Inom vetenskapen sysslar man inte bara med att fastställa observerbara fakta. Man försöker också förklara det man observerar med hjälp av hypotetiska teorier. Genusvetenskapen bygger på hypotesen att det finns skillnader mellan män och kvinnor som inte har med biologi att göra. Det är en högst intressant hypotes som är väl värd att undersöka. Men när genusvetarna förnekar det naturligas eller biologiskas påverkan på våra liv gör de sig bara löjliga i sitt totalitära tänkande.
Kulturkriget pågår. I det här inlägget ska jag berätta om ännu ett kulturellt uttryck som kapats av de politiskt korrekta – pk-isterna.
Serien Archie skapades 1941 av Bob Montana och Vic Bloom som en humorserie om livet på high school. Den rödhåriga killen Archie, som på svenska fick namnet Acke, spelar fotboll (amerikansk) och har svårt och bestämma om han ska välja den blonda Betty eller den mörka Veronica. Betty är helylle och pålitlig medan Veronica är mer av den ”farliga” typen. Archie är en hygglig kille, normal på alla sätt och vis, men klantar ofta till det. Han är the all-american teen.
Föreningsfriheten eller organisationsfriheten är rätten för svenska medborgare att bilda och tillhöra organisationer utan statsmakternas eller andra aktörers ingripande vilket kallas positiv organisationsfrihet. Denna frihet inbegriper också rätten att stå utanför organisationer, det vill säga negativ organisationsfrihet. I Sverige skyddas föreningsfriheten i Regeringsformens andra kapitel:
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften.
Almedalsveckan är över för denna gång och om sanningen ska fram har den gått mig ganska spårlöst förbi. Det är ganska många år sedan jag hade något intresse av att följa det som sker i denna lilla ankdamm, och även om jag är medveten om att det naturligtvis pågår många intressanta seminarier är ändå det mesta ett spel för gallerierna och ett sätt för politiker, journalister och lobbyister att stråla samman under otvungna former. Och jag har inte särskilt stort förtroende för att den tredje statsmakten ska kunna granska de två övriga särskilt opartiskt när de super till och sjunger karaoke tillsammans.
San Fransisco lägger 600 000 dollar (ca 5,5 miljoner kronor) på att måla över en historisk muralmålning i en skola. Målningen, som skildrar George Washingtons liv, kritiseras för att vara rasistisk mot afroamerikaner och ursprungsbefolkningen.
Antalet migranter som årligen tagit sin in i USA söderifrån är svårt att bedöma eftersom många lyckats smita förbi gränskontrollerna som tidigare troligen inte var särskilt välutvecklade; att smyga sig in var länge naturmetoden för mexikaner att komma in i USA. Det hindrar inte att många togs av gränspolisen. Av dessa fick åtskilliga trots detta tillträde till landet i avvaktan på att myndigheterna skulle utreda deras fall. Ofta hade migranterna gått under jorden när det blev deras tur.
I sitt tal i Almedalen i söndags, på Sverigedemokraternas dag, sa Jimmie Åkesson att han ständigt möter människor som säger att de inte känner igen sig i Sverige. Det finns ingen anledning att tvivla på sanningshalten i det. Själv kan jag knappt dra mig till minnes när jag senast pratade med någon utan att just detta kom upp i diskussionen. Det spelar liksom ingen roll vad man börjar tala om – förr eller senare hamnar man ändå i en diskussion om våld, segregation, religiös fundamentalism och politikernas oförmåga att se vanliga människors verklighet.
Om man på 80-talet frågade en genomsnittlig brasilianare om landets politiska styre fick man ofta svaret: ”ROUBO!”, vilket betyder ”rofferi” på ren svenska. Eftersom man numera kan få upp till 198 års fängelse för korruption har den uppfattningen troligen inte ändrats till det bättre. Liknande reaktion mötte jag i Grekland 20 år innan den grekiska skuldkrisen blev ett faktum. I Prag gick nyligen 250 000 tjecker ut på gatorna för att protestera mot att premiärministern använt några millioner ur EU-kassan för att finansiera en privat herrgård.
FRÅGAN:
Hej Katerina!
Jag skriver för att ventilera lite tankar om ensamhet om sommaren. Är en kvinna med vuxna barn och frånskild sedan flera år, med en gammal far som behöver mig och mina syskon (mamma gick bort för några år sedan).
Jag har alltid tyckt om sommaren med värme och blommornas dofter, möjlighet att promenera i skog och mark och all den skönhet som Sverige bjuder. Men de senaste åren känner jag också att sommaren är en tid då det är väldigt lätt att känna sig ensam…
Irene Wennemo är en framstående socialdemokrat med imponerande meritlista innefattande exempelvis erfarenheter som utredare på LO och statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet. På Kvartal försöker hon förklara varför dagens socialdemokrati är något annat än gårdagens.
Om jag förstår henne rätt – vilket jag kanske inte gör ty tesen är inte glasklar eller kanske övergår mitt förstånd – så menar hon att socialdemokraterna inför valet 2018 försökte vinna tillbaka traditionella socialdemokratiska väljare på landsbygden genom att byta linje i migrationspolitiken och allt oftare prata om sverigedemokratiska frågor som brottslighet – även med risk för att denna taktik skulle leda till förlorade röster bland storstädernas högutbildade medelklass.
Den tunisiske premiärministern Youssef Chahed har bannlyst niqab, heltäckande muslimsk klädsel, i offentliga byggnader och institutioner av säkerhetsskäl. […]
Det står inte skrivet i stjärnorna att Sverige måste finnas. Vi kan välja att inte finnas, precis som varje individ kan välja att dö istället för att leva. Vissa frågor handlar inte om logik eller om rätt och fel utan om livshållning och etik. Ska vi finnas eller inte? Upp till oss själva att bestämma.
Ibland hamnar man i ett läge i en diskussion där man känner att det inte längre handlar om rätt eller fel. Vissa grundläggande frågor har knappast med logik att göra (även om vi kan försöka låtsas det) utan med livshållning och etik.
För några år sedan hörde jag en sommarpratare på radio berätta om sin barndom i sextiotalets Västerås. Jag minns inte vad hon hette, men det spelar ingen roll för jag tror historien hade kunnat berättas av vem som helst som då växte upp i en normalstor svensk stad och sedan, liksom många jämnåriga, flyttat till någon metropol och sedermera kunnat konstatera att staden utarmats på kultur, företagsamhet och självsäkerhet och förvandlats till ett offer för glesbygdens förstämdhet.
Nu är det sommarlov. För vissa betyder det sol och bad och annat kul. För andra betyder det knark och gäng och annat dåligt. Skolorna är stängda, barnen är ute och hänger hela dagarna – och nätterna – och riskerar att dras in i den gängkriminalitet som frodas i våra mångkulturella utanförskapsområden.
För dem som bor i ett område som Gottsunda i Uppsala handlar inte semester bara om att koppla av och ha trevligt. Det handlar om att komma bort från ”orten” och rädda sina barn från den destruktiva miljön i hemmakvarteret. Men alla har inte råd.
I slutet på adertonhundratalet startade Mo och Domsjös VD Frans Kempe en såg på Norrbyskär. De första arbetarna överflyttades från verksamheter i närheten av Örnsköldsvik, men med tiden kom allt fler att rekryteras från Västerbotten. De ”gamla” arbetarna fick bostäder på själva skäret, medan de andra fick bo i Norrbyn, på fastlandet.
EU:s huvudstad Bryssel präglas av en ojämlik arbetsmarknad, visar en ny studie. Jobbsökande av annan etnicitet än belgisk har svårare att få arbete, även om de har samma kvalifikationer som infödda. Svårast är det för unga afrikaner att bli accepterade på arbetsmarknaden.
Han är snart sextio, och har arbetat ända sedan han gick ut gymnasiet som nittonåring. I hela sitt liv har skött sig, betalat skatt och röstat på socialdemokraterna. Nu har han vänt sig från det parti som han alltid förlitat sig på. Här berättar han varför.
Jag får först kontakt med Göran, som inte vill avslöja sitt efternamn, via telefon när han ringer för att prata om en text som jag skrivit på Det Goda Samhället, där jag skriver om det socialdemokratiska partiet och dess genomgripande förändring. Han känner igen sig, säger han, och han känner sig dessutom ledsen.
Statsrådet Annika Strandhäll inte blev fälld av socialförsäkringsutskottet för att hon på grunder som verkar oschyssta sparkat Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler.
Konstitutionsutskottet lyckades inte ena sig om någon kritik mot Strandhäll för avskedet. Strandhäll klarade sig i båda fallen. (Begler hade lytt alla order från regeringen, men fick sparken i alla fall ty regeringen ansåg sig inför valet behöva en syndabock för att själv slippa kritik för att folk blev utförsäkrade.)
I Haag i Nederländerna vill muslimska aktivister ha egna könsuppdelade ”halalstränder”, för att slippa bada tillsammans med lättklädda […]
En gång tillhörde jag det sovande folket. Perioden varade ungefär mellan 1990 och 2010 med en glidande övergång för själva insomningsfasen och uppvakningsfasen. Under sådär 20 år hade jag fullt förtroende för våra politiker. Jag utgick från att kommunfullmäktige klubbade de beslut som behövde klubbas, att Aktuellt och Göteborgsposten gav en riktig bild av vad som hände utanför lägenheten, att tjänstemän på alla nivåer skötte sina sysslor och att skolan lärde barnen det dom behövde veta. Om det hände något exceptionellt som jag borde engagera mig i – som att delar av regeringen blivit utbytta mot Aliens, eller att Sverige överlämnats åt främmande makt – utgick jag från att någon skulle informera mig.
Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun. Sverige har problem som nu erkänns allt öppnare. Jag orkar inte räkna upp dem igen. Frågan är vems fel det är.
Två svar, och varianter av dessa, presenterar sig i den svenska debatten. Det ena svaret är att allt är politikerväldets och PK-ismens fel. Det andra är att invandrarna eller invandringen är huvudproblemet. Annorlunda – och någon skulle kunna säga tendentiöst – formulerat är frågan om Sveriges problem beror på makthavarna eller på deras klienter.
I sitt första tal i Strasbourg, efter EU-valet, jämförde Brexitpartets Ann Widdecombe EU med förtryckande kolonialmakter.
-Genom hela historien finns ett mönster som visar att folk vänder sig mot sina förtryckare, slavar mot sina ägare, bönderna mot feodalherrarna, kolonierna mot kolonialmakterna. Och det är därför England lämnar EU, sa Widdecombe.
1700-talets upplysningsförfattare försökte väcka människor ur deras invanda föreställningar genom att vända och vrida på perspektiven. ”Gullivers resor” hade idag kunnat skrivas om Sverige. Ett litet land långt i norr där en liten och för världen högst obetydlig befolkning tar sig själv och sina små patetiska perspektiv på högsta allvar. Lämna det lilliputanska! Höj blicken och inse vad som verkligen står på spel!
Att betrakta saker med omdöme är ofta att betrakta dem utifrån större perspektiv. Man sätter saker i större sammanhang. Man ser ” the big picture”.
Ordet hållbart har funnits länge i svenskan och är ett allmänt positivt laddat ord. Att livsmedel är hållbara är viktigt för hälsan och hållbara verktyg behövs för snickare och andra yrkesmän. Det var emellertid först genom Brundtlandrapporten ”Vår gemensamma framtid” från 1987 som ordet hållbarhet (sustainability) fick dagens dominerande definition. Hållbarhet definieras som ”något som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.
Den första fråga som man omedelbart ställer sig är hur man kan veta något om kommande generationers möjligheter och behov.
Vill man göra en odyssé genom samtiden för att beskriva den för läsare eller åhörare, och vill man samtidigt verka vara kunnig och engagerad, gör man klokt i att följa några enkla råd, för att också verka sympatisk:
1.Skall du ta med något om Sydafrika skall du med inlevelse och tydligt visad sympati tala om ANC och tiden när rörelsen var förföljd och Mandela fängslad. Gå inte vidare med att beskriva dagens korruption, våld, förföljelse av vita bönder och den utbredda rasismen riktad mot vita. Det skulle bara störa den vackra bilden.
Det lär finnas ett judiskt ordspråk som lyder ”Man gör en plan. Den går om intet.”. Leo Tolstoj skulle nog ha instämt. En av de bärande idéerna i hans roman Krig och fred är att kejsare och generaler kan planera och beordra hur mycket de vill men allt är fåfängligt ty verkligheten låter sig inte styras av aldrig så upphöjda mäns vilja.
För övrigt sticker verklighetens oändliga komplexitet hela tiden käppar i hjulet för de upphöjda männen.
I Första Samuelsboken, kapitel 17, skildras striden mellan den unge hjälten David och filistéernas kämpe, jätten Goliat – ”han var sex alnar och ett kvarter lång”. David dödar Goliat genom att slunga en sten mot hans panna.
Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog filistéen till döds,utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu sågo att deras kämpe var död, flydde de.
Kanske är det själva berättandet som ger läsningen en stor del av dess läkande kraft. Att sjunka in i en bok, i ett berättande är också att befrias från sitt eget tänkande. Att läsa blir som att meditera. Man slipper ifrån sin egen frenesi, sitt eget kaos.
Många kopplar av med att läsa romaner under sommaren och jag har skrivit några artiklar där jag funderar lite kring detta. Jag skrev först en text om orsakerna kring betraktandets stillande effekter på sinnet och sedan en om hur tiden blir mindre plågsam i litterära texter och istället en källa till vila.
Som någon kanske har märkt är jag förtjust i lite ovanliga, ålderdomliga eller dialektala ord. Jag vet att jag använt ordet smågåvig som ett snällt ord för dum. Kanske har jag ännu inte använt ordet fukter. Det är, för mig, ett vanligt – men omtyckt – ord. (SAOL, akademins ordbok, ser det inte så, utan som mycket ålderdomligt: ”(vard.) underliga tilltag, påhitt, konster, upptåg; knep, ”slingringar”, ”krumbukter”. Ha många fukter för sig. Kom inte med några fukter, utan bekänn nu bara! Möller 1790”).
Nyligen konstaterades av en sociolog att bilbränningar är ett uttryck för frustration och förtvivlan. Sommarlediga ungdomar som inte har något att göra är lika med ”nu fan bränner vi bilar” eftersom de känner sig utanför och diskriminerade. Eller nåt.
Oavsett skäl är det naturligtvis samhällets fel. Inte deras eget. Och inte heller deras föräldrars, vars uppfostran uppenbarligen brustit rätt rejält. Utan samhällets. Ditt och mitt. Det är vi som är ansvariga för att ungdomar är så ”frustrerade, förtvivlade och förbannade” att de bränner bilar.
DET GODA SAMHÄLLET 