Historien är som ett gammaldags ånglok som anmäler sin ankomst med väldiga utbrott av kolrök och gnistor. Åskådare kunde inte låta bli att stanna, titta och gripas av förskräckt beundran inför den stora upplevelsen. Samtiden förverkligar sig också, lite i taget, med vrål och explosioner som hetsar oss kringstående betraktare att fylla våra sinnen med ny upphetsning som med tiden, ofta ganska snabbt, förtunnas som röken från loket.
Med detta menar jag att folk ägnar stort engagemang åt att göra höns av fjädrar. En del människor, journalister allra mest, har detta som huvudsaklig sysselsättning medan en sådan som jag, som har svårt att tro på någonting, står bredvid och kliar mig i huvudet i avvaktan på att fyrverkerierna ska självdö.
Det gör fyrverkerierna för det mesta, särskilt sådana som bygger på den i samhället så stabila övertygelsen att folk, särskilt sådana med position, är giriga och sedeslösa. När sedan ett tillräckligt antal framstående sådana människor har offrats för sina påstådda felsteg för att alla vi andra, jämförelsevis felfria, ska kunna känna en stunds tillfredsställelse över att inte ha fallit i just den gropen, då börjar den ofta utdragna dödskampen för den aktuella skandalen.
En ovanligt seglivad och giftig skandal var MeToo eftersom den under lång tid kunde tillämpas mot män med någon sorts makt med resultatet att dessa blev mentalt krossade utan att det behövdes minsta bevis för deras skuld. Man måste väl lita på kvinnorna?
Min uppfattning är alltså att samhälleliga skandaler, det vill säga sådana där vissa grupper är kollektivt misstänkta, kastar sig över oss som farsoter. De tycks kunna slå helt blint för att sedan liksom asiatiska influensor för att sedan, med tiden, glömmas bort. På senare tid har samhällena vid sidan av MeToo drabbats av en särskilt virulent ekonomisk brottslighet som uppmärksammats genom visselpipeanmälningar eller andra läckor från insatta personers sida. På förfrågan nämner Chat ett antal uppmärksammade fall, till exempel Offshore Leaks, Lux Leaks, Swissleaks, Panama Papers och Paradise Papers.
Den just nu hetaste skandalen, som dock fortfarande ligger i sin linda, rör världens högst värderade företag, Nvidia (som är värt ungefär 50 000 miljarder kronor eller tio svenska BNP), och dess chef Jensen Huang (bilden) som äger runt fyra procent av bolaget. Den berättelse som nu håller på att spinnas går ut på att Huang haft en kinesisk älskarinna (som av en händelse också heter Huang). Kvinnan ska ha haft som uppgift att som spion för hemlandets räkning lura till sig några av bolagets vassaste maskiner. Här tappar min uppfattningsförmåga greppet över redogörelsen. Jensen Huang är rimligtvis en av planetens skarpaste hjärnor. Att han skulle trampa och fastna i en så uppenbar honungsfälla går inte att föreställa sig. (Däremot kan man tänka sig att Huang och kinesiskan samarbetat om att sälja särskilt skarpa produkter till Kina rakt framför näsan på en del amerikanska myndigheter som inte riktigt vill att kineserna ska få tillgång till den högst utvecklade amerikanska teknologin.
Eftersom det här med att upptäcka eller uppfinna skandaler såsom MeToo, Panama Papers och kanske Nvidia tycks vara relativt nya företeelser frågade jag Claude om det skett någon forskning på området. Här är utdrag ur hans svar:
Så vitt jag kan hitta har ingen räknat precis det du frågar om: hur stor andel av de stora skandalerna som till slut rinner ut i sanden för att det inte fanns något bärande bakom. Det finns dock forskning som kommer nära…Den som gått längst i den riktningen är Hans Mathias Kepplinger, professor i Mainz och en av de mest citerade skandalforskarna i Tyskland. I Die Mechanismen der Skandalisierung (första upplagan 2001…) visar [han] hur skandalberättelser först blåses upp och sedan tyst ebbar ut. En central iakttagelse är att rapporteringen får en egen dynamik: även när den ursprungliga anklagelsen är tydligt vederlagd dyker nya anklagelser upp som håller berättelsen vid liv, ofta om förseelser som normalt hade ignorerats… Det närmaste en kvantitativ studie som finns för Sverige och grannländerna är Sigurd Allern och Ester Pollacks arbete. Antologin Scandalous! (Nordicom 2012) analyserar 154 skandaliserade politiker i Danmark, Finland, Norge och Sverige 1980–2009. En uppföljning för 2010–2016 visade en exponentiell ökning av antalet skandaler jämfört med tidigare decennier…
Det är ett intressant indirekt mått: fler skandaler, färre konsekvenser. Men det säger inte om de anklagade var oskyldiga eller om anklagelserna var korrekta men triviala. Det mäter utfall, inte sanningshalt.
Skandaler har en tydlig början men sällan ett tydligt slut. Medierna rapporterar sällan att något inte stämde, de slutar bara skriva.
Kort sagt: tro aldrig riktigt på de smaskiga historier som media presenterar för oss.
