När jag skriver det här är det tisdag. Kommande söndag ska det svenska liberalpartiet hålla ett digitalt landsmöte om huruvida ordförande Simona Mohamsson ska få sitta kvar eller inte. Det kan ge anledning att fundera över om det gamla folkpartiet numera har någon vettig funktion i Sverige.

Bakgrunden är förstås att partiordföranden så skamlöst avslöjat den allmänna principlösheten i den svenska partipolitiken. Principlösheten ligger i att det politiska värvet för de ledande politikerna inte längre handlar om Sveriges väl utan om statsrådstaburetter eller åtminstone riksdagsplatser åt dem själva.

Inför riksdagsvalet i september har Liberalerna under ganska lång tid legat så stabilt under riksdagsspärrens fyra procent att alla ganska säkert kunnat räkna med att partiet skulle åka ut. Mohamsson – eller vem det var – räknade ut att enda chansen att få de stödröster, som troligen räddat partiet kvar i Riksdagen under de tre senaste valen men i år sannolikt inte skulle materialiseras på grund av partiets hopplösa opinionssiffror, vore om partiet bet huvudet av sin traditionella liberala agenda och flätade ihop några teser med Sverigedemokraterna som det fram till dagen före överenskommelsen betraktat som grovt nazistfascistiskt anfrätta.

I det perspektivet – och oberoende av ens politiska övertygelser – förefaller Liberalernas beteende bara sjaskigt även om de övriga Tidöpartierna uppskattar chansen att Liberalerna överlever valet.

Men det finns ett annat perspektiv som skulle kunna uppfattas som ett starkt motiv för Liberalernas fortsatta betydelse för landet. Det är att liberalismen – sedan kommunismen dött, socialdemokratin sackat av och konservatismen förlorat representation – är den enda någorlunda distinkta kvarvarande ideologin. Argumentet skulle alltså vara att det vore synd om denna fina ideologi förlorade sitt organisatoriska hemvist i Sveriges politiska liv.

Resonemanget förutsätter emellertid att Mohamssons liberalparti verkligen är liberalt och att det fortsatt skulle vara det efter den plötsliga tätatäten med Sverigedemokraterna. Den saken kan snabbt kontrolleras genom en titt i det femtonpunktsprogram som det hastiga och förtroliga mötet efterlämnade (https://www.sydsvenskan.se/sverige/sds-och-ls-avtal-sverigeloftet-alla-15-punkter/). Där finns, vad jag kan se, ingenting äkta liberalt utan mest nya uppgifter för välfärdsstaten plus förstatligande av skolan och ”vinstutfasning” samt i övrigt några floskler.

Nu kanske du invänder att krav på utvidgning av både miljöpolitiken och välfärdsstaten visst är en liberalism, bara en annan liberalism än den som en gång gav stadga och framgång åt den kapitalistiska ordningen, nämligen dess ättling socialliberalismen.

Även om jag i så fall förstår vad du menar så har jag svårt att acceptera den liberalism som under de senaste femtio åren, eller däromkring, helt infiltrerats av föreställningar om att staten bör och skall göra allt. Detta hos oss dominerande tankemönster skulle kan inte rimligen betecknas som liberalt.

Liberalt betyder fritt och fritt betydde från början oberoende av staten och det civila samhällets ibland betungande och utvecklingshämmande system, skråväsendet till exempel. Frihet var också yttrandefrihet, näringsfrihet och rimligt låga skatter. Men liberalernas frihet var inte bara förmåner för folket utan också krav, till exempel krav att försörja sig själv och sin avkomma. Liberalismens frihet var också friheten att svälta om man förlorade jobbet. Kort sagt var liberalismen ett tankesystem som arbetade med både piskor och morötter.

Något sådant kan jag inte upptäcka i det snabbprogram som Sverigedemokraterna och Liberalerna kokat ihop. Därför drar jag slutsatsen att Sverige inte behöver något liberalt parti, i varje fall inte just detta liberala parti.