Vi menade så väl, och det blev så fel. När samtyckeslagen blev verklighet firade feministerna sin seger. Och inte vilken seger som helst: samtliga riksdagspartier hade stöttat propositionen. Man hade inte bara vunnit – all opposition var utraderad. Alla var för den nya självklarheten.

Och varför inte? Våldtäktsmän skulle inte längre slippa undan straff för gärningar som den följande på grund av juridiska teknikaliteter. Fallet är fiktivt, men baserat på verkliga händelser och konstruerat av straffrättsprofessor och samtyckeslagsförespråkaren Madeleine Leijonhufvud:

Hjälplös i lagens mening var inte den lätt berusade 15-åriga flickan, som somnat på en säng under en fest i den föräldrafria villan, och så vaknat och genom dimmorna upptäckt att ett gäng killar, varav hon kanske dansat och även blivit kysst av en tidigare på kvällen, står färdiga att turas om att få utlösning i henne. Det går snabbt, de drar av henne jeansen, så går de igång och hon försöker andas mellan stötarna. Även om männen medger att de hörde henne säga nej var deras handlande inte straffbart, dörren var inte låst, hon hade kunnat ropa på hjälp, det fanns andra i huset. Hon var inte ”hjälplös”, för hon kunde senare återge flimrande minnesbilder. Hon var bara helt passiv, hon gick ur sin kropp, hon blev som förlamad i sitt av alkoholen påverkade känslotillstånd.ⁱ

Visst var sådant egentligen olagligt redan innan samtyckeslagen, även om det hade kommit ett fåtal märkliga domar. Men nu skulle sådana hypotetiska problem rättas till. Klart alla var för det.

Tyvärr har vi nu resultatet, och det är inte muntert. Vi masstillverkar våldtäktsdomar där män och pojkar döms för att ha fingrat sin hångelpartner, för att inte ha använt kondom, för att ha fört in sitt finger upp till nagelbandet i en flickvän han inte visste sov, fortsatt ha sex i ett fåtal sekunder efter ett nej, eller tolkat kvinnans onanerande av honom som tillstånd att göra detsamma med henne. Till detta tillkommer den allmänt försämrade rättssäkerheten, där män ofta inte ens utfört de triviala handlingar de anklagas för.

Katastrofen är ett faktum. Men samtidigt finns det något positivt med det, eftersom katastrofer inte är hållbara. När något är så illa som den svenska rättspraxisen kring våldtäkt så kommer det att fixas. Frågan är bara hur mycket bättre det blir och hur lång tid det tar. Idag får Mannaminne och kritiken mot samtyckeslagen allt större utrymme, bara i Dagens Nyheter står tystnadsmuren stadigt. Sju av de åtta partier som röstade igenom samtyckeslagen vill nu göra åtminstone vissa ändringar. Undantaget är Centerpartiet.ⁱⁱ

Jag ser tre huvudsakliga vägar som utvecklingen kan ta. Det kan gå bra, det kan gå okej, och det kan gå dåligt. Låt oss börja med det dåliga scenariot. Här blir striden politisk och kulturell, och frågan mycket infekterad:

Samtyckeslagen och våldtäktslagstiftningen blir en starkt politiserad fråga mellan höger och vänster och det grävs djupa skyttegravar. En mäktig och välorganiserad feministisk lobbyorganisation slår ned på all kritik med att det handlar om att ”göra våldtäkt lagligt”. Den satsar allt på att bevara lagen. Vreden ökar, och radikala ”mansaktivister” utför ett antal våldsdåd. Detta skadar deras sak, och skrämmer särskilt många kvinnor. I slutändan går dock de ständiga rättsskandalerna inte längre att sopa under mattan (det är helt enkelt fullt där) och efter många långa år och tusentals oskyldigt dömda så avskaffas lagen. Polariseringen mellan män och kvinnor har ökat, den svenska kvinnorörelsen är krossad och en kraftig motreaktion gör att många våldtagna kvinnor nu möts av hån och misstro.

Härnäst kommer ett mer balanserat men långt ifrån idealt scenario. Det fokuserar främst på rättsväsendet:

Det svenska rättsväsendet anpassar sig diskret efter extern och intern kritik. Domare börjar inse att beviskraven är för låga, nämndemän får mer råg i ryggen, advokater lär sig hantera stödvittnen, Högsta domstolen ger vissa signaler, tabut mot att ifrågasätta målsäganden spricker och ökad kunskap om lagen gör att män inser att de måste försvara sig. Rätten börjar hitta kryphål för att ta sig runt minimistraffet på 3 år, kanske genom att bedöma fler likgiltighetsuppsåt som oaktsamhet, eller i högre grad använda beteckningen mindre grov våldtäkt. Rättspraxis ändras även om själva lagen bara får mindre justeringar. De drabbade männen får aldrig någon officiell ursäkt, men deras situation blir lite bättre då allmänheten får ökad förståelse för vad som har hänt. Män fortsätter att dömas på klena bevis för mycket milda handlingar, men på en nivå som inte är stor nog för att väcka den vrede som krävs för att verkligen ordna problemet.

Här kommer det tredje och mest optimistiska scenariot. Precis som det första handlar det här om politiska och kulturella förändringar:

Kort tid efter valet 2026 visar det sig att politikers och medias kunskap om problematiken är mycket högre än de flesta trott. Många hade hållit tyst av valtaktiska skäl. Särskilt viktigt är att tunga feministiska politiker inser att situationen är ohållbar, och långsiktigt är ett hot mot den svenska kvinnorörelsen. Politiker agerar relativt snabbt för att justera de flesta problemen, främst genom att bryta upp våldtäktsbrottet i flera kategorier och stärka rättssäkerheten. De flesta förändringar träder i kraft 2027, och på tioårsdagen av samtyckeslagens införande är de flesta problem lösta. Skandalen leder till en nationell rannsakan då vi undrar vad som hände – som land bestämmer vi oss för att lägga radikalfeminism och könskrig bakom oss. Hela den moderna offerkulten får en rejäl törn. Ett hundratal män får sina domar upprivna av en speciell resningskommission, andra får sina brottsregister justerade för att reflektera de nya brottskategorierna.

Ett intressant dilemma är hur mycket man bör kompromissa. Det är oroväckande realistiskt att få till en lösning som får upp rättssäkerheten till nivåer som är tolererbara utan att vara bra. Långsiktigt kan detta leda till att fler oskyldiga döms, om det betyder att problemen kvarstår i flera år eller decennier. Det skulle kunna argumenteras för att det är bättre att den nuvarande dåliga situationen bevaras, eller till och med försämras, om det ledde till en riktig lösning.

Jag vill ändå ta tillfället i akt att peka på det hoppfulla i alla scenarier för de redan drabbade och deras familjer. Den nuvarande situationen är ohållbar, så den kommer att förbättras. Även om man inte ska räkna med fullständig upprättelse, åtminstone inte på flera decennier, så kommer allmänheten att känna till vad man har utsatts för. Våldtäktsbegreppet har redan idag urvattnats, och folk kommer inte automatiskt att döma män socialt bara för att de dömts juridiskt. Det reflexmässiga hatet mot våldtäktsdömda kommer på gott och ont att försvinna, och männen kommer i allt högre utsträckning få en chans att förklara sig.

Men även utan en sådan social förändring så kommer de flesta oskyldigt dömdas liv att förbättras i framtiden, av det enkla skälet att de återuppbygger sina liv. En våldtäktsdom kan med rätta sägas förstöra ett liv. Man förlorar arbete, bostad, pengar, kontakter och rykte. Men att ett liv är förstört är inte samma sak som att det är över, eller att det inte kan byggas upp igen. Vi människor lever långa liv, och även tre år i fängelse och tio år i straffregistret är bara några procent av den svenska förväntade medellivslängden på 85 år. Nog är en falsk våldtäktsdom ett mörkt kapitel i ens livsberättelse, men det är bara ett av många kapitel.

Fokus måste – som alltid – ligga på att gå vidare med sitt liv. Att fortsätta röra sig, arbeta, älska och kämpa. De flesta av de drabbade män jag talat med som varit ute i några år har klarat det.

i Madeleine Leijonhufvud. Svensk sexualbrottslag: En framåtsyftande tillbakablick. Norstedts Juridik AB. (2015). Kapitel 5, sektion ”Hjälplöst tillstånd – ett moment 22”, sida 56.

ii Christopher Holmbäck. KD: Samtyckeslagen kan behöva göras om. Dagens ETC. 29-05-2026. https://www.etc.se/inrikes/kd-samtyckeslagen-kan-behoeva-goeras-om. (Accessed 25-07-2026).

BILD: Kupido och Psyke. Omkring år 1815–1820. Okänd konstnär.