Enligt The New York Times sa miljardären Elon Musk, mannen bakom företag som Tesla, för några år sedan till Mark Zuckerberg, mannen bakom Facebook, att han, Musk alltså, var rädd för artificiell intelligens. Han sa att artificiell intelligens ”möjligen var farligare än kärnvapen”.

Zuckerberg gillade inte att höra det eftersom Facebook försöker utveckla artificiell intelligens. Så Zuckerberg bjöd Musk på middag tillsammans med några av Facebooks främsta AI-tekniker för att tala Musk till rätta. Det gick inte. Musk hade inga tekniska argument. Han sa bara att om vi bygger maskiner som är smartare än människor så kanske de vänder sig emot oss.

Bara för att belägga budskapet i rubriken ovan så kan jag citera Bart Selman, datavetenskapsprofessor vid Cornell University, ur samma artikel: ”Det slags system som vi skapar är mycket kraftfulla. Vi kan inte förutse verkningarna.”

Ingen vet alltså vad som kommer att hända om människan lyckas utveckla AI-maskiner som är mer intelligenta än människan själv. Här gäller verkligen postmodernismens credo om att det saknas en sanning. Alla kan ha sin egen uppfattning och alla uppfattningar är lika mycket värda.

Centrala studiestödsnämnden (CSN) har nyligen publicerat en studie som fyller mig med ännu mer avsmak över det välfärdsindustriella komplexet. Först en inledning.

”CSN är den myndighet i Sverige som har hand om studiestöd och hemutrustningslån” står det på myndighetens hemsida. Redan där hajar jag till eftersom jag aldrig har hört talas om hemutrustningslån. Vad kan det vara? Myndigheten klargör: ”Du som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet kan få låna pengar av CSN för att köpa möbler och annan utrustning till ditt nya hem. Det kan vara sängar, tallrikar, kastruller och stolar”. En ensam migrant kan få låna 5 000 kronor och sedan ökar det med 5 000 per ytterligare familjemedlem. Räntan är 1,7 procent.

Men CSNs sysslar också – och huvudsakligen antar jag – med studielån och studiebidrag. Myndighetens affärsidé är alltså att förmå människor att ta lån och bidrag för att kunna studera eller köpa tallrikar och kastruller. Fundera lite på incitamenten för en sådan organisation.

En vanlig lånehaj vill naturligtvis låna ut så mycket som möjligt men måste också tänka på om det ska kunna gå att få tillbaka pengarna. Att ge lån till folk som inte kan betala tillbaka är förödande för lånehajen. Han riskerar konkurs om han är oförsiktig i långivningen.

Den 31 maj 2014 publicerade Dagens Nyheter en artikel som ska ha varit baserad på en studie av revisionsbolaget PWC där det förklarades att Sandvikens kommun tjänade mer än en halv miljard kronor på migrationen det undersökta året 2012. Det blev ganska snart uppenbart, bland annat genom Tino Sanandajis undersökningar, att detta var fejk news. Migration var inte alls någon god affär för Sandvikens kommun.

Fyra år senare, den 10 juni 2018, gör Dagens Nyheter en mea culpa över fem sidor. Rakt och hederligt förklarar tidningen att den hade fel för fyra år sedan. Den ansvarige journalisten Caspar Opitz gör ett korrekt men i sammanhanget sensationellt uttalande:

I dag har invandring seglat upp som den dominerande frågan i debatten, som också är väldigt polariserad. Tidsandan formar hur vi journalister jobbar.

Det är sensationellt inte bara för att en medarbetare inom en av PK-ismens högborgar, Dagens Nyheter, erkänner att tidningens hittillsvarande inställning numera är överspelad, vilket vi redan visste. Ännu mer anmärkningsvärt är bekännelsen att det är tidsandan som formar journalisternas verksamhet. Journalister är alltså vändkappor. Vad med alla uttalanden om Sanningssökande och Journalistisk integritet?

Alliansen har inför valet lagt fram en gemensam plan för att lösa problemen i den svenska skolan. De fyra partiledarna förklarar att de tror att problemen kan lösas:

Sverige har stora samhällsproblem, inte minst i skolan. Men vi är övertygade om att de går att lösa.

I jämförelse med attityden hos den nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin, som år 2014 förklarade att han skulle greja skolan på hundra dagar, är denna ödmjukhet föredömlig. Men jag undrar om de borgerliga partiledarnas förtröstan om att de kan lösa skolans problem är realistisk.

Till att börja med vill jag påstå att skolans problem i varje fall inte kan lösas med de metoder som allianspartierna föreslår. Deras reformer är egentligen bara lite mer av det vanliga: ”tydligare kunskapsmål ska införas”, betyg ”börja ges redan i årskurs fyra”, ett ”särskilt lärarlyft” ska införas, partierna ska ”revidera läroplaner och kursplaner i syfte att stärka betoningen på kunskaper”, nyanlända elever ”behöver ges en bättre start”, ”nationella riktlinjer ska tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna”, ”ett skriftligt ordningsomdöme” ska införas (men inte ingå i slutbetyget) och så vidare.

Det kanske långsiktigt mest betydelsefulla politiska skeendet just nu är konflikten inom det socialdemokratiska partiet. Vad handlar den om? Vilka bråkar med varandra? Så här skrev jag för några veckor sedan:

Det kanske intressantaste i det här perspektivet, tycker jag, är den rasande striden inom socialdemokratin med anledning av det nyligen framlagda 14-punktsprogrammet om åtstramning av migrationspolitiken. Det är en explosion som blottlägger konflikten mellan å ena sidan partiets PK-ister, de offentliganställda funktionärerna, och å den andra de för det mesta privatanställda före detta förtryckta arbetarna som numera blivit välutbildade medelklassare.

Att jag tycker detta är betydelsefullt och intressant beror på att den här sprickan sätter begreppet huvudmotsättning i fokus. Det handlar om vilka grupper som bråkar med varandra idag. För att förklara sprickan inom socialdemokratin duger det att komma dragande med den gamla höger/vänster-skalan, ej heller med GAL-TAN-skalan, ej heller med den påstådda huvudkonflikten mellan nationalister och globalister. Det måste till vassare intellektuella verktyg för att åstadkomma en trovärdig tolkning.

Den tidigare ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Ireen von Wachenfeldt, har fått utstå en hel del orättvis kritik för sitt uttalande om att ”män är djur”.

Andemeningen bakom uttalandet har troligen genom århundradena till god nytta traderats från generation till generation av kvinnor. Jag skulle tro att en mycket stor del av Sveriges kvinnor, i varje fall av dem som är över trettio år, i ung ålder fått höra av sina mammor och andra mer erfarna kvinnor att ”män bara vill en sak”.

Om jag håller med om att män, framför allt unga män, är djur i bemärkelsen att de bara vill en sak, nämligen ha sexuellt umgänge med kvinnor, så har jag därmed inte sagt något nedsättande om män i allmänhet.

På samma sätt som det är skillnad på djur, även om de råkar vilja samma sak, så är det skillnad på den ene mannen och den andra. (Och nu hoppar jag över det där om att det kan finnas systematiska beteendeskillnader mellan män från olika kulturer; variation finns även inom respektive grupp.) Den ene mannen är mer som en kanin. Inte ens kaninhonor är rädda för kaninhannar om jag fattat rätt. Den andre mannen är mer som en anka. Ankbonden är, om det inte är elakt förtal, synnerligen benägen att våldta ankhonan. (Jag hoppar också över min grundföreställning att svenska män på det hela taget är kaniner, således visserligen djur men snälla, lättskrämda och föga aggressiva.)

Det är alltid plågsamt att lyssna på svenska politiker eftersom de aldrig lyckas få till ett rakt, enkelt, logiskt och begripligt resonemang. Ta det där med vinster i välfärden som exempel. Partiledardebatten mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i Aktuellt nyligen gav fina illustrationer.

Löfven vill begränsa vinster i välfärden. ”Vi behöver mer pengar till välfärden”, säger han. ”Vi behöver investera i välfärden… och då går det inte att skattebetalarnas pengar rinner ut i vinster”. Man kan inte dra någon annan slutsats än att statsministern tror att om Internationella Engelska Skolan, en svensk friskolekoncern, inte gjorde och kanske delar ut vinster så skulle dessa pengar på något vis stå till politikernas förfogande för angelägna satsningar i välfärden.

”Det behövs mer personal som ska ha högre löner och bättre villkor”, förmanar statsministern.

Så är det ju inte. Ersättningen för varje inskriven elev, skolpengen, är lika för alla skolor. En effektiv skola med duktiga lärare och lydiga elever kan bedriva verksamhet till lägre kostnad och därmed göra vinst. Det är visserligen sant att sådana skolor kan göra vinst därför att skolpengen bestäms med hänsyn till förhållandena i sämre skolor där det kostar mer att bedriva undervisningen men av detta följer inte att vinstförbud är någon lösning. Man gör inte dåliga företag bättre genom att förbjuda bra företag att ackumulera vinster.

Den engelsk-amerikanske historikern Niall Ferguson är en person som jag tror att jag respekterar och högaktar. Men när han säger att lärarna vid amerikanska universitet är till ”nittio plus procent liberaler, progressiva eller marxister” så är det något i mig som skaver. Ursäkta om jag trevar i resonemanget, men det här är svårt och ingen har ”rätt” svar.

Vad ”liberal” och ”progressiv” betyder vet jag inte säkert. För mig kan liberal vara lite vadsomhelst. Progressiv betydde tidigare socialist eller vänster men har numera allmänt PK-istisk klang. Begreppet marxist är däremot mer hugget i sten. Även om det finns olika varianter av marxism så är själva grunden för marxistiskt tänkande föreställningen om arbetarklassens historiska roll som mänsklighetens befriare undan utsugning och förtryck.

Är då universitetsfolk i USA, som Ferguson hävdar, och i Sverige, som många svenska tänkare menar, marxister? Det är tillåtet och till och med vällovligt att ifrågasätta även sina meningsfränders uppfattningar i detaljer som sedermera kan visa sig betydelsefulla och därför skäms jag inte att protestera mot Fergusons uppfattning. Dagens dominerande tankar hos universitetsfolk i USA (och Sverige) har inte ett dugg med marxism att göra.

Föreställ dig att den genom tiderna mest hyllade och respekterade människan i världen blev påkommen med de nesligaste och mest hatade åsikter som vår tid kan komma på. Till exempel att Albert Einstein blev avslöjad som rasist. Vad skulle du säga då? Du vet inte? Börja fundera på det, för avslöjandet har nyligen skett.

Albert Einstein (1879 – 1955) var inte bara en av tidernas mest framstående fysiker och skapare av en ny förståelse av himlarnas hemligheter – relativitetsteorin och krökta rum och sådant där; ordet ”förståelse” gäller för övrigt inte mig – samt själva sinnebilden för begreppet intelligens. Han var också en humanistisk stjärna. Sedan han hade flytt undan Hitler till USA år 1933 deltog han i de svartas kamp för deras mänskliga rättigheter. Han hatade rasismen i USA och förklarade att han själv ”inte tänkte hålla tyst om den”. Så här såg han ut om du har glömt det:

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå vad det är som gör att vissa samhällen utvecklas väl medan andra samhällen knappt utvecklas alls eller till och med går kräftgång. Jag har inte lyckats. Visserligen har jag läst en massa böcker och hört en del entusiastiskt förkunnade teorier (och utformat många teorier själv) men när jag nu betraktar verkligheten, till exempel Sverige, så står jag lika frågande som någonsin tidigare. Jag fattar inte.

Har livet då inte lärt mig någonting alls om samhället? Jodå, en mycket viktig sak har livet lärt mig, nämligen att misstro alla förklaringar. Jag har hört alla förklaringar som finns, jag har insett att de bästa förklaringarna representerar någon intressant observation, men anser lik förbannat att vi människor, trots allt vårt pladder och auktoritära gravallvar, inte begriper oss på oss själva. Predikaren – han i Gamla Testamentets bok med samma namn – är därför en av mina favoriter:

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Den 20 – 21 juni ska Europaparlamentets utskott för juridiska frågor votera om EU:s nya direktiv om upphovsrätt. Precis hur ärendet vindlat sig fram i EU fram till denna votering och vilka beslutsprocesser som förväntas komma härnäst på vägen till ett färdigimplementerat direktiv vet jag inte riktigt. Men det spelar ingen roll. Det går att protestera redan nu och – om jag fattat rätt – så har vi alla starka skäl att göra det.

Det är särskilt två nya regler som kommer stöka till det för oss internetanvändare och – faktiskt! – göra hela internet till en sämre produkt.

Först fattade jag inte vad det handlade om men Henrik Alexandersson, med bloggen med samma namn, hjälpte mig att reda ut det. Om jag missförstått är det i varje fall inte hans fel.
Den första galenskapen i det tilltänkta direktivet är att artiklar på vilken internetsida som helst, till exempel en artikel av mig på detgodasamhallet.com, inte får innehålla länkar till upphovsrättsskyddat material, till exempel en artikel i Dagens Nyheter. Om jag alltså skriver om något som stått i Dagens Nyheter eller vilken annan tidning eller vad som helst annat som har upphovsrättsskydd så får jag inte länka så att du, som läsare, kan gå dit och kolla. Vad jag förstår så innebär detta en förflyttning bakåt i tiden till en era då referenser enbart förekom som icke klickbara fotnoter i tryckta böcker. En stor del av landvinningen med internet vore förintad.

På en lunch med en bekant som råkar vara polis så talade vi om sociala idéer och vad som fick dem att fastna i tillvaron. När den blivande polisen gick i skolan hade han blivit matematikundervisad med hjälp av mängdlära. Den hade inte hjälpt honom att förstå någonting och han hade aldrig haft någon nytta av den. Han trodde att mängdlärepedagogiken sedermera hade utrangerats, vilket herr Google bekräftade vid en snabb förfrågan.

När min bekante sedan kom till polisen råkade han ut för ett organisationsförsök som gick ut på att införa ”lean production” efter Toyotas modell. Men det visade sig att brottsligheten inte kan bekämpas med samma metoder som man bygger bilar och projektet lades ned.

Man kunde tro att det är självklart att idéer som inte fungerar så småningom utmönstras. Men det är inte självklart. Den stora, klarast lysande stjärnan bland alla våra överlevande misslyckanden är PK-ismen. Den har varit härskande ideologi i Sverige i mer än ett halvsekel. Den kan enklast utvärderas genom en jämförelse mellan kronan och schweizerfrancen.