Fältet som jag doktorerar i, beteendeekonomi, anses generellt sett vara ett vänsterfält. Nationalekonomi må vara ett mer högervridet fält än de andra samhällsvetenskaperna, men i beteendeekonomin har vänsterekonomerna sin högborg. Det är lätt att se varför: Beteendeekonomin avvisar den neoklassiska, rationella konsumenten (ofta kallad Homo Economicus) till fördel för en modell där konsumenter är begränsade av ”biases” och olika sorters feltänk. Den neoklassiska modellen har använts av ekonomer i över 100 år för att argumentera för fria marknader och emot skatter och regleringar. Beteendeekonomin används nu på samma sätt för att argumentera emot fria marknader och för skatter och regleringar. Egentligen borde den dock inte användas så, utan det är fullt möjligt att använda beteendeekonomi i konservatismens tjänst.
Beteendeekonomi som fält kan ses som en korsning mellan ekonomi, psykologi och sociologi. Man studerar fortfarande ekonomin, men man gör det inte längre med utgångspunkten att människor alltid agerar rationellt. Istället inkluderar man forskning från psykologin och sociologin som visat bland annat att människor har en tendens till flock- och vanebeteenden, att vi använder oss av tumregler istället för att göra exakta beräkningar, att vi inte har obegränsad viljestyrka och därför ibland gör saker som vi vet är dåliga för oss, och så vidare.





I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (inspelat 10/4) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om mångkulturen och massinvandringen. Hur blev Sverige mångkulturellt? I artikeln 