När jag gick forskarutbildningen vid Stockholms universitet pluggade jag samtidigt till gymnasielärare på Lärarhögskolan. En kvinnlig professor föreläste för oss blivande lärare om genusteori, vithetsnormen och det så kallade osynliga privilegiet. Hon uppmanade oss att göra revolt mot gamla maktstrukturer. Jag kunde inte hålla tyst, utan invände att hon som kvinnlig professor på en statlig utbildning i högsta grad är en del av rådande maktstrukturer. Hon blängde irriterat på mig och undrade om jag blivit kränkt.
Att avfärda min fråga med att jag blivit kränkt var både ohövligt och en härskarteknik. Men i hennes värld har alla vita män osynliga privilegier. Osynliga företeelser kan per definition vara svåra att bevisa, i synnerhet när de inte underbyggs av vettig empiri. De osynliga privilegier vänstern på våra universitet talar om kräver snarast kompetens i andeskådning och en bra kristallkula.
Vänsterns idévärld delar upp allt i kategorier av överordnad och underordnad, förtryckare och förtryckta. I denna dualism är det bäst att identifiera sig som förtryckt. Då är ens handlingar en revolution mot orättvisor och mot förtryckarna. Det är naturligtvis ett extremt omoget förhållningssätt till tillvaron som bortser från verklighetens komplexitet. Att prata om osynliga strukturer är ett bekvämt sätt att slippa ha sakförhållanden och fakta på sin sida.
Eftersom det är lönsamt att påstå sig tillhöra de underordnade hittar företagsamma människor på olika utsatta minoritetsgrupper som de anser sig vara en del av. Man är kvinna, svart, same, kurd, transperson och så vidare. Raddan av bokstäver i HBTQIA+ blir allt längre. Senast jag tittade var det HBTQQIP2SAA+. Det går dessutom att kräma ut skattepengar på att säga sig företräda en minoritet, eller att hålla kurser om detta.
Organisationer som Expo och RFSL ägnar sig åt ren ideologisk utpressarverksamhet när de säljer in sina kurser till skolor, organisationer och företag. Den som inte betalar misstänkliggörs för att inte ha de rätta åsikterna och riskerar att brunsmetas.
Vi vet av historien att makthavare som låtsas vara oppositionella är de farligaste. Det legitimerar utrensningar av det slag vi känner igen från den kinesiska kulturrevolutionen. Med makt kommer ansvar, men om makthavarna låtsas vara underordnade slipper de ta ansvar. I Sverige har Socialdemokraterna haft makten i decennier och i stort sett varenda myndighet styrs av socialdemokrater. De går ändå ut på första maj och låtsas kämpa mot en överhet.
Mainstreammedier hävdar, med en stor portion självgodhet, att de behövs för att granska makten, men de är i själva verket en del av makten och sparkar enbart nedåt. Domstolarna präglas av denna skeva världsbild och ser förövare som offer. Det är därför domstolar skyddar förövare och straffar verkliga offer. Den famösa domen mot människorättsaktivisten Jonatan Alfvén är ett exempel på detta. Domstolen dömde honom till dryga böter och ställde sig på våldtäktsmännens och pedofilernas sida.
Vithetsnormen och det manliga privilegiet tål att ifrågasättas. Det är främst män som dör i skyttegravar och män är överrepresenterade när det gäller självmord. Min morfar var barn under första världskriget då det rådde akut matbrist och ransonering. Även som barn var det självklart för honom att låta sina småsystrar äta före honom. Det medförde att han natt efter natt tvingades gå och lägga sig utsvulten. För honom var det inte ett privilegium utan en självklar del av dåtidens moral att sätta kvinnor och barn först – även om han själv var ett barn.
Han såg sig dock aldrig som ett offer, utan gjorde denna uppoffring med stolthet. Vi kan lära oss av föregående generationer att ta vårt ansvar utifrån de förutsättningar vi har, i stället för att hitta på svepskäl för att se oss som offer och förtryckta.
BILD: Aula Magna. Stockholms universitet.
Thomas Karlsson, filosofie doktor i religionshistoria vid Stockholms universitet och fellow researcher vid Yale University, USA.
