Glädjande nog finns helt motsatta åsikter representerade bland läsarna av den här bloggen. Det märker man på kommentarerna. Just nu handlar det förstås om kriget i Ukraina. Kan man med hedern i behåll säga något till Putins försvar eller åtminstone försöka skapa något slags förståelse för hans bevekelsegrunder eller kan man inte det?

Med dagens sinnesstämningar är det bäst att låta bli av samma skäl som det år 2015 var säkrast att inte varna för massinvandringens besvärliga konsekvenser – eller ens använda ett ord som ”massinvandring” – om man ville slippa bli kallad nazist, fascist eller brunråtta. Den som försöker rättfärdiga Putin väcker idag liknande fasa.

Jag har haft intrycket att de ekonomiska sanktioner som Ryssland under USA:s ledning utsatts för har varit kraftfulla verktyg som gjort stor skada på den ryska ekonomin. En kunnig läsare har anfört ett antal kommentarer som kanske inte motsäger mina föreställningar men ställer dem i ett intressant kontrasterande perspektiv.

En första observation gäller sammansättningen av den grupp länder som sanktionerar Ryssland. På bilden ovan är Ryssland markerat i blått, sanktionerande EU-länder i mörkgrönt och övriga sanktionerande länder i ljusare grönt.

Om jag hade något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette (klicka här för att se videon), lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel.

Jag är förmäten nog att anse att den svenska samhällsdebatten för det mesta är förutsägbar, tråkig och naiv. De flesta debattartiklar i de fina tidningarna handlar om att någon viss avdelning av det välfärdsindustriella komplexet eller dess mångtusenfaldiga undervegetation av statsfinansierade NGO:er har upptäckt att de behöver påfyllning av mer statsfinansiering om inte jorden ska förintas eller någon särskild människogrupp kränkas eller någon skalbagge hotas.

Miljontals nya idéer uppstår troligen varje dag. Turligt nog blir det för det mesta inget av dem vilket oftast beror på att de är dåliga och någon gång på att ingen tar hand om dem. Idéer är nämligen ännu hjälplösare än människobarn när de föds. Långsiktig intensivvård måste omedelbart sättas in om de ska överleva, det vet var och en som fått en bra idé och sedan glömt bort den efter tio minuter. Kraven från idéer med ambitionen att bli något stort är fullkomligt överväldigande.

Den stora frågan är inte om Liljevalchs nya konsthall är en vacker eller ful byggnad ty det går inte att svara på. Den stora frågan är vad folk tycker, ty det gör de. Närmare bestämt tycker nästan alla att huset är skitfult. Och det är inte bara konstnärligt obildade människor som jag som ryser vid åsynen av det nya muséet. Organisationen Arkitektupproret, som består av kulturellt förfinade människor, gav huset Kasper Kalkon-priset som Sveriges fulaste nyproduktion.

Det morras en del, och med rätta, mot slöseriet och ineffektiviteten i den svenska offentliga sektorn som numera tar nästan precis halva bruttonationalprodukten. Och morret kommer just därifrån det enligt samhällsanalysen bör komma, nämligen från företagarvärlden. Ett exempel är ett relativt nystartat projekt – Kommissionen för skattenytta – som är något så märkvärdig som ett privat medborgarinitiativ av en företagare, nämligen förre Scania-chefen Leif Östling.

Dessutom kommer regelbundet, som sig bör, klagomål och förbättringsförslag från företagarorganisationen Svenskt Näringsliv, till exempel rapporten Reformer för en bättre fungerande välfärd ganska nyligen.

Hittills har världen varit mest upptagen av de mänskliga lidanden som kriget i Ukraina medfört men ju längre kriget fortsätter desto större anledning får vi att fundera på de ekonomiska konsekvenserna. Några saker vet man redan från början, för det första att det kommer att bli dyrt och för det andra att det till stor del kommer att bli länder som Sverige som får betala, dels för att vi skryter med att vi har råd, dels för att vi gillar vår godhet. Sverige brukar ivrigt ställa sig först i kön när något internationellt ska betalas vilket jag tror beror på att generositeten ger fin prestige åt de politiker som skriver ut checkarna plus att saken aldrig diskuteras med skattebetalarna som finansierar det hela.

Människans individuella idébank funkar ungefär som äggstockar, det vill säga att det bara finns ett bestämt antal varor i lagret och när förrådet tagit slut så är det slut. För att slippa hamna i idéklimakteriet kollade jag bland mina gamla texter om det fanns något att återanvända. Jag tog vilken text som helst på måfå. Den här artikeln publicerade jag för lite mer än åtta år sedan. Det verkar inte ha hänt så mycket på de åtta åren annat än att jag idag nog inte skulle ha skrivit att Sverige ”faktiskt fungerar” utan uttryckt mig försiktigare.