För att ett land eller grupp av länder som hamnat på deken ska kunna ta sig upp ur sin gyttjegrop krävs, enligt min forskning, det vill säga mina observationer och funderingar, en mental utveckling i tre faser.

För det första måste de berörda nationsansvariga inför sig själva erkänna att de faktiskt befinner sig i förfall. Den sjukdomsinsikten sitter alltid långt inne. Men det är först när de här länderna – jag talar om Europa och särskilt Sverige – motvilligt vidgår sina misstag och sin usla belägenhet som behovet av en uppryckning blir något som över huvud taget kan diskuteras.

Ofta stannar den mentala utvecklingen på detta stadium, i allmänhet för att den politiska ledningen nöjer sig med att framföra skamsna ursäkter på temat att ”de inte sett det komma” varmed de tror sig tagit krafttag till sakernas förbättring.

Den andra fasen, där jag menar att Europa nu befinner sig, inträder när de nationella ledarna inser att de faktiskt bör göra något för att vända kräftgången. Emellertid brukar den önskade mentala utvecklingen avstanna eftersom ledarna inte kan tänka sig att göra något annat än samma saker som de alltid gjort men, vid särskilda krislägen, kanske i större skala. Så har vi alltid gjort. I Snorres fornnordiska Ynglingasaga berättas hur folket vid missväxt offrade fem oxar för att blidka gudarna och om skörden trots det inte tog sig offrade man i stället tio oxar och om inte det heller hjälpte mot felslagna skördar så fick kungen själv sätta livet till.

Den så kallade Draghi-rapporten som EU presenterade för två år sedan är ett exempel på hur de nationsansvariga vill spänna sig tills livstycket brister för att göra dubbelt upp av satsningar som inte fungerar. Till exempel föreslår Draghi följande (ChatGPT:s sammanfattning):

Produktivitetsklyftan mellan EU och USA förklaras till stor del av tekniksektorn – eller Europas relativa brist på en. Nyckelförslag inkluderar:

1. Att bättre integrera EU:s gemensamma marknad inom ny teknik, riskkapital och private equity genom att ta bort nationella hinder – särskilt olika godkännandeförfaranden och det stora antalet rapporterande myndigheter i medlemsländerna.
2. Att påskynda skapandet av en kapitalmarknadsunion, skapa ett paneuropeiskt utrymme för finansiering av högteknologiska investeringar som vanligtvis kräver eget kapital snarare än kredit.

Felet i detta tänkande är att sådana som EU inte kan föreställa sig andra remedier än fler regler och ökade, specialdestinerade offentliga fonder och anslag, det vill säga mer av deras egen medicin. Så tänker alla centrala makthavare. Ett exempel är biskop Cyprianos av Kartago (200 – 258 e. Kr.) som myntade uttrycket att utanför kyrkan finns ingen frälsning (extra Ecclesiam nulla salus). På motsvarande sätt kan EU inte föreställa sig krisbekämpning utan mer pengar till Bryssel.

Därefter kommer den tredje fasen. Den kan anta en av två skepnader.

En möjlighet, den mest sannolika, är att de berörda samhällena trots att de mobiliserar sina mest djupsinniga Mario Draghis (bilden) inte kan lyfta sig ur sitt inövade byråkratiska tänkande (och ej heller vill det eftersom det byråkratiska tänkandet är den gren de sitter på). Då förgås samhället av att dekadensen förgiftar den enda kraft som kan skänka vitalitet och utvecklingskraft, nämligen energin hos ett fritt, plikttroget och ambitiöst folk. Eller så förgås samhället av att folket under sina framgångsår utplånat dessa jobbiga dygder ur sina själar och inte göra annat än att rapande av middagens ångor kräva att de nationsansvariga löser alla problem. Vadå statsskuld och räntefällor, det är väl inte vårt problem?

Den andra och mindre sannolika utvecklingen är en repetition av det ekonomiska underverk som alla de europeiska länderna sedan artonhundratalet genomgått utan att ha förstått den process som utspelat sig inför deras ögon. Det finns ingen bättre förklaring till vår välståndsutveckling än att marknadsekonomin under mild uppstagning av staten fick frihet att göra sina konster.

Mänskligheten känner inte till någon annan metod att lyfta sig ur ett hotande eller redan etablerat elände.