställa sina rollfigurer med självklarhet och naturlighet. Man försöker vara äkta och sann, men ofta blir det inte trovärdigt. Kan det vara en spegling av en samhällsutveckling där vi inte längre upplever vår tillvaro som rättfärdig och legitim? Hur gestaltar man en svensk man 2019 som bottnar i sig själv och tar sin existens för självklar?

Jag har en teori. Jag tror att vår svenska oförmåga att bottna i oss själva och att ta vår existens för självklar kommer till uttryck inte bara i en självmordsbenägen politik i förhållande till vår kultur och identitet utan också i en märkbar svårighet hos våra skådespelare att utöva sin konst med självklarhet och autenticitet. Det är som att många svenska aktörer till varje pris vill vara naturliga, men att naturligheten inte finns.

Forskare drabbas allt oftare av hot om våld och repressalier. Fenomenet ska inte försvaras, men det kan förklaras. Det svenska forskarsamhället har nämligen inte ställt sig utanför den i vår moderna tid så framträdande ideologiska trend som säger att kamp och förändring har ett egenvärde. Orättvisor ska bekämpas, normer ska utmanas, strukturer ska krossas. Varför skulle den akademiska forskningen gå fri från konflikter den själv till viss del har underblåst?

Vetenskapsrådets nättidning om akademisk forskning, Curie, publicerad nyligen en artikel om de hot om våld och repressalier som forskare verksamma i Sverige numera kan utsättas för: ”Runt om i landet utsätts forskare för hot i sin vardag. Hoten kan leda till att forskare känner sig otrygga på arbetsplatsen, inte vågar forska inom vissa områden eller blir försiktigare med vad de publicerar.”

Vi har en övertro i Sverige på lagar och kontrakt. Allt vi gör ska stipuleras och regleras. Det gäller alltifrån regler i skolan till normer och värderingar i samhället. Vår tids kontraktsteoretiker tror till och med att vi ska kunna hantera vilka kulturkrockar som helst så länge vi alla lever under samma lagar. Men är det inte så att vår besatthet av lagar och regler egentligen mest avslöjar vår brist på tillit och gemenskap?

Jag har en bekant som jobbar på ett HVB-hem, det vill säga på ett institutionsboende för ungdomar med sociala problem.

Richard Sörman har sett Jane Magnussons nya dokumentärfilm om Hasse och Tage (Hasse & Tage – En kärlekshistoria, dokumentär, 1,45 min.). Allt som handlar om de båda komikernas liv och karriär är intressant och gripande. Men filmen är också politisk. Den ger en idealiserad bild av ett homogent folkhem där människor höll ihop och alla skrattade åt samma skämt. De nutida komiker och kulturpersonligheter som framträder i filmen ger den en klar vänstervinkel. Effekten av folkhemsnostalgin blir ändå märklig: hade vi ett bättre Sverige när alla var likadana?

När jag går ut från biografen efter att ha sett Jane Magnussons film om Hasse och Tage frågar jag den 17-åriga dottern vad hon tyckte om filmen. Jodå. Den var intressant och bra, men det blir lite ”störigt” med all denna nostalgi: Var allting verkligen så mycket bättre förr?

Har någon sett filmen om Gustav Vasa? Eller äventyrsfilmen om Karl XII? Har någon sett TV-serien om den svenska stormaktstiden? Vikingatiden? Medeltiden? Stockholms blodbad? Brandskattningen av Visby? Dackefejden? Förlusten av Finland? Inte det? Det är inte så konstigt. De här filmerna eller TV-serierna finns inte. Visst är det märkligt att svenska manusförfattare och filmproducenter totalt ignorerat vår svenska historia? Kom igen nu alla filmentreprenörer! Tiden är kommen. Gör storverk av vår svenska historia!

Ska svensk kultur bli en kultur bland många andra i ett mångkulturellt ”Sverige”? Inte om undertecknad får bestämma i alla fall. Här det motstånd som gäller. Varje meddelande om att motståndet ska upphöra är falskt. Vi behöver visa oss själva och våra ungdomar att vi inte står nakna och blottställda i ett tomt universum: Vi har en kultur att falla tillbaka på, vi har en tradition, en historia, en gemenskap, en självmedvetenhet. Under hösten kommer Det Goda Samhället publicera en rad artiklar om svensk kultur som tillsammans ska utgöra en litet, men förhoppningsvis inte helt betydelselöst bidrag i kampen för att premiera en svensk renässans. Vi behöver en svensk renässans. En sådan kan mycket väl komma, men vi behöver hjälpa den lite på traven.

Ibland räcker det långt med integritet. Den som har självkänsla och klarar av att sätta gränser utsätter inte sig själv för onödiga förödmjukelser. Fördelen med integritet är också att man klarar av att ta kritik. Det är väl inget konstigt att andra inte håller med? De tycker vad de vill, men jag tycker också vad jag vill. Opinionsbildare till höger borde verkligen odla sin integritet. Äg era åsikter så blir allt mycket enklare! Sverige som land skulle också behöva en ny integritet. Vilken enda orsak i hela himmelriket fanns det att försätta oss i den situation vi nu hamnat i när det gäller immigrationen och dess följder?