Skyddet av barn är inte ett värde som bara gäller när det är bekvämt. Det måste gälla även när det berör en religiös förebild.

När Jeffrey Epstein avslöjades möttes han av bred och berättigad avsky. I USA drev republikanen Thomas Massie och demokraten Ro Khanna fram en lag som tvingade fram offentliggörandet av Epstein-akterna. Representanthuset röstade 427 mot 1, och president Trump undertecknade lagen i november 2025, efter att först ha motsatt sig den.

I Storbritannien fråntog kung Charles sin bror, prins Andrew, hans titlar, och Andrew greps i februari 2026 misstänkt för tjänstefel. Han nekar till anklagelserna och har släppts under utredning. Peter Mandelson avskedades som ambassadör och Larry Summers lämnade uppdrag vid Harvard, båda på grund av sina band till Epstein. Journalister, bland dem Miami Heralds, drev frågan i åratal. Det gick för långsamt, och i USA har få fått bära konsekvenser. Men det avgörande är att makten kunde kritiseras öppet av sin egen press, sina egna politiker och sin egen allmänhet. Ingen hävdade att tiden, kontexten eller förövarens status var förmildrande. Jag tycker det var rätt. Men en princip som bara gäller när den inte kostar något är ingen princip.

Därför bör vi våga ställa en obekväm fråga om en av världens mest inflytelserika religioner. I Sahih al-Bukhari (nr 3894 och 5133) och Sahih Muslim (nr 1422), två av sunniislams mest auktoritativa hadithsamlingar, berättar Aisha:

تَزَوَّجَنِي رَسُولُ اللَّهِ ﷺ وَأَنَا بِنْتُ سِتِّ سِنِينَ، وَبَنَى بِي وَأَنَا بِنْتُ تِسْعِ سِنِينَ

”Gudsändebudet gifte sig med mig när jag var sex år, och fullbordade äktenskapet när jag var nio.”

Muhammad var då över femtio. Enligt dagens lagstiftning, i Sverige, i västvärlden och i nästan alla andra länder, vore ett sådant äktenskap olagligt, och sexuella handlingar med ett barn i den åldern vore brott. Frågan är därför inte vad vi väljer att kalla det, utan om vi är beredda att tillämpa samma mått på alla.

Det här är inte en historisk anmärkning. Inom islam är Muhammad det ”goda exemplet”, och det som berättas om hans liv är en rättskälla. I flera länder har äktenskap med mycket unga flickor försvarats med hänvisning till profetens exempel. Det som skrevs för 1 400 år sedan får alltså konsekvenser för flickor i dag.

Kritiken gäller också hur kvinnors ställning beskrivs i texterna. Koranen ger sonen dubbelt så stor arvsandel som dottern:

لِلذَّكَرِ مِثْلُ حَظِّ الْأُنثَيَيْنِ (4:11)

I avtal om skulder räknas två kvinnors vittnesmål som en mans:

فَرَجُلٌ وَامْرَأَتَانِ مِمَّن تَرْضَوْنَ مِنَ الشُّهَدَاءِ (2:282)

Mannen tillerkänns en ”grad” över kvinnan:

وَلِلرِّجَالِ عَلَيْهِنَّ دَرَجَةٌ (2:228)

Och vers 4:34 gör männen till kvinnornas försörjare och ledare, med en passage om hur olydiga hustrur ska behandlas:

الرِّجَالُ قَوَّامُونَ عَلَى النِّسَاءِ … وَاللَّاتِي تَخَافُونَ نُشُوزَهُنَّ فَعِظُوهُنَّ وَاهْجُرُوهُنَّ فِي الْمَضَاجِعِ وَاضْرِبُوهُنَّ (4:34)

Ordet wa-dribuhunna betyder ”slå dem”. Hur det ska tolkas är omstritt, men ordet står i texten.

Samma syn återfinns i hadith. I Bukhari (nr 304) och Muslim (nr 79) beskrivs kvinnor som bristfälliga i förstånd och religion:

مَا رَأَيْتُ مِنْ نَاقِصَاتِ عَقْلٍ وَدِينٍ أَذْهَبَ لِلُبِّ الرَّجُلِ الْحَازِمِ مِنْ إِحْدَاكُنَّ

”Jag har inte sett någon med brist på förstånd och religion som är mer ägnad att ta förståndet från en förståndig man än någon av er.”

Enligt de flesta klassiska rättsskolor krävs dessutom en manlig förmyndare vid en kvinnas giftermål, med stöd i hadithen:

أَيُّمَا امْرَأَةٍ نَكَحَتْ بِغَيْرِ إِذْنِ وَلِيِّهَا فَنِكَاحُهَا بَاطِلٌ (Abu Dawud 2083, Tirmidhi 1102)

”Varje kvinna som gifter sig utan sin förmyndares tillstånd, hennes äktenskap är ogiltigt.”

Jämför med hur frågan hanteras i delar av den muslimska världen. Många troende och flera religiösa auktoriteter försvarar fortfarande Aishas äktenskap som en förebild. I januari 2025 antog Iraks parlament en ändring av personstatuslagen som låter äktenskap och andra familjefrågor avgöras enligt religiösa rättsskolor. Lagen anger fortfarande 18 år som giftermålsålder, eller 15 med domstolens godkännande, men människorättsorganisationer varnar för att den kan öppna för giftermål med flickor från nio år enligt den jafaritiska rättsskolan.

Omröstningen kritiserades för formella brister och möttes av protester och juridiska utmaningar, och många irakier, bland dem parlamentsledamöter och kvinnoorganisationer, motsatte sig lagen. Det visar både problemet och hoppet: normen lever kvar, men det gör också motståndet inifrån.

Försvarare av islam invänder och säger att Koranen förbättrade kvinnors ställning i 600-talets Arabien genom förbud mot flickspädbarnsmord samt genom rätt till arv och hemgift. Men invändningen har ett pris. Om texterna ska förstås utifrån sin tid kan de inte samtidigt vara tidlösa och ofelbara. Antingen är normerna Guds eviga ord och måste då klara dagens granskning, eller så är de historiskt betingade och kan omtolkas fritt. Båda vägarna kräver öppen debatt, inte tystnad.

Det finns en ironi i detta. Profeten behövde aldrig ta ställning till mobiltelefoner, bilar eller datorer, och ändå lever miljontals muslimer bekvämt med dem.

Därför bör ingen religion ha särskilda privilegier eller undantag i en demokrati. Samma krav ska gälla alla trossamfund, och religiösa regler får aldrig ställas över lagar som fattats demokratiskt. Barnäktenskap, könsstympning och kvinnoförtryck hör inte hemma i ett fritt samhälle, oavsett vilken religion eller kultur som anförs. Det som skrevs för att reglera en brutal dåtid kan inte gälla oförändrat i en modern demokrati. Det gäller muslimer lika mycket som alla andra som vill leva efter urgamla texter, och många muslimer har redan dragit den slutsatsen.

Att kritisera en religions texter är inte att hata dess anhängare. Ett sekulärt samhälle förutsätter att alla idéer, även heliga, kan granskas, och att muslimer som tänker kritiskt kan göra det utan hot. Kritiken är som starkast när den är exakt: rätt källor, rätt versnummer och en tydlig gräns mellan vad texterna säger, vad rättsskolorna har gjort av dem och vad enskilda människor tror och gör.

Barns skydd mot sexuella övergrepp ska vara absolut. Det gäller oavsett vem förövaren är, och oavsett vilken auktoritet som en gång tillät det.

BILD: Turkisk-ottomansk målning föreställande profeten Muhammed (omkr. 1595).

Rebwar Hassan är före detta riksdagsledamot och utesluten ur Miljöpartiet på grund av kritik mot partiledningen. Nuförtiden är han en mångsysslare som även doktorerat i geoteknik.