BITTE ASSARMO: Föraktet för vårt ursprung slår direkt mot de äldre

Det har stormat i debatten efter Sverigedemokraternas senaste utspel, där toppnamn i ledningen hävdar att det svenska ursprunget saknar egenvärde för svenskheten. Argumenten känns igen till leda: vem som helst kan bli svensk och den som tillskriver ursprunget ett värde är ”etnonationalist” och, enligt SD-ideologen Mattias Karlsson, ”vedervärdig”.

Men denna febriga vilja att radera ut det svenska ursprunget är inte bara en teoretisk diskussion. Den har ett direkt, iskallt pris i verkligheten. Det är nämligen precis denna systematiska nedgradering av vårt ursprung som gör våra äldre till en särskilt utsatt grupp.

De röster som i det offentliga samtalet vägrar tillerkänna vårt ursprung ett egenvärde drar undan mattan för all respekt för de äldre. I det hypermoderna, progressiva Sverige har det blivit ett mantra att det ständigt är ”NU vi bygger Sverige”. Budskapet mellan raderna är glasklart: det som hände i går är irrelevant, och de som byggde landet har gjort sitt.

På bilden ovan står min mormor Elin och hennes syster Hulda och ler mot kameran. Bilden är tagen på 1940-talet och Elin och Hulda hade hunnit bli medelålders. Båda var födda på 1880-talet och svenskar sedan generationer.

Om de någonsin fått frågan om hur de definierade sin svenskhet hade de bara skakat på huvudet. De kände inte till någon annan definition av sin svenskhet än just ursprunget, vetskapen att de härstammade från generationer av människor som brukat jorden och skapat ett drägligt liv åt sina familjer.

Så är det för många av oss – miljoner av oss, faktiskt – än idag. Men idag har vi politiker som etiketterar oss som ”etnonationalister” och vill få oss att skämmas.

De vill få oss att tro att samhället kan nollställas vid varje givet ögonblick, och att ingenting av det som förvaltats har något unikt värde i sig.

Men ett samhälle som föraktar sina rötter är ett inhumant samhälle. Och det finns ett direkt och mycket tydligt orsakssamband mellan hur en kultur ser på sin historia och hur den behandlar sina gamla.

I kulturer där ursprung, tradition och kontinuitet hålls högt är de äldre levande länkar till historien. De är bärare av visdom och föremål för en självklar respekt och vördnad. Men när svensk kultur och svenskt ursprung förringas till ingenting, reduceras också de tidigare generationernas livsverk till noll.

De äldre respekteras inte längre för det välstånd de slitit ihop under sina liv. De förvandlas i stället till en tärande belastning – till anonyma kostnadsposter på ett löpande band av kommunala vårdtimmar.

Om det inte finns något unikt värde i det Sverige som de har förvaltat och fört vidare, blir logiken obarmhärtig: då har de heller inte producerat något av bestående värde.

Vanvården av våra gamla – de underbemannade boendena, liggsåren, den själlösa förvaringen men också de våldtäkter, stölder och den fysiska förnedring som blivit vardag inom hemtjänsten – är den direkta konsekvensen av att den här arroganta synen på det svenska ursprunget. När svenskarnas rätt att definiera sin svenskhet via ursprunget urholkas, och till och med ses som förkastlig, försvinner också den moraliska skyldigheten att vårda dem som gick före.

Respektlösheten börjar i den politiska teorin, men slutar i den brutala praktiken där människoöden reduceras till minuter i ett digitalt tidrapporteringssystem. I förlängningen är det just på grund av detta som våra äldre blir våldtagna och förnedrade i sina hem – och av samma anledning som kommunerna heller mörkar än agerar.

Det sista Sverige behöver är politiker som tar sig friheten att, ursäkta språket, pissa på vårt ursprung och vårt kulturarv. Sverige behöver en bred kulturell självrannsakan där vi återupprättar respekten för det svenska ursprunget och ger de äldre den vördnad de har gjort rätt för. Det gör inte bara Sverige bättre för oss som redan bor och lever här sedan generationer – utan även för den som vill komma hit och anamma vår kultur, vårt språk och våra traditioner.

Bitte Assarmo