Fältet som jag doktorerar i, beteendeekonomi, anses generellt sett vara ett vänsterfält. Nationalekonomi må vara ett mer högervridet fält än de andra samhällsvetenskaperna, men i beteendeekonomin har vänsterekonomerna sin högborg. Det är lätt att se varför: Beteendeekonomin avvisar den neoklassiska, rationella konsumenten (ofta kallad Homo Economicus) till fördel för en modell där konsumenter är begränsade av ”biases” och olika sorters feltänk. Den neoklassiska modellen har använts av ekonomer i över 100 år för att argumentera för fria marknader och emot skatter och regleringar. Beteendeekonomin används nu på samma sätt för att argumentera emot fria marknader och för skatter och regleringar. Egentligen borde den dock inte användas så, utan det är fullt möjligt att använda beteendeekonomi i konservatismens tjänst.

Beteendeekonomi som fält kan ses som en korsning mellan ekonomi, psykologi och sociologi. Man studerar fortfarande ekonomin, men man gör det inte längre med utgångspunkten att människor alltid agerar rationellt. Istället inkluderar man forskning från psykologin och sociologin som visat bland annat att människor har en tendens till flock- och vanebeteenden, att vi använder oss av tumregler istället för att göra exakta beräkningar, att vi inte har obegränsad viljestyrka och därför ibland gör saker som vi vet är dåliga för oss, och så vidare.

Mohamed Omar

Jag läste nyligen om Voltairs roman Candide, i svensk översättning av Olof Nordberg. Voltaire driver med den tidens naiva och optimistiska filosofi. ”Vi lever i den bästa av världar”, upprepar Candide – namnet betyder ”troskyldig” – samtidigt som han upplever fasor och galenskaper av alla slag.

Vid denna läsning uppmärksammade jag något som jag inte tänkt på förut. En av de fasor som skildras i romanen är det islamiska sexslaveriet. Det har alltid varit känt i Europa, ända sedan medeltiden, att sexslaveriet och haremen är något som utmärker islamvärlden.

I romanen möter vi en gammal kvinna som berättar om hur hon togs till fånga av jihadpirater på Medelhavet:

”Knappt hade vi gjort det förrän sjörövare från Salé i Marocko dök ner på oss och äntrade fartyget.”

Sedan berättas om hur hon och hennes mor förslavades och utnyttjades.

I kapitel tolv förekommer en from och klok imam. Vi kan kalla honom måttfull. Det pågår ett krig mellan ryssar och turkar. Under en belägring drabbas den turkiska armén av svält. De bestämmer sig då för att äta upp sina slavinnor:

Patrik Engellau

Förr var för ett halvt sekel sedan. Var det bättre då?

När jag ställer mig den frågan brukar jag frammana känslan av att gå till tandläkaren på den tiden. Det var inte som att amputera lemmar med brännvin som enda bedövningsmedel men det gjorde förskräckligt ont att laga hål. Bedövningsmedel var förresten inte påtänkt.

I en bemärkelse är allting bättre nu än det var förr. Människor är friskare och lever längre, livet är bekvämare, vi behöver inte anstränga oss så mycket, vi är rikare, maten är mer varierad och godare och så vidare. I alla de avseenden som relativt enkelt kan mätas och redovisas i en tabell tror jag att det är bättre nu än förr.

Sedan har vi det där som inte så enkelt kan mätas och redovisas med statistik, till exempel hur tillvaron känns, samhällsandan om man så vill. Där tror jag det var bättre förr. Numera kan man inte knäppa på teven utan att bli nedstämd av allt elände och alla faror som kringgärdar oss och hotar att belägra oss.

Patrik Engellau

Civiliserade samhällen styrs inte med hjälp av vapen och våld utan medelst ideologier. Va? protesterar du kanske, det är väl ideologiska regimer, typ Sovjetunionen, som styr med vapen och våld? Visst, men de måste använda våld eftersom deras folk egentligen inte tror på den påbjudna ideologin. Civiliserade samhällen styrs av legitima ideologier, alltså världsuppfattningar som är djupt kända och delade av nästan alla medborgare, och behöver därför inte bruka våld annat än när det gäller kriminella och andra som inte accepterar det regelverk som erkänns av majoriteten.

Vad händer då i samhällen där det saknas en förhärskande ideologi i kraft av vilken gemensamma beslut kan fattas i lugna former och sedan verkställas med största möjliga ordning och reda? Rätt ofta blir det inbördeskrig eller något annat slags våldsutövning. Se på Sydafrika under apartheidtiden, Chile under Pinochet, USA i mitten av 1800-talet, Syrien idag. Motsättningarna mellan ideologierna – i Chile till exempel socialism mot liberalism och konservatism – blir då så starka att svärdet inte längre kan hållas i skidan.

Mohamed Omar

Idag den 24 april har det gått 77 år sedan Karin Boye gick bort. Hennes liv blev kort, bara fyrtio år. Under de åren hann hon ge ut fyra diktsamlingar, en femte kom postumt. Hon var liksom Nils Ferlin en av 1900-talets populäraste poeter. Boye kom inte från Uppsala utan från Göteborg, men hon var upsaliensare, det vill säga hon låg i Uppsala, och hon var en upsaliensisk poet.

Mycket har skrivits i Uppsala, och mycket har skrivits om Uppsala. Vad är uppsalapoesi? Det är enkelt: uppsalapoesi är poesi om Uppsala även om den skrivits någon annanstans. Som Boye anmärker i ett brev av den 13 maj 1922: ”I den här sta’n vimlar det av lyriker som maskar i en gammal ost …” I början av 1800-talet var Stagnelius student i Uppsala, men man letar förgäves efter upsaliensiska bilder i hans diktning. Han var en poet i Uppsala, men ingen uppsalapoet. I Boyes fall råder intet tvivel om hennes ställning som uppsalapoet: hon skrev både i och om Uppsala.

I dikten ”Till Carolina Rediviva” hyllar Boye universitetsbibliotekets visa, lätt ironiska leende: ”å Carolina min vän, bakom björkens frostiga ris” och i ”Tillägnan” upplever diktjaget en kuslig och hård vinterstämning som frammanar bilder från Uppsalas hedniska förflutna: ”Här på de ödsliga Uppsalaslätterna har vi ofta vankat i vinternätterna.”

Vår planet är ändlig. Vi måste vara försiktiga med hur mycket vi förbrukar, för en dag kommer ju allting att ta slut. Vi skulle behöva minst fyra jordklot om vi ska kunna fortsätta i den här takten, och vi måste stoppa befolkningsökningen. Allt detta har miljöaktivister försökt intala oss i över 50 år. Men hur ligger det egentligen till? Har vi brist på naturresurser, och kan naturresurserna egentligen ta slut?

Svaret på den frågan är, i praktiken, nej. När vi tänker på naturresurser så tänker vi framförallt på saker som vi gräver eller suger upp ur jorden, typ olja, och därför verkar det logiskt att vi förr eller senare kommer att ha sugit upp den sista droppen, grävt upp den sista kolbiten och så vidare. Men faktum är att mängden naturresurser både kan öka och minska, och mestadels genom historien så har den faktiskt ökat!

Vad är en naturresurs egentligen? Jo, en sorts materia som vi lärt oss göra något av. Olja är en naturresurs eftersom vi kan göra bensin och plast av det och trä är en naturresurs för att vi kan göra hus och möbler med det (och en massa andra saker såklart). Faktum är att människor vetat om att olja finns i tusentals år, men man hade inte brytt sig om det nämnvärt då det inte haft några större användningsområden. Olja har alltid funnits, men först för cirka 150 – 200 år sedan kom vi på att olja gick att använda till viktiga saker som bensin. Först då gick olja från att vara materia till att bli en naturresurs, och världens totala naturresurser ökade! Samma sak skulle hända om vi imorgon hittade ett sätt att använda någon sorts materia vi idag inte har användning för.

Patrik Engellau

Den politiska striden i Sverige förs turligt nog med ord och inte med blanka vapen. På slagfältet står två arméer uppställda. Den ena armén består av etablissemanget definierat som politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet och dessas härolder i ledande media. Dess vapen är PK-ideologin. Den andra armén består av sådana som jag, alltså nettoskattebetalande medelklassare. Vi slåss med sunt förnuft, erfarenhetsbaserade uppfattningar och tilltro till våra ögons och örons vittnesbörd.

Det där med tilliten till sina observationer är viktigare än du kanske tror. Exempelvis brukar fienden påstå att ”alla människor har samma värde”. Visst har alla människor samma värdighet inför Gud och förhoppningsvis även inför det svenska rättsväsendet, men det betyder inte att de har samma värde i någon observerbar bemärkelse. En del springer fortare än andra, vissa är vackrare än andra, några tjänar mer än de flesta. Man behöver inte gilla att folk är olika men man bör böja sig för faktum.

Detta är vad erfarenheterna och sinnenas vittnesbörd lär medelklassaren. Sedan skapar sig medelklassaren en världsuppfattning med utgångspunkt från den värld som faktiskt existerar och kan undersökas. PK-sektens anhängare, å andra sidan, sätter sina dogmer framför observationerna av verkligheten och insisterar på att alla människor är lika värda utan att kunna förklara vad detta betyder. Det är lite som på 1500-talet när den makthavande kyrkan inte tålde nya astronomiska observationer som visade att jorden snurrade kring solen, inte tvärtom. (Dock att kyrkans uppfattning gick att intellektuellt begripa, vilket inte är fallet med PK-sektens dogm om lika värde.)

Mohamed Omar

I Sverige är normen att man tar en utsträckt hand. Att inte göra det är ohyfsat. Du behöver inte gå runt och hälsa på alla du möter, men du ska ta en utsträckt hand. Det ville inte Fardous El-Sakka göra.

I augusti 2016 började Fardous som lärarvikarie på Kunskapsskolan i Helsingborg. När de manliga kollegorna sträckte fram handen för att hälsa, struntade hon i dem. Då fick hon gå. Utmärkt! Man kan inte ha en lärare som inte tar kollegors och elevers utsträckta händer. Men hon insisterade. Vi har ju mångkultur i det här landet! Alla kulturer är ju jämlika!

Hon krävde dessutom 120 000 kronor skadestånd. Hon hade blivit diskriminerad. Den 11 april avgjordes fallet i Arbetsdomstolen. Det blev ett nederlag för Fardous. Det är bra att det svenska samhället markerar mot sådana krav. Men… År 1975 infördes mångkulturen i Sverige. Så här står det i propositionen som antogs av riksdagen:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

Patrik Engellau

En av mina ambitioner som skribent är att jag ska kunna läsa texterna några år efter publicering utan att behöva rodna över skämmiga missuppfattningar och överdrivna känsloyttringar. Jag undrar om Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har sådana hämningar. Troligen inte. Vi kan kolla Panamaläckan, som briserade för nästan precis två år sedan.

Så här beskrevs Panamaläckan av Svenska Dagbladet i ”Det här behöver du veta om Panamaläckan” (4/4 2016):

Avslöjandet ses som en av historiens största läckor där journalister från flera länder samarbetat under lång tid. Och det var SVT som var först i Sverige med att rapportera om Nordeas inblandning.

Läckan kom först tyska Süddeutsche Zeitung till del, som sedan delade dokumenten med ICIJ, en internationell organisation för grävande journalister. Därifrån har sedan över än 100 medieorganisationer världen över arbetat med materialet i över ett års tid. De senaste tolv månaderna har omkring 400 journalister från över 80 länder gått igenom dokumenten.

Skandalen var så stor att den räckte till att fylla upprörda och indignerade tidningssidor i månader. När jag googlade på ”Dagens Nyheter Panamaläckan” fick jag 6 940 träffar.

Få har väl undgått att det råder #metoo-kris i Svenska Akademien. Som en kommentar till krisen släppte författaren Johannes Nilsson en novell på sin podd ”Bibliotek” med titeln ”Omröstningen”. Det är en nyckelnovell där alla karaktärer fått nya namn, men det är inte så svårt att gissa sig till vem som döljer sig bakom pseudonymen ”Kladden” eller ”Milton”, Akademiens patriark. Denne patriark går ett bittert öde till mötes, men segrar ändå. Hur det går till ska jag inte avslöja här, lyssna i stället på Nilssons roliga novell.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 18/4) pratar jag med Johannes Nilssons om hans novell och om krisen i Svenska Akademien. I medierna har den delvis tolkats som en könskamp mellan Sara Danius och patriarken Horace Engdahl, vilket gjort Engdahl till en hjälte, en idol, bland ironiska högerradikala troll och mememakare. I nätets mörka skrymslen har det spridits hyllningsmemer till Engdahl. Förr kallades memen (bilder med text) skämtbilder och publicerades i tidningar som Söndags-Nisse och Strix.

Skämtbilden ovan från år 1900 anknyter också till könskrigstemat – ständige sekreteraren Carl David af Wirsén, tecknad som en riddare i full rustning, svingar en klubba mot Ellen Key. Hans lans ser ut som stålpenna, medan Ellen Key försöker försvara sig med en gåsfjäder.

Lennart Bengtsson

Arbetsmarknaden är knappast lätt för den som har kort utbildning och kort tid i Sverige. För en migrantfamilj med fyra barn och två vuxna krävs en månadsinkomst på över 34 000 kronor före skatt för att det skall löna sig att skaffa ett arbete. Det är knappast möjligt speciellt om det bara är en vuxen i familjen som får arbete vilket är det normala.

Om inte lön och bidrag anpassas på så sätt att det lönar sig att ta ett arbete är risken stor att sådana nyanlända hamnar i ett livslångt bidragsberoende med de sociala och ekonomiska konsekvenser detta kan få. Och det är ju inte heller få som befinner sig i en sådan situation.

Det är därför följdriktigt att svenska kommuner börjar oroa sig med tanke på det stora antal migranter som de tagit emot de senaste åren. Fyra moderata kommunalråd för därför nu fram ett förslag att bidragsnivån måste sänkas. En sådan sänkning måste ju göras generell och också drabba övriga svenska medborgare. Detta har säkert många andra, som också är mottagare av sociala bidrag, som till exempel bostads-och familjebidrag, inte helt klart för sig.

Patrik Engellau

Vad samhällen åstadkommer bestäms av hur människorna i de olika samhällena tänker. Olika samhällen odlar olika tänkesätt och därför skiljer sig samhällenas öde. Var detta en självklarhet eller en djupsinnig observation?

Jag önskar den vore självklar exempelvis i bemärkelsen att envar medborgare insåg nyttan av att fundera över lämpligheten i samhällets rådande tankevanor ungefär som Jens Sörensen nyligen gjorde i en artikel där han i stort sett kom fram till att det svenska samhället är sjukt eftersom nippriga idéer koloniserat våra hjärnor. Så observationen var kanske, tyvärr, snarast djupsinnig i betydelsen alltför sällan framhållen och respekterad.

Det finns anledning att tro att vår tid – vår tid betyder så däringa de senaste trettio, fyrtio åren – är dummare än andra tider och nu ska jag använda konung Gustaf III:s tänkande för att leda detta i bevis.

Mohamed Omar

”Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar”, suckade den libanesiske författaren Samir Kassir i boken Den arabiska olyckan, som kom ut på franska 2004 och svenska 2006. Och det har inte blivit lättare sedan dess. Kassir mördades av en bilbomb utanför sitt hem i Beirut den 2 juni 2005. Ett öde som ofta drabbar arabiska intellektuella.

Att arabvärlden befinner sig i kris är alla överens om, även arabnationalister och islamister. Man är dock inte överens om krisens orsaker och hur man ska komma ur den. Islamisterna tror att krisen beror på att muslimerna har övergett islams lagar och förnedrat sig genom att anamma västerländska seder. Krisen kan överkommas genom att upprätta en sant islamisk stat.

Det är förstås trams, och det kommer islamisterna förr eller senare att begripa. Hos Samir Kassir kan jag läsa om ”hur djupt illusoriskt det är att tro att politisk islam kan erbjuda en möjlighet att ta sig ur den arabiska olyckan, för den är just en av dess grundstenar”.

För två år sedan fick den syriske poeten Adonis ta emot Stig Dagerman-priset. Han fick det för ”ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen”, som motiveringen lyder. Adonis är säkert en stor arabisk poet, jag vet inte eftersom jag inte läser arabiska tillräckligt bra. Det jag har läst i svensk översättning har inte tilltalat mig. Men jag beundrar Adonis som tänkare och debattör.

Patrik Engellau

Offentlighetsprincipen innebär att envar medborgare ska ha rätt att ta del av allmänna handlingar som inte är sekretessbelagda. Allmän handling betyder ett aktstycke som upprättats av eller förvaras hos en myndighet eller ett kommunalt bolag. Offentlighetsprincipen infördes genom tryckfrihetsförordningen år 1766 under kung Adolf Fredriks styre.

Hur kunde kungen låta göra grundlag av en princip som innebar att vem som helst kunde komma och snoka i statsförvaltningens arkiv, kungens egna papper? Det berodde på att Adolf Fredrik inte hade något att säga till om. Det här var under Frihetstiden, som började när envåldshärskaren – diktatorn – Karl XII föll och svenska folket bestämde att det aldrig någonsin mer skulle underkasta sig ett centralstyrt envälde. Att medborgarna gav sig rätten att fritt rota i överhetens pärmar stämmer väl med den ambitionen.

Men efter fem år installeras Gustav III på tronen. Han har ambitionen att bli enväldig härskare. År 1772 gör han statskupp och presenterar en ny regeringsform som sätter kyrkan mitt i byn: ”Konungen äger styra Rike sino” vilket betyder att han styr ensam även om han kan fråga sin regering om råd ifall han vill. Två år senare kom han igen med en förordning som inskränkte tryck- och yttrandefriheten. Exempelvis höjdes straffet för kritik av grundlagarna från 300 daler silvermynt i böter till möjlig avrättning.

Mohamed Omar

Redaktörens kommentar till denna text: Att denna rapport från MSB över huvud taget kommit till beror i alla fall till viss del på den insamling som detgodasamhallet.com gjorde våren 2017. MSB hade först bestämt att inte göra studien, men när detgodasamhallet.com började samla in pengar för att själv finansiera studien ändrade sig myndigheten. Donationerna för detta ändamål ligger kvar i avvaktan på andra angelägna aktiviteter. / Patrik Engellau

Våren 2017 släppte Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) förstudien ”Muslimska Brödraskapet i Sverige”, skriven av terrorforskaren Magnus Norell tillsammans med socialantropologen Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i Brödraskapet.

I förstudien kunde man läsa att olika organisationer, med olika grad av koppling till Brödraskapet håller på att bygga upp ett parallellsamhälle i Sverige och infiltrerar politiska partier.

Förstudien fick kritik för att inte vara tillräckligt ”vetenskaplig”. Sannolikt var en del av denna kritik politiskt motiverad. På grund av den stundtals hätska kritiken annonserade MSB att man inte avsåg att följa upp förstudien med en ordentlig rapport.

Anders Leion

En ofta återkommande beskrivning av Macrons hållning är att han är vill framstå som Jupiter, den främste guden i den romerska antiken. Han vill alltså framstå som upphöjd och distanserad.

Macron kanske inte gillar liknelsen, men han har inget emot att framstå som upphöjd. Han har talat om att fransmännen vill ha en konungalik president, att Hollande gjorde sig omöjlig nar han framställde sig som alltför ”vanlig”.

Men det finns också en annan Macron: den intellektuellt skärpte, intensive debattören som inte undviker debatt och möten med allmänheten eller dess representanter. De två hållningarna kan vara svåra att förena.

Här i början på klippet ser man med vilken förtjusning Macron tar sig an debatten med två skjutglada farbröder (som de kallades av C’est dans l’air).
(En kortare version av debatten).

Patrik Engellau

Jag skäms å den svenska samhällsdebattens vägnar för att jag ska behöva känna mig föranledd att skriva den här texten (och det är inte första gången jag framför budskapet). Gång på gång hör jag även omdömesgilla människor tala om en ”tvärvändning” i svensk migrationspolitik sedan hösten 2015. Från september till november det året ändrades politiken, påstås det, från ”mitt Europa bygger inga murar” till ”Europas lägsta nivåer”, båda uttalanden från statsministern med ungefär två månaders mellanrum.

Men det där är inte sant. Det har aldrig inträffat någon ”tvärvändning” i svensk migrationspolitik. Det är visserligen sant att antalet asylsökande minskat från 163 000 år 2015 till 29 000 respektive 26 000 de följande två åren. Det beror emellertid inte på någon ”tvärvändning” i den svenska migrationspolitiken, utan på att tillfartsvägarna, framför allt över Medelhavet, har täppts till. Turkiet är mutat av EU att stänga överfarten till Grekland. Italien patrullerar vattnen utanför Libyen för att stoppa migranter. För de migranter som ändå lyckas ta sig till Europa har vidarefärden norrut försvårats, inte för att Europa byggt murar utan för att länder som Ungern byggt stängsel. Antalet ankomster över Medelhavet sjönk med åttio procent från rekordåret 2015 till år 2017. Det är ungefär samma minskning som för Sveriges del.

Patrik Engellau

För mindre än tio år sedan, alltså alldeles för sent för en som tycker sig följa med i vad som händer i världen, började jag fundera över begreppet ”politiskt korrekt”. Närmare bestämt försökte jag komma på vad som var den minsta gemensamma nämnaren för alla idéer som kallas för politiskt korrekta.

Det visade sig svårare än jag trott att definiera de politiskt korrekta idéernas släktskap. Jag besvärade min omgivning med denna naiva fråga. Andra verkade lika osäkra som jag. Instinktivt kunde alla, visade det sig, identifiera politiskt korrekta föreställningar, men att klarlägga precis vad de har gemensamt var svårare.

Till slut läste jag någonstans att begreppet uppfunnits i Sovjetunionen. Jag vet inte om det är sant, men det är lätt att föreställa sig. Typ att ledningen för ett stålverk i Sverdlovsk resonerar kring hur många ton stål de ska rapportera att stålverket producerade förra månaden och en diskussion utspinner sig om vilket svar som ska anges, det korrekta eller det politiskt korrekta, till exempel att man i verkligheten producerat femtusen ton, medan det politiskt korrekta svaret var hundratusen ton.

Anders Leion

(Vår tid är de snabba känslornas. Eftertanke hinner aldrig eller sällan hindra det plötsliga känsloutbrottet. Det sker ofta också här, i dessa spalter. När invandringen diskuteras framförs ofta åsikten: Kör ut dem bara! Sällan diskuteras hur detta skall ske. Så vitt jag förstår förutsätter detta en erdogansk diktatorisk makt. Inom demokratins ram kommer lösningen däremot att bygga på kompromisser, och alltså präglas av olika gråskalor av försiktighet och djärvhet, av förnuft – och förstås, känsla).

Hur uppkom den svenska nationalstaten med dess unikt starka ställning för bondeståndet och med koalitionen mellan detta stånd och kungamakten, den som hindrade adeln från att göra sig så bred som den gjorde på kontinenten?

Det var träden, tror jag. De hindrade adeln från att använda det bepansrade kavalleriet till att slå ned bönderna. Dessa kunde dra sig in i skogen, när de hotades av nederlag. I skogen blev ryttarna löjligt orörliga. Bönderna förblev fria.

Plåtryttarna kom inte bara med en kontinental vapenteknik. De kom också med idéer om hur samhället skulle konstrueras. De ville att deras klass skulle styra.

Patrik Engellau

Jag skrev nyligen en text om proposition 1975:26 Om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. som antogs av en enig Riksdag (länk till min text). Där fastställdes att Sverige skulle vara multikulturellt. Men proppen handlade inte bara om mångkultur, utan framstår också som ett unisont och entusiastiskt åtagande från hela den offentliga sektorn att välkomna och ordna allt till det bästa för de invandrare som förväntades anlända.

Det märkvärdiga med aktstycket är, antydde jag, att det inte andas minsta tveksamhet i frågan om invandringsprojektets fördelar för svenska folket. Ett aktivistiskt dokument, helt enkelt.

Först efteråt slog det mig att denna beslutsamma ensidighet är en anomali. Det brukar inte vara så med offentliga utredningar, betänkanden och propositioner. De brukar stöta och blöta, väga för och emot och när de kommer fram till något brukar de åtminstone låtsas att ställningstagandet skett efter moget övervägande med hänsyn taget till alla väsentliga skäl och motskäl.

Patrik Engellau

Nu ska jag, som så många gånger tidigare, uttala mig om saker som jag egentligen inte begriper, men eftersom de andra som uttalar sig, exempelvis i media, inte heller verkar begripa så törs jag besvära er som orkar läsa med diverse spekulationer.

Det handlar om den attack mot syriska mål som USA, Storbritannien och Frankrike genomförde natten mot lördagen den 14 april. De syriska målen var laboratorier, fabriker och lager där det sysslades med kemiska vapen.

Min stora fråga till mig själv och till dem som vet bättre än jag är varför de tre allierade nationerna genomförde denna attack. Det är inte så självklart.

Bakgrunden är att någon påstås ha skickat kemiska vapen mot staden Douma i Syrien den 7 april varvid 60 personer, troligen många civila, ska ha dött.

Patrik Engellau

Den så kallade Kulturprofilen är, påstår jag, Sveriges svar på Harvey Weinstein, den amerikanske filmproducenten som personifierar det hat som tusenden och åter tusenden ambitiösa och ofta framgångsrika kvinnor riktar mot mäktiga och framstående män som de, i allmänhet frivilligt, haft någon sorts sexuell relation med.

Stopp och belägg, det här är minerad mark, så det gäller att inte sätta ned foten fel. Det hör naturligtvis till saken att Weinsteinprofiler inte bara är mäktiga och liksom Sankte Per kontrollerar himmelrikets nycklar – där himmelriket kan vara sådant som betydelsefulla roller i internationella filmproduktioner eller hjälp att äntra den svenska litterära parnassen – utan också i många fall är burdusa och oförskämda och inte aktar för rov att, som den likartade busen Donald Trump uttryckt det, ”grab them by the pussy”. Även om Weinsteinprofiler nog kan vara charmiga när det krävs så beter de sig ofta, om man ska tro kvinnors vittnesmål, som skitstövlar som inte ens besvärar sig med att vara snälla mot de kvinnor med vilka de sällskapat. För övrigt är det självklart att profilerna inte alltid lyckas få ihop det med de kvinnor vilka de försöker förföra med ovälkomna smekningar i baken utan i stället blir rättmätigt avfärdade med en örfil.

Mohamed Omar

Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Det är ett parti som är svårt att placera. Det skickar blandade signaler. Häromdagen, den 11 april, skickade Jessica Schedvin en signal på Twitter. Om man är sverigedemokrat ska man inte få jobba som lärare, menade hon: ”Det går inte att vara sverigedemokrat och lärare”.

Jessica är ingen stolle i Kristdemokraternas periferi. Hon är politisk tjänsteman på KD-riks. Nu har visserligen Kristdemokraternas officiella konto kontrasignalerat Jessica på Twitter, så hennes åsikt är inte sanktionerad. Signalerandet och kontrasignalerandet på Twitter säger onekligen något om partiets identitetskris.

Det är märkligt att Jessica väljer att ge sig på just SD:are, som ändå står KD ganska nära. Både partierna är till exempel demokratiska och säger sig bry sig om det kristna kulturarvet. Jessica bekymrar sig inte över att kommunister jobbar som lärare. Eller islamister. Eller lärare som inte kan svenska.

Patrik Engellau

Om det inte är grundfelet själv jag ser så är det i varje fall en metastas av grundfelet. Detta fel uppenbaras så tydligt i Svenska Akademiens självskapade olycka, nämligen att ledamöterna under många år struntat i regelverket. Jag skrev om det den tionde april.

Jag påpekade att krisen inte hade blivit ett faktum om ledamöterna följt sina stadgar. Av stadgarna framgår att ledamöterna har närvaroplikt och att de bör uteslutas om de skolkar. De första två ledamöter som skolkat i flera år borde ha uteslutits för länge sedan och nya ledamöter valts i deras ställe. De tre som nyligen avvek borde genast ha uteslutits, vilket kunde ha skett fram till igår, den 13 april, då två ytterligare ledamöter hoppade av och elva ledamöter återstod.

Tänk dig ett samhälle där ingen talar sanning. Eller värre, ett samhälle där en tredje aktör styr den som talar till dig så att du inte vet vem som faktiskt står bakom orden och vad som är autentiskt. Eller än värre, ett samhälle där du riskerar bli angiven för det du tycker och säger och kan förlora jobbet, ditt medlemskap i facket, din rätt att studera, eller ännu värre.

Detta är själva definitionen av social patologi. Ett sjukt samhälle som är tyranniskt. Vi känner till det från angiverisamhället i forna DDR eller Sovjetunionen där lögnen genomsyrade det offentliga samtalet och misstänksamheten det personliga mötet. Det är ett patologiskt och omänskligt eftersom det går emot vår personliga frihet såväl som en del av själva kärnan i att vara människa, nämligen vårt tänkande och vår rätt att kommunicera. Hur gör man när man tänker? Man framför en idé, lägger fram ett förslag eller en tes, som man sedan testar. Vi gör detta i små som stora frågor, alltifrån när vi föreslår vår vän att gå till ett särskilt café, till när vi framlägger en vetenskaplig hypotes. Vi resonerar och utforskar, vi prövar oss fram. När man hindrar yttrandefrihet hindrar man också möjligheten att utveckla tänkandet.

Vi associerar detta med diktaturer, kommunism och fascism. Men varje samhälle, också det formellt demokratiska, måste vara på sin vakt mot lögnen, mot hyckleriet och angiveriet. Politisk förändring kan komma långsamt, smygande. Till en början genom små avvikelser, så kallade anomalier till det normala, men dessa kan sen bli alltmer tydliga och vanliga, tills de blir det nya normala.

Patrik Engellau

Min tes om vårt samhälle är alltså att politikerväldet pungslår den nettoskattebetalande medelklassen och försöker få medelklassen att skämmas för att den inte vill betala. Men hur gör politikerväldet för att få oss medelklassare att skämmas och hålla tyst? Jag hade nyligen en otäck dröm om det.

 

Rollista i drömmen:

  • En ficktjuv och kanalj i tunnelbanan. Representerar politikerväldet och dess gläfsande media.
  • Jag. Representant för medelklassen.
  • Övriga passagerare i t-banevagnen. Representerar medelklassen och andra befolkningselement.

Jag står i tunnelbanan. Plötsligt känner jag hur en man bredvid mig sticker handen i min innerficka, tar min plånbok och lägger den i sin egen bröstficka.

– Ge tillbaka plånboken, säger jag ilsket.

Mannen spärrar upp ögonen och ser upprörd ut.

– Va fan, säger han, dig känner jag igen. Det var du som försökte våldta min syrra för tio år sedan ditt gubbslem!

I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (inspelat 10/4) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om mångkulturen och massinvandringen. Hur blev Sverige mångkulturellt? I artikeln ”Ett mycket speciellt projekt”, som publicerades på Det Goda Samhälle den 7 april jämför Engellau det svenska, statliga mångkulturprojektet med det sovjetiska rymdprogrammet. Båda konstruerades ovanifrån, utan förankring hos medborgarna.

Mångkulturprojektet lanserades sedan en enhällig riksdag antagit regeringens proposition 1975:26 ”om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.”.

”Propositionen”, skriver Engellau, ”är generalplanen för hur detta ska gå till. Projektet andas entusiasm. Välfärdsapparaten förbereder sig engagerat och beslutsamt för den kommande tillströmningen. Inte konstigt förresten, det välfärdsindustriella komplexet insåg redan då att det här skulle bli julafton för dess olika avdelningar. En läsare tycker sig stå som inför ett par förväntansfulla föräldrar som planerar tillökningen. Där har vi skötbordet, där ska spjälsängen stå, ska vi inte måla rummet ljusblått?”

En anmärkningsvärd sak i propositionen är att staten tar på sig uppgiften att påverka ”den egna befolkningen” till att acceptera den nya ordningen. Detta fram kommer i ett stycke om det så kallade ”samverkansmålet” om relationerna mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen.

Patrik Engellau

Av en händelse hamnade jag inför Expressens intervju med Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige. Kasselstrand förklarade att förhållandena i landets fängelser måste försämras. Att sitta i fängelse måste kännas som ett straff, inte som en hygglig hotellvistelse, fördjupade han analysen. Men hur går det då med rehabiliteringen av brottslingen? frågade Expressen, vilket Kasselstrand egentligen inte svarade på.

Då slår mig en fråga som borde ha slagit mig för länge sedan, nämligen om rehabilitering av brottslingar över huvud taget fungerar. Detta är en mycket större fråga än den rent kriminologiska eftersom den egentligen berör hela vårt samhälles självuppfattning och människosyn.

Mot slutet av 1800-talet, efter alla de oväntade och välsignade framgångar som industrikapitalismen medfört, började den segerrusiga västvärlden fundera på om man inte kunde tillämpa de tekniska triumfernas framgångsformel även på andra områden. Kunde man exempelvis med vetenskapens hjälp förädla människan på samma vis som man kan förädla järnmalm till stål?

Jan-Olof Sandgren

Jag råkade nämna för en vän, som forskar inom ämnet mikrobiologi, att jag känner viss skepsis inför vaccinationer och upptäckte att jag trampat på en mycket öm tå. Fick en lång föreläsning om hur korkat och djupt oetiskt det är att ifrågasätta vacciner.

Han förklarade att hela denna inflammerade debatt startades av en oseriös forskare, som för ett antal år sen presenterade falska bevis för att vaccin skulle vara farligt. Att skurkaktiga forskare förekommer inom alla läger vet vi ju från Macchiarini-affären, så låt oss anta att min vän har rätt.

Med detta sagt. Vad är det som säger att läkemedelsbolag ändå inte fuskar med vaccinationer? Ytterst handlar det ju om förtroende och kan vi lita på läkemedelsbolagen?

En annan vän har jobbat med patent på Astra Zeneca, och berättade att läkemedelsföretag är enormt kostnadskrävande organisationer som knappast finansieras av försäljning av magnecyl. Istället är man beroende av återkommande ”blockbusters” – det vill säga innovationer som blir till lönsamma patent, som blir till storsäljare och kassakossor för lång tid framåt.

En sådan blockbuster var exempelvis magsårsmedicinen Losec, som inbringade ungefär 30 miljarder årligen (nästan hälften av företagets vinst). När ett sådant patent går ut, måste det följas upp av en ny blockbuster annars hamnar företaget i kris.