Jens Ganman hävdar att det pågår ett kulturellt folkmord mot svenskarna. Om det har han skrivit i Kvartal och senare intervjuats av Riks.

Det har gjort många journalister upprörda och indignerade. De varken kan eller vill se den bistra verkligheten utanför de trygga journalistenklaverna i de välmående innerstadsområdena. För det är klart Jens Ganman har rätt. Den mångåriga migrations- och integrationspolitiken, och det eviga tjatet om svenskarnas påstådda rasism, har gjort svenskar till måltavlor för våld i sitt eget land.

Minns ni Ikea-morden i Västerås? Det är klart ni gör. En mor och hennes son mördades av en illegal migrant från Eritrea för att de såg svenska ut. En av definitionerna för ett terrordåd. Men ingen av de styrande tog det ordet i sin mun. Ondskan i dådet drunknade i ljusmanifestationer mot rasism och pressen letade snabbt som ögat upp någon anhörig som bönade och bad att det bestialiska dubbelmordet inte skulle användas som ett slagträ i debatten.

Om två av mina närstående skulle bli mördade av en person på grund av sitt svenska utseende skulle jag säga precis tvärtom: Jag skulle vilja att de togs upp som exempel just på den havererade invandringspolitiken. Men då skulle inte en enda tidning från de etablerade mediehusen vilja intervjua mig.

Så var det för mamman till den unga kvinna som mördades av ett ensamkommande baaarn i Mölndal under de öppna gränsernas guldålder. Endast utländska tidningar var intresserade av hennes syn på invandringspolitiken. Svenska tidningar var mer intresserade av att skriva om de ensamkommande baaarnens utsatthet och dåvarande rikspolischefen, myndighetsterminatorn Dan Eliasson, grät sorgset över mördarens utsatthet i tv-soffan.

Det gjorde förresten även det socialdemokratiska kommunalrådet Marie Östh Karlsson. Jag antar att krokodiltårarna var beordrade direkt från Sveavägen 68.

Östh Karlsson sa till Möndals-Posten att hennes tankar gick till gärningsmannen. Trevlig dam. Den texten är för övrigt avpublicerad nu. Frågar du redaktionen hävdar de givetvis att de var tvungna att avpublicera för att folk skrev ”rasistiska kommentarer” eller var ”hotfulla” men naturligtvis var kommentarsfältet bara fyllt av normal, sund vrede och så kan vi ju inte ha det.

År efter år efter år av rasiststämpling mot varenda svensk som vågat öppna munnen om den kriminalitet, de våldsbrott, som kommit med den extrema invandringen har gjort oss till ett utsatt folk som inte längre vågar stå upp för oss själva och de våra. Och om vi dristar oss att göra det riskerar vi att bli mördade. Det hände den man i Karlstad som för några dagar sedan sade ifrån mot ett gäng killar som ofredade hans dotter. Han blev helt sonika ihjälslagen.

Och nej, de var inte invandrarkillar som det först antogs (och som även jag antog, ska villigt erkännas). Det finns infödda svin också och som Jens Ganman säger: det räcker med dem, vi behöver inte importera fler. Men det är faktiskt inte så konstigt att folk nästan automatiskt tror att det är invandrare som begår grova våldsbrott för de är absurt överrepresenterade i sammanhanget.

Nu undrar jag bara hur lång tid det ska ta innan godhetsministeriet i form av V, MP och diverse förvirrade blåhåriga feminister med nosring ska arrangera en ljusmanifestation mot rasism i Karlstads centrum.

Men det handlar inte bara om våldet i sig. Det handlar om att vi blivit rädda. Myten om att vi är rasistiska till vår läggning marknadsförs som en sanning, vilket gör att vi alltid riskerar att bli ifrågasatta utifrån vår etnicitet. ”Är du säker på att du inte är rasist innerst inne och att du egentligen förtjänar att bli utsatt för våld?”

Stora delar av journalistkåren verkar i alla fall anse det, i alla fall att döma av hur de förhåller sig till gärningsmän respektive offer. Och med tanke på att Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar öppet säger att det är värre att äga en bank än att råna en bank får vi väl anta att det även finns politiker som håller med.

Jag klandrar våra politiker för det här. Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt – alla de som suttit på höga maktpositioner och förnekat svenskarnas rätt till trygghet i sitt eget land. Men givetvis också mediekåren som ständigt är på jakt efter att hitta ”rasism” så snart en svensk drabbas av importerat våld.

Bild: AI