Jag får väl kalla mig ekonom eftersom jag har fina akademiska examina i nationalekonomi och dessutom fått för vana att fundera över nationalekonomiska och närliggande samhälleliga spörsmål. Mitt problem är att jag ofta inte tror på av samtiden hyllade vetenskapliga professorers teser.
Ett typexempel är den marxistiska ekonomiska teorin – fyra band inklusive Teorier om mervärdet – som visserligen numera passerat sitt bäst före-datum men fram till ganska nyligen åtnjöt miljontals bildade människors tilltro. (Felet med marxismen, den till synes obetydliga detalj som gör rent hus med det i övrigt imponerande teoribygget, är den stolliga arbetsvärdeläran, enligt vilken det enda som ger en vara värde är det antal timmar mänskligt arbete som nedlagts vid dess framställning. Den tankegången behövdes för att Marx skulle kunna bevisa sin politiskfilosofiska huvudtes som var att kapitalismen inte fullt ut kunde tillgodogöra sig den enda möjliga medicinen, nämligen proletariatets värdeskapande krafter och att kapitalistklassen därför skulle ersättas av en ny härskarklass, alltså just proletariatet eller snarare dess boklärda avantgardister som Lenin och Trotskij.)
På 1930-talet utvecklades i England, av ekonomen Lord John Maynard Keynes, och i Sverige, av den så kallade Stockholmsskolan under ledning av nobelpristagarekonomer som Gunnar Myrdal och folkpartiledaren Bertil Ohlin, några faktiskt ganska enkla idéer som emellertid snart fick monopol på att anses representera modernt ekonomiskt förnuft.
Grundtanken var att kapitalismens värsta gissel massarbetslösheten – kom ihåg att världsekonomin vid det laget befann sig i djup depression! – skulle kunna hävas om den totala varuefterfrågan i samhället ökades genom att statsmakterna anställde arbetslösa människor för att göra vad som helst och betalade deras lön med nytryckta sedlar vilket skulle dra igång ekonomierna när proletärerna började konsumera.
Jag hade svårt för det där. Efter vad jag hade läst ledde ökningar av penningmängden snarare till inflation än till produktionsökning. Men något angeläget förhållande ledde till att världen, som en man, tog till sig den nya ekonomiska frälsningsläran trots att det krävdes en hel del fantasi och god vilja för att tolka in några praktiska framgångar för den nya tron. Världsdepressionen, kapitalistklassens detronisering och politikerväldets födelse inträffade samtidigt.
Av Schopenhauer har jag lärt mig att det räcker med några uns egenintresse för att trumfa tonvis med vetenskaplig argumentation. Det nya egenintresse som visade sig på trettiotalet var de demokratiskt valda politikerna, det vill säga det begynnande politikerväldet. Detta välde utgjorde en helt ny klass av makthavare som plötsligt ersatte de kapitalister och stora jordägare som tidigare hade befolkat och kontrollerat parlamenten. Dessa nya makthavare behövde legitimitet, det vill säga en allmänt accepterad samhällssyn som kunde övertyga alla människor, särskilt de lägre samhällsklasserna, att den nya överheten hade någon särskild, omistlig, kraft att lösa folkets problem som inget annat samhällsskikt besatt. Det behövdes kort sagt en allmängiltig, moderniserad motsvarighet till äldre tiders fasta tro att Gud stod på de jordiska makthavarnas sida vilket gjorde dem unikt lämpade för sina härskarpositioner. Kunde man tänka sig någon mer välfunnen kult än att just politikerna besatt sådana övernaturliga krafter?
Det kan inte vara en tillfällighet att det just under trettiotalsdepressionen, när en ny sorts härskarklass hade introducerats i världshistorien genom demokratin, på två ställen, London och Stockholm, samma teorier oberoende av varandra samtidigt uppfanns. Det kan inte heller vara en tillfällighet att dessa två i stort sett identiska ekonomiska skolor snart kom att presenteras under den gemensamma beteckningen keynesianismen och att Stockholm glömdes bort; Storbritannien var trots allt tidevarvets geopolitiska hegemon som knep åt sig allt gott renommé som stod till förfogande. När jag gick på Handelshögskolan pratades det aldrig om Stockholmsskolan men väl om keynesianismen.
