Patrik Engellau

Nu har jag kommit på varför PK-sekten visar sådan förståelse för islam, till exempel varför ärkebiskopen gör gemensam sak med muslimska ledare med nära kopplingar till det Muslimska brödraskapet. Jag skrev till kyrkan och fick ett svar från ärkebiskopen där hon förespråkade ett ”överlappande konsensus” mellan religionerna.

Då förstod jag inte vad överlappande konsensus betyder, men nu har jag börjat fatta, tror jag i alla fall. Det räckte med att åter läsa Kairodeklarationen, de muslimska staternas motsvarighet till FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

För några år sedan gjorde Marika Formgren en mycket klargörande distinktion mellan två olika och oförenliga demokratiuppfattningar, som hon kallade ”åsiktsfrihetsdemokratin” respektive ”värdegrundsdemokratin”. Hon skriver:

Den ena sidan, som jag själv tillhör, säger att grundförutsättningen för demokrati är fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och en fri debatt. Endast när alla politiska alternativ har fått framföra sina åsikter och argument i en fri, offentlig debatt kan väljaren/medborgaren på ett informerat och underbyggt sätt forma sin egen ståndpunkt inför allmänna val… Vi kan kalla dess anhängare för åsiktsfrihetsdemokrater.

Patrik Engellau

President Donald Trump har nu två gånger försökt utfärda en presidentorder om att under en kortare period – några månader – begränsa tillträdet till USA för medborgare i ett halvdussin i huvudsak muslimska länder i Mellanöstern. (Vad presidenten tänkt sig att göra efter denna period vet jag inte, men det spelar ingen roll just här.) Båda gångerna har dessa presidentordrar blockerats av domare. Blockerats betyder här att den amerikanska statsförvaltningen tills vidare, i avvaktan på beslut från högre domstol, har förbjudits att tillämpa ordrarna. Det är tills vidare som om ordrarna aldrig utfärdats.

Det hela är mycket märkvärdigt och föranleder två observationer från mig, en formell och en substantiell.

Den första, formella, observationen gäller det faktum att för svenska förhållanden fullkomligt otänkbara händelser inträffat, nämligen att domare kan upphäva vad som närmast är en lag. Tänk dig att den svenska regeringen beslutar att stödja etniska föreningar för invandrare och minoriteter med ett antal miljoner kronor om året. Nu tycker en enskild medborgare i Höganäs att det känns som diskriminering mot etniska svenskar eftersom det inte är meningen att svenska föreningar ska kunna ansöka om bidrag. Medborgaren går då till Helsingborgs tingsrätt och tjänstgörande domare visar sig instämma i hans synpunkt och upphäver därför regeringens beslut. Det är ungefär vad som inträffat med Trumps ordrar även om en presidentorder har en högre juridisk dignitet än ett vanligt regeringsbeslut, så de amerikanska händelserna är ännu märkligare än mitt exempel.

Patrik Engellau

Manikeismen är dels en utdöd, kristen religion med gnostiska influenser – vad det nu kan betyda -, dels föreställningen att ljuset och mörkret är helt skilda åt och likaså det goda och det onda. Det som är gott är helt igenom gott och det som är ont är etiskt uppruttet i grunden.

I upphetsade situationer har människan en tendens att ge efter för manikeistiska impulser. När man ska skilja sig, till exempel, ser man ofta tydligt hur genomfördärvad partnern är, medan man själv faktiskt i varje ögonblick inspirerats av de bästa avsikter och handlat föredömligt. I andra slags krig kan det också vara på det sättet. Under och strax efter andra världskriget hade tyskarna inga försonande drag medan amerikanerna var världens räddare. Kommunismen är enbart ond, medan demokratin saknar skönhetsfläckar. Den svenska värdegrunden är så bra att den som säger emot bör beläggas med munkavel eftersom han antagligen är rasist, vilket på alla sätt är avskyvärt och förhatligt, ja, till den grad att man bör radera ut minnet av de vetenskapsmän som för hundra år sedan mätte skallar i hopp om att kunna vinna något slags förståelse om människan.

Patrik Engellau

Bloggaren Rebecca Uvell har gjort ett fint grävjobb om migranter som ådagalägger avsevärt entreprenörskap inom bidragsbranschen, till exempel ett hundratal i stort sett anonyma somaliska föreningar med oklar men troligen lönsam verksamhet.

När jag läser Uvells gräv undrar jag som så många gånger tidigare varför svenska politiker är så generösa mot allehanda etniska och religiösa sammanslutningar.

Ett svar är att politikerna bestämt att det ska vara så eftersom sammanslutningarna antas verka för integration och mot främlingsfientlighet och utanförskap. Men nu ska jag argumentera att det i verkligheten är tvärtom, inte för att föreningarna är illvilliga, utan för att det ligger i sakens natur.

Patrik Engellau

Det är kul när vetenskapen bevisar något som man redan visste, för då inser man att många andra har mycket att lära av vetenskapen. Vid det här laget känner alla till den kulturkarta som utarbetats av Ronald Inglehart och Christian Welzel och redovisas av World Values Survey.

Enligt egen utsago redovisar kartan hur länder förhåller sig till varandra när det gäller ”Traditional values versus Secular-rational values and Survival values versus Self-expression values”. Vad det betyder kan man väl ungefär tänka sig. Hade man inte sett kartan så skulle man nog i alla fall ha gissat att Sverige ligger högt när det gäller ”secular-rational values” och ”self-expression values”. Och så är det. Sverige är extremt.

Forskarna säger att ”secular-rational values” betyder att inte bry sig så mycket om religion, traditionella familjevärderingar och auktoriteter men däremot acceptera skilsmässor, abort och självmord. ”Self-expression values” betyder att prioritera miljön och ”alltmer tolerera utlänningar, jämställdhet, bögar samt lesbianer”. Om jag fick sammanfatta det där värderingsklustret i ett välkänt och pregnant uttryck skulle jag kalla det för PK-ism.

Patrik Engellau

Jag åt lunch med den stridbara före detta riksdagsledamoten och nationalekonomen tillika mamman till pigdebatten och RUT-avdraget Anne-Marie Pålsson. Hon poängterade reciprocitetens betydelse för solidariteten och drog därav slutsatsen att vår tids avtagande solidaritet – och därmed tillbakagång för socialdemokratin – nog beror på reciprocitetens försvagning. Nu ska jag säga nästan samma sak med lite fler ord.

Solidaritet betyder att folk hjälper sin nästa vid nästans behov och förväntar sig – och får – samma behandling av nästan. Jag tror att solidariteten har uråldriga rötter i Sverige med omnejd. Åtminstone fanns den år 1830, när Johan Ludvig Runeberg dokumenterade den i dikten Bonden Paavo (som jag skrivit om exempelvis här). Dikten går ut på att bonden Paavo och hans hustru, som haft missväxt år efter år och tvingats blanda hälften bark i brödet för att överleva, plötsligt får god skörd. Men när hustrun jublar över att slippa barkbrödet säger Paavo kärvt att ”blanda du till hälften bark i brödet ty förfrusen är vår grannes åker”. Det är solidariteten i dess ädlaste form.

Patrik Engellau

För tjugo år sedan gjorde jag en framtidsstudie med bland annat följande spaning:

Nya tekniker börjar kugga i varandra och skapa förutsättningar för ett nytt och bättre samhälle. Informationsteknologin – IT – är det tydligaste exemplet. All information finns överallt tillgänglig överallt på hela klotet praktiskt taget utan kostnad. Man kan ha sammanträden i cyberspace i stället för på kontoret vid Stureplan. Vad ska man då ha kontoret vid Stureplan till? Hyran är 2 400 kronor per kvadratmeter och jobbresorna tar en och en halv timme om dagen. Lika lätt att koppla upp medarbetarna på nätet, en sitter i Härjedalen, en annan i Provence och Nisse [min hjälte i boken] har flyttat till Viken.

Det var ingen bra spaning. Nyligen var jag inbjuden till ett seminarium där det konstaterades att utvecklingen tvärtom gått åt motsatt håll: storstäderna blir bara större, mer koncentrerade och, enligt mångas uppfattning alltmer kreativa. ”Det svenska IT-undret”, sa Kjell A. Nordström, mannen som förklarat landsbygdens irrelevans och snara död, ”är inget svenskt IT-under, utan ett lokalt under som inträffat inom en cirkel med niohundra meters diameter med centrum på Stureplan”.

Patrik Engellau

I somras köpte jag en vara för 86 kronor på ICA Skutan i Hamburgsund. I kassan satt en ljuv, blond 20-åring. Jag lämnade fram en hundralapp. Vänta lite, sa 20-åringen, det är något fel på apparaten. Hon pep iväg och kom strax tillbaka med en miniräknare. Hon kalkylerade och öppnade kassalådan och sa: Varsågod, här är 13 kronor tillbaka.

Engångshändelse?

På sportlovet åker jag skidor i Åre. Det är fullt med folk och lunchrestaurangerna är proppade. Men jag vet en ekologisk restaurang där det nästan alltid är tomt eftersom det är mest hummus, dinkel och kruska som serveras. Jag beställer en croque monsieur som ser rätt ok ut även om det verkar ligga lite grus i brödet. Med en dricka blir det 115 kronor och jag betalar med en femhundring. Flickan bakom disken ser pigg och normal ut, men det här blev för mycket. En kollega tillkallas och de konfererar om växelbeloppet. Efter en stunds letande bland sedlar och mynt ger hon mig 492 kronor plus ett vänligt leende. Jag tar över kommandot och ser till att hon får sina 115 kronor.

Patrik Engellau

Häromdagen gjorde jag en TV-intervju, som kommer att publiceras endera veckan, med Mohamed Omar. Mohamed är inte bara insiktsfull, han har också, som ingen annan jag vet, långvarig personlig erfarenhet dels av livet som muslimsk troende, dels av normalt svenskt medelklassliv. Dessutom har han levt i den multikultur där dessa livsstilar konfronteras.

Jag, å andra sidan, har ingen aning om hur muslimer lever. Jag vet inte ens vilket språk imamer talar i moskéer. Jag vet inte vad imamer tycker om snorungar som kastar sten på ambulanser. Jag vet inte om bilbrännarna och IS-anhängarna är samma människor. Jag fattar inte varför alla rimligt hyggliga och laglydiga muslimer inte med kraft tar avstånd från stenkastarna. Det är inte mycket jag vet och jag misstänker att det ligger till på samma sätt med de flesta etniska svenskar.

Patrik Engellau

Jag anklagar Svenska kyrkan, alla politiker, alla journalister och andra etablerade tyckare, jag anklagar nog alla, inklusive mig själv, för att vi inte tar oss an ett moraliskt grundproblem som blir alltmer påträngande.

Det moraliska grundproblemet är vem som är vår nästa och hur pass skyldiga vi, var och en av oss, är att hjälpa henne. Bakgrunden till min fråga är att Sverige, som du kanske känner till, är utsatt för en migrationsvåg som leder till gradvis ökande kostnader för de svenska skattebetalarna, vid det här laget kanske fem, tio BNP-procent, nationens härskare har inte besvärat sig med att räkna ut vad verksamheten kostar.

Patrik Engellau

Nästan alla anser att något betydelsefullt är i görningen i vår tid och i vår del av världen (vad nu vår del av världen skulle betyda). De alldeles tydliga tecknen på detta anses vara Brexit och Trump.

Även jag anser att något betydelsefullt är i görningen. Vi lever alldeles tydligt i en brytningstid. Men jag har numera tillräckligt lång personlig erfarenhet av att studera samtiden att jag kan konstatera att alla tider anser sig vara brytningstider. På lite håll kan man se tillbaka över den tid som flytt och spekulera om vad det var som hände. Men medan det händer ser man inte så klart. Jag tror det var detta Hegel menade med metaforen ”Minervas uggla flyger först i skymningen”, alltså att först när det man vill förstå håller på att ta slut så kan man begripa det. Lite trist, särskilt för en blogg som den här som skryter med att ”här skapas samtidens självförståelse”, något som således inte är möjligt om man ska tro på Hegel.

Patrik Engellau

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, även nu. Med detta vill jag inte säga att de bekymrade är ute i ogjort väder; det kan ju vara på allvar den här gången. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för?

En grupp nationalekonomer hade varit på kongress i Kapstaden och skulle vidare till en kongress i Rio de Janeiro. För att spara en slant beslöt de att gemensamt chartra ett flygplan. Under flygningen över den vida, tomma oceanen upptäckte piloten till sin förvåning ett stort land, där det enligt kartan bara skulle finnas vatten. Piloten kände sig som Vasco da Gama och beslöt efter samråd med passagerarna att landa för att undersöka den okända ön.

Patrik Engellau

De flesta av mina fina idéer blir det aldrig något av. Här kommer ytterligare en i den serien.

En sak som slagit mig med särskild kraft efter det senaste amerikanska presidentvalet är att presidenten, kanske Trump mer än hans mer partinära företrädare, har i det närmaste total frihet att välja sina regeringsmedlemmar och andra medarbetare (förutsatt kongressens godkännande, förstås). Han måste inte plocka dem bland politiker utan kan engagera vilka kompetenta människor som helst.

En svensk statsminister har inte den möjligheten, i varje fall var det bra länge sedan någon icke-politiker blev svenskt statsråd. Hos oss är det närmast en självklarhet att en regeringsbildare måste upphöja folk från sitt eget parti till de förnäma positionerna.

Patrik Engellau

(Trigger warning. Du ska nog inte läsa den här texten om du är känslig för vad som är sant och vad som är falskt. Efter publiceringen har jag uppmärksammats av Thomas Gür, som vet allt, att det japanska ordet ”arigato” inte alls kommer från ”obrigado”. Men teorin som förklarar detta således icke-existerande förhållande är bra i alla fall.)

Idag är jag ute på halare is än vanligt, så om du inte tror på vad jag säger så har jag stor respekt för det.

Bakgrunden till denna betraktelse är att ordet ”tack” på japanska heter ”arigato”, tonvikt på sista stavelsen, vilket kommer från portugisiskans ”obrigado” av samma betydelse. Japanerna införlivade detta ord i sitt språk efter det att de träffat portugisiska handelsmän för ett halvt årtusende sedan.

Så långt är det fakta, tror jag i alla fall.

Men varför hade japanerna inget eget ord för ”tack”? Varför valde de att anamma ett utländskt ord?

Patrik Engellau

De antika egyptierna var de första och sista som byggde pyramider (om vi glömmer likartade försök av latinamerikanska indianer). Detta faktum väcker två betydelsefulla frågor: Varför byggde man pyramider? och Varför följde inga andra folk detta märkvärdiga initiativ?

Jag tror att pyramiden utgjorde en arkitektonisk gestaltning av det egyptiska samhället. Högst upp fanns en enda person, nämligen farao, sedan kom allt lägre och bredare hierarkiska nivåer. Farao skulle helt enkelt begravas i en modell av sitt samhälle. Ganska tilltalande idé, tycker jag.

Pyramiderna byggdes för att beses av alla i evärdeliga tider. Det märkvärdiga är att faraonerna inte aktade för rov att skriva sitt folk på näsan vilka bördor folkmajoriteten på de lägsta nivåerna tvingades bära. Faraonerna skämdes helt enkelt inte, kanske för att de faktiskt ansåg sig vara gudar, och folket knorrade inte, kanske för att de också ansåg faraonerna vara gudar.