Patrik Engellau

Under denna rubrik, inspirerad av Sokrates, som uppmanade människorna till just detta, tänker jag nu framföra några tankar om svenskheten. Bakgrunden är att jag tycker att vi svenskar är fega. Att vi håller oss så snällt inom åsiktskorridoren beror ju inte på att någon ond makt tvingar oss till det utan på att vi väljer att vara koncilianta. (Jag är inte ett dugg bättre själv, men jag kan numera inte få sparken eftersom jag inte har något jobb och därför är det nu lättare för mig att ta bladet från munnen.) Att välja att inte säga saker som kan reta någon potentat eller annan medmänniska är själva definitionen av feghet.

Patrik Engellau

I Salvador, huvudstad i den brasilianska delstaten Bahia, hamnade jag nyligen i en taxi som framfördes av Carlos. Carlos visade sig vara sjundedagsadventist och den kanske mest bibelsprängde teolog jag någonsin träffat. I sätet bredvid sig hade han en vältummad Bibel med färgkodade understrykningar på, vad jag kunde se, alla sidor.

Patrik Engellau

I Dagens Samhälle pekar krönikören Jenny Sonesson på att forskare vid Försvarshögskolan redan 2009 varnade för ökande islamistisk extremism i Rosengård samt att dåvarande chefen för Säkerhetspolisen Anders Danielsson, numera generaldirektör för Migrationsverket, avfärdade varningarna med följande ord:

Man bekämpar inte brott med grova generaliseringar. Rosengård fungerar hur bra som helst. 

Patrik Engellau

En romare vid namn Terentius lär ha sagt: ”Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande”. Det låter mycket fint och jag tar denne romares uppfattning till ursäkt för att nederstiga i de djupaste och mest illaluktande och vederstyggliga rasistkloaker vi har, till exempel http://samtiden.nu/ och http://avpixlat.info/.

När jag har rumsterat om där ett tag tycker jag att det var väl inte så farligt. Värre dravel kan väl man hitta på http://www.expressen.se/ och http://www.aftonbladet.se/ även om jag erkänner att jag inte gjort någon seriös jämförelse mellan hatsajter och – vad är motsatsen? – kärlekssajter som Expressen och Aftonbladet.

Patrik Engellau

Om du för en timme sedan hade ställt den frågan till mig så hade jag antagligen svamlat något om beteenderegler eller om ”läran om vad som är gott och ont, rätt och fel”. Och så hade jag känt mig rätt misslyckad för att svaret var så platt.

Nu har det gått en timme och jag är en ny människa. Som jag så ofta gör när jag inte har något att göra så har jag ägnat timmen åt att lyssna till mina brasilianska favoritföreläsare – ett halvdussin filosofer, historiker, teologer, alla professorer vid universitet i São Paulo – vars föreläsningar, tal, intervjuer och ståupp-seanser streamas timvis på YouTube. Jag är inte lagd åt det entusiastiska hållet, men ibland tycker jag att det är värt besväret att lära sig deras språk bara för att kunna avnjuta dessa retoriska toppföreställningar.

Patrik Engellau

Alla har hört talesättet – och de som är lite äldre har skrattat åt insikten som det illustrerar – att han som inte är socialist i unga år saknar hjärta medan han som inte är konservativ i vuxen ålder saknar hjärna.

Det är sant, men inte hela sanningen. I själva verket genomgår en tänkande människa inte ett, utan tre ideologiska skiften.

Patrik Engellau

Tiden har kommit att förstå vårt land. Att skriva vår historia och begripa våra särdrag. Hundratusentals migranter anländer som inte har en aning och på något sätt förväntas inlemmas i vår kultur. Våra vilseförda politiska ledare tror att rätt metod är att Sverige ska förneka sig själv. Att vi ska förkasta vårt eget kulturarv och i stället ge oss hän åt något annat kulturarv, oklart vilket, kanske syriskt eller somaliskt.

Patrik Engellau

Jag råkar träffa Ahmeds, ett ensamkommande flyktingbarn, numera lite undrande gode man som heter Anna. Anna, som egentligen är kommunikationschef på ett företag, har jobbat kanske 15 timmar i månaden i snitt med Ahmed sedan han kom från Afghanistan i september förra året. När hon berättat i en timme och svarat på mina närgångna frågor gör jag tre observationer som naturligtvis inte har någon som helt vetenskaplig bärkraft.

Patrik Engellau

1800-talets industrialistiska revolution gav inte bara, så småningom, allmänt välstånd, utan också, på kort sikt, en massa socialt elände i och med att förändringens stormvind kastade det gamla samhällets skyddande institutioner över ända och lämnade många människor i ensamhet, fattigdom, förtryck och superi.

Patrik Engellau

Vi föreställer oss gärna att folk förr i tiden var trögare än vi twittermänniskor och att själva tiden på något vis gick långsammare. Vi tror att det aldrig hände något nytt utan att allt lufsade på i sina gamla, makliga spår.

Jag tror att den föreställningen är självgod och felaktig. Det är inte teknikens utveckling som bestämmer hur mycket som ”händer”, utan den mänskliga förmågan att ta till sig de nya möjligheter som nästan alltid föreligger i långt rikare koncentration än vad vi människor förmår utnyttja.

Patrik Engellau

För bara några år sedan öppnades mitt sinne för en insikt som för länge sedan borde ha varit uppenbar och ständigt diskuterad och undersökt, nämligen att perioden sedan andra världskrigets slut i västerlandet utgjort ett ekonomiskt och socialt underverk. Aldrig tillförne, sedan människan uppfanns, har tillvaron varit så behaglig. Aldrig tidigare har sådan jämlikhet rått, aldrig dessförinnan har tillvarons håvor på samma sätt tillkommit en så stor del av samhällsmedlemmarna. Jag tror det är objektivt sant att detta samhälle i det avseende jag beskriver har utgjort ett mirakel.

Patrik Engellau

Förr i tiden var livet en jämmerdal. Till och med på en mäktig härskare som Gustav Vasa ruttnade tänderna i unga år. Thomas Hobbes beskriver livet i människans naturtillstånd som ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”.

Nu kan ju varken jag eller någon annan med säkerhet veta att människor förr upplevde tillvaron på det sättet. Vår välbeställda tid tycker att forna tiders människor borde ha ryst inför sina villkor eftersom vår välbeställda tid skräms vid tanken att leva i omständigheter som exempelvis 1600-talets Stockholm, där hälften av barnen dog spädbarnsdöd, svält och sjukdomar grasserade och man kunde få ett pottlass avföring hälld över sig om man inte höll utkik när man gick på gatan. Å andra sidan kände ju den tidens människor inte till något annat liv, så varför skulle de bekymra sig?

Patrik Engellau

Först skrev jag ”Vi måste börja använda huvudet” – underförstått till att tänka med – men insåg därefter att det måste vi inte alls. Vi kan fortsätta vårt önsketänkade och fortsätta att tillbakabildas. Sådant kan hända. Det har förekommit att kulturer till och med gått under.

Det konstiga med Sverige – och kanske en massa andra likartade nationer, men det struntar jag just nu i – är att vi tål att leva med misslyckanden. En del misslyckanden är permanenta och förvärras gradvis utan att vi tycker oss behöva göra något åt dem. Skolan och integrationen av migranter är tydliga exempel. Andra misslyckanden rycker vi bara på axlarna åt och vandrar vidare utan eftertanke. Kriget i Libyen är ett exempel.