Jag går aldrig i kyrkan annat än för dop, bröllop och, allt oftare, för begravning. Varför jag ändå fortsätter att betala medlemsavgiften på åtskilliga tusenlappar om året har jag svårt att förklara ens för mig själv som ändå inte vet om jag tror på Gud. Men det känns ändå meningsfullt att tillhöra ett andligt samfund som bär en så viktig del av Sveriges kulturella traditioner. Jag minns när fröken Laura i Sofia Folkskola slutade traggla multiplikationstabellen och Hallands floder och satte sig vid klassrummets tramporgel för att i stället träna barnen i Fädernas kyrka och Den blomstertid nu kommer. Min barndoms kyrka var samma andas barn som Folkskolan.

Att detta känns värdefullt beror inte bara på att folkskolebarnen utan sådana ambitiösa och vid behov tämligen stränga lärare som fröken Laura troligen aldrig hade lärt oss Hallands floder, vilket trots allt hade varit ett fattigdomsbevis om det nu fanns ett slags allmänt beslut, även om det aldrig uttalades med något eftertryck, om att Sverige var en fullt utrustad nation med geografi, Folkskola och en historia som alla borde känna till med årtal och allt.

Att jag gör denna tillbakablick med undertexten att det gamla Sverige, det vill säga Sverige fram till ett halvsekel sedan, fungerade mycket bra även om vi aldrig gjorde klart för oss varför det fungerade bra. Den tidens ungdomar fick lära sig att Sveriges framgångar, när dessa började manifestera sig, i huvudsak berodde på att var gynnade av naturen. Vi hade vattenfall, stora skogar, järnmalm, fiskrika sjöar och bördiga jordar. Vi var lyckligt lottade av naturen.

Sedermera har slutat fundera så särskilt mycket om vilka faktorer som numera kan förväntas skapa framgång för ett land. Det är inte skogarna och sjöarna. Vi vet inte ens vilka förklaringar som kan komma i frågar, vi noterar bara att Sverige gått från fjärdeplats i den internationella framgångsligan i slutet av sjuttiotalet till ungefär femtonde plats nu.

Indirekt kan man gissa sig till vad de som styr Sverige tror det kan vara som skapar framgångar när dessa verkligen dyker upp. Det märks i resultaten av de internationella Pisa-mätningarna av femtonåriga skolungdomars läsförståelse, matematikkunskaper och insikter i vetenskapliga ämnen. Där har Sverige blivit sämre sedan den förra mätomgången.

Alla Sveriges problem, påstår jag till någon bevisat motsatsen, beror på att fröken Laura och hennes kollegor har lämnat oss. Inga skolbarn skojade med henne. Tanken att man skulle säga emot henne fanns inte. Hon hade inga problem att upprätthålla disciplinen.

Fröken Lauras framgångar berodde emellertid inte bara på att hon upprätthöll disciplinen i klassrummet. Hon var laddad med yrkesstolthet. Hon visste vad hon gjorde och hon visste att hon gjorde det bra. Hennes jobb var ett kall. Om jag inte träffat henne hade jag aldrig vetat vad lärare (och en del andra professioner såsom läkare) menar när de talar om kall.

Frikyrklig var hon också. Den ordning hon höll kom minsann inte från Skolöverstyrelsen utan i sista hand från Gud. I sin späda norrländska kropp och sina båglösa glasögon förkroppsligade hon Sveriges två viktigaste men nu dekadenta institutioner: skolan och kyrkan. Jag tror det är därför jag inte våndas så mycket över kyrkoskatten även om den knappast gör någon nytta.