Bortsett från själva skapelsen har inget så märkvärdigt och underbart inträffat under de gångna 14 miljarder åren som den industriella revolutionen och de därefter följande tvåhundrafemtio årens utveckling – i västerlandet, nota bene. Det första miraklet gjorde Gud eller någon annan kosmisk kraft med samma namn, det andra gjorde människan, enkannerligen de västerländska folken.
Förra veckan var jag och klippte mig. Frisörerna där är invandrare från Syrien. De klipper bra och är alltid trevliga mot mig, men det finns någonting som jag inte gillar: att de pratar med varandra på arabiska utan att de svenska kunder begriper vad de säger. Man känner sig utanför. Det vore mer respektfullt att prata ett språk som alla förstår, nämligen svenska.
Jag har fått höra från andra att de känner sig osynliggjorda när de är hos frisören eller i någon butik och personalen pratar med varandra på ett annat språk. Det är som att man bara är en kund som ska betala, men i övrigt helt ointressant.
Vid dörren till Systembutiken sitter en tiggare och skramlar med muggen och hälsar mig med ett vänligt ”hej, hej”. Jag låtsas som vanligt inte se honom, vilket kanske är ofint av mig. Sedan går jag hem, öppnar vinet, och undrar över hur Jesus skulle ha ställt sig.
Jesu mest kända bud är det där med att man ska älska sin nästa som sig själv. Jag kan lova att Jesus menade detta och med besked. Den verklige Jesus, alltså den vi känner från evangelierna, var ingen mjukis. Han hade mycket litet gemensamt med den dagisfrökenaktigt förlåtande fjant som kyrkan verkar vilja konstruera.
Med förundran betraktar jag den storm av ilska och upprördhet som internetkampanjen #metoo har släppt loss hos kvinnor. De tycks allihop ha utsatts för fasansfulla våldtäkter och tvingats fördra oändliga och kränkande sexuella trakasserier. Statsminister Löfven säger att det är ”bedrövligt” och kräver lagstiftning. Utrikesminister Wallström säger att hon ”sett hur det här kan ta de mest våldsamma och vidrigaste uttryck”.
I kampen om universitetens resurser har samhällsvetare och humanister tvingats argumentera för sin existens. De har inte varit övertygande.
Alla civiliserade länder bör ha lärosäten i humaniora, liksom det hör till saken att det skall finnas ett nationalmuseum, en nationell operascen och ryttarstatyer. Utöver detta, gör humanisterna någon nytta? Många blir arga när man frågar och är förbannade över att man ens talar om dokumenterbara prestationer. De tycker att humanisterna skall få sitta i sina elfenbenstorn och läsa Schopenhauer och Spinoza utan att dela med sig.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Ofta förvånas jag över hur vanliga, hyggliga människor från länder utanför Europa uttrycker sympati eller förakt för den ena eller andra hudfärgen, den ena eller andra etniska gruppen, utan att några som helst varningsklockor ringer. Det spelar ingen roll om man besöker Latinamerika, Afrika, eller för den delen min förort utanför Göteborg. Att det finns mänskliga raser och etniska grupper som man har rätt att tycka illa om, verkar vara en ganska spridd uppfattning i världen.
Det finns en mem – ”mem” är ett begrepp som myntats av den världsberömde ateisten Richard Dawkins vars innebörd jag aldrig begripit men som jag använder i alla fall, för att verka hip, i bemärkelsen ”utbredd idé” – som går ut på att media är orsaken till PK-ismen. Det har jag svårt att fatta och nu ska jag förklara varför.
Igår skrev jag om ett mycket fult ord som man inte får uttala, nämligen ”zigenare”. Men den förbannelse som vilar över detta ord – och framför allt över den som tar det i sin mun – är, hävdade jag, rätt lokal. Det är en hemmagjord svensk förbannelse som möjligen hämtat näring i Tyskland och även spritt sig till Norge ungefär som värdegrunden som bara existerar i dessa två skandinaviska länder. Norge är ju lite kulturimperialiserat av Sverige.
I gymnasiet började jag trivas i skolan. Det hade varit lite si och så med det tidigare. Det var bara en lärare, han undervisade i biologi, som jag hade svårt för. Han slogs – men det var inte det värsta. Han utövade psykisk terror också: Hotet om slag fanns alltid närvarande och det var alltid oklart när det skulle utlösas.
Denne lärare visade oss en plansch för att illustrera ärftlighet.
Den som i belevat sällskap av misstag eller på grund av sinnets råhet använder ordet zigenare för att beteckna en rom får räkna med att sällskapet liksom stelnar till och riktar förebrående blickar mot talaren. Det här är mycket märkvärdigt eftersom ”zigenare” sedan urminnes tider och fram till för bara tio, kanske femton, år sedan var den vedertagna beteckningen på sagda folkgrupp.
Antisemitismen är på uppmarsch igen. Eftersom antisemitismen förknippas med de mörkaste aspekterna av Europas historia, är det många som slingrar sig genom att hävda att de egentligen inte är antisemitister, utan anti-sionister. Det skulle betyda att de inte har något emot judar i allmänhet, endast bränna synagogan som protest mot staten Israel.
Universitet är oaser för fritänkande. På universitetet är inga frågor för känsliga för att ställas, inga teser för upprörande för att prövas och inga åsikter för obekväma för att vädras. Det är en plats där etablerade sanningar ifrågasätts och nya vinklar utforskas, där stela tankemönster ständigt utmanas.
En gång åkte jag taxi till Arlanda med en talför egyptisk chaufför. Han förklarade att allt, i varje fall allt ont, är USA:s fel. Det är USA som styr allt i världen och eftersom saker i allmänhet går åt pipan så är USA skyldigt. Det var till exempel USA som låg bakom den arabiska våren. Men var inte den arabiska våren en bra grej, frågade jag. Inte alls, allt var uttänkt från början av USA. President Mubarak fick avgå, men det var bara för att Muhammad Mursi skulle bli president. Men hallå, protesterade jag, USA gillade väl inte att en muslimsk brödraskapare skulle bli president?
I en ställvis smått surrealistisk men på det hela taget mycket givande debatt i SVT Forum nyligen diskuterades den kris som många anser råder inom svenska massmedia. Att det verkligen föreligger något slags förtroendekris blir om inte annat uppenbart av det faktum att debatten överhuvudtaget kommit till stånd; ingen skulle ha kommit på tanken att dra igång en SVT Forum-debatt om Stefan Löfvens och Ylva Johanssons kopplingar till Nordiska Motståndsrörelsen. Inbjudna till debattscenen var tre verkliga tungviktare i sammanhanget: Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo, Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och Ekots utrikeschef Ginna Lindberg.
Ibland säger jag att inget politiskt parti har någon politik på något enda område. Det kan du väl ändå inte mena? säger lyssnaren osäkert. Men det menar jag och jag vet vad jag pratar om. Jag tror faktiskt att det alltid varit så.
Partierna har saknat politik även om de haft en vag föreställning om i vilken riktning de velat föra landet och även om de ibland förespråkat något speciellt projekt, till exempel Allmän tjänstepension eller Stopp för kärnkraften.
Vi hade häromåret en debatt kring ”svenska värden”. De som menade att det fanns ”svenska värden” och ”svensk kultur”, värda att vara stolta över och försvara, förlöjligades av eliten i medierna för denna folkliga tro. Ha, ha – så knätofs och folkdans är vad ni menar med ”svensk kultur”? Och så kunde man skjuta sönder känslan med argumentet att såväl polska som hambo nog har en del av sina rötter från övriga Europa.
Jag roade mig med att lusläsa den där studien från Brottsförebyggande rådet om utlandsföddas och sverigeföddas relativa brottslighet. Ja, just den som publicerades 2005 och som visade exempelvis att det var 5,3 gånger så sannolikt att en utlandsfödd från ”Övriga Afrika” var brottsmisstänkt som att en svensk som fötts i Sverige av svenska föräldrar var misstänkt. Just den studien som minister Morgan Johansson förklarat inte behöver uppdateras eftersom vi redan vet allt. Han anser inte att ”en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället”.
Frisinnad Tidskrift har läsare med stor allmänbildning ifråga om svensk politisk historia, det vet vi. Får jag be läsarna gissa vem som har skrivit dessa rader:
Vårt land är stort och vitt. Här hör vi hemma. Banden mellan de enskilda och detta folk kan inte skäras av utan att förvissnande drabbar den avskilde. De som försöker bemänga svensk livsluft med främmande element, nå endast till att förgifta sin egen atmosfär. Vi får bara icke svika. Vi får icke förråda det svenska i oss, detta arv från tusenden av generationer, utflödet i sinnelag och kynne av denna jord. Det skapar hemlöshet, tomhet, rotlöshetens eviga förbannelse. Folk och land, rätt och vett är heliga. Det svenska är heligt. Som aldrig förut vidgas i dessa dagar bröstet av glädje att vara svensk. Här bor frie män, och fria ska vi förbli. Vår generation måste fatta posto på den sida i striden för rätt och vett och frihet, där våra fäder stått. Inget tummande på svenskheten fördrages.
På partiledardebatten i SVT:s Agenda i söndags, den 8 oktober, tilldrog sig en märklig scen. På första parkett bakom programledarna satt Fatemeh Khavari, talesman för afghanerna som sittstrejkat på olika torg i Stockholm. De vill stanna i Sverige trots avslag på asylansökningar.
Vänsterledaren Jonas Sjöstedt vände sig mot Jimmie Åkesson och sade med darrande stämma: ”Här sitter Fatemeh. Kan du titta henne i ögonen. Titta Fatemeh i ögonen!”
Den anglosaxiske statsvetaren och antropologen Benedict Anderssons begrepp om en föreställd gemenskap har blivit mycket använt för att förstå nationalism. Men det har också blivit populärt att felanvända bland dem som därmed vill förringa värdet av nationalism och dess föremål, nationen. Det framställs då som ett exempel på en postmodernistisk konstruerad verklighet. (Det var dock aldrig Anderssons avsikt eller inställning. Ett exempel på den föreställda gemenskapen – nationens – betydelse och känslomässiga kraft: Varför finns statyerna över ”den okände soldaten” i olika länder? Vem känner honom? Alla och ingen. Han är hela nationens.)
Igår skrev jag att principer nog är bra, men att man i alla fall måste dagtinga med dem och lita till omdömet när det börjar hetta till i livet. Då insåg jag att det komiska uttalandet av Groucho Marx – ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra” – egentligen inte alls är komiskt utan djupt allvarligt och sant.
Vi kan ta ett exempel. Den 10 oktober intervjuar DN Kultur en amerikansk historiker som heter Timothy Snyder och ogillar president Trump. Snyder när ett hopp om att nationen ska kunna stoppa Trump:
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Historien saknar inte visdomsord över konventionens tryck. Filosofen John Locke uttryckte detta 1690 som ”man cannot live in a society under the constant and ill opinion of his familiars and those he converses with”. Alexis de Tocqueville 1856 uttryckte det på ett liknande sätt: ”that even when people see plainly that something is wrong, they will keep quiet if public opinion and hence the consensus as to what constitues good taste and morally correct opinion speaks against them”.
Den öppet nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen visar upp sig på gatorna och förkunnar hitleristiska budskap. Sverige ogillar hitleristiska budskap. Betyder det att Sverige bör förbjuda NMR att presentera sina uppfattningar?
Jag har här och där med hänvisning till yttrandefriheten argumenterat mot dem som önskar ett förbud mot offentliga nazistiska predikningar. Svenskarna är inte så korkade, har jag hävdat, låt nazisterna lägga fram sina teser så kommer dessa extremister att spricka som troll i solen.
Samhället präglas idag av en social oro med återkommande utbrott av våld som bara verkar bli värre och värre. ”Vart är samhället på väg”, utbrister vilken person som helst som blir intervjuad i TV-rutan. Vad är hönan och vad är ägget? Är det individens eget fel att hon agerar som hon gör eller är det ett systemfel som får människan att spåra ur?
Så här har jag fattat det. I invandrartäta områden förekommer det att unga män från olika ligor eller klaner kommer i fejd med varandra vilket ej sällan slutar med skjutning eller knivskärning. De sårade förs då genom välfärdsstatens försorg till vårdinrättningar som har till uppgift att efter förmåga rädda livet på våldsverkarna och plåstra om deras skador.
Nu har jag läst Den allvarsamma leken. Jag vet att det är väldigt sent. Jag borde ha läst den för länge sedan. Men saken är den, att det tog tid, för att jag fått för mig att jag redan läst den.
Det är en onekligen en stor roman. Drömsk och påtaglig på samma gång. Det brukar framhållas att Hjalmar Söderbergs roman säger något om hur ofri kärleken var på den tiden; boken kom ut för mer än hundra år sedan 1912.
Det hände sig på den tiden när Nordamerika fortfarande behärskades av indianer att svår torka utbröt. Hövdingarna samlades till rådslag om åtgärder mot vattenbristen. De beslöt att det behövdes en jättesatsning på fler regndansare.
Nu kanske du tror att jag menar detta som anspelning på de två lärarlyft som den förra och den nuvarande regeringen genomförde åren 2013 och 2016 och som av Riksrevisionen nyligen befunnits bristfälliga. Men just nu var det inte den korkade utbildningspolitiken jag hade i tankarna, utan begreppet opinionsbildning.
Föreställ dig att du förväntas rösta på ett av två lag som båda lägger fram planer för hur de ska genomföra en omöjlig uppgift, till exempel att tävla i lagsimning över Atlanten. Din uppgift som väljare är att bedöma vilket av lagens planer som är minst korkad och sedan rösta på detta minst dåliga lag som i bästa fall, vilket du redan i förväg har begripit, som längst kan ta sig till Jyllands nordspets.
DET GODA SAMHÄLLET 