Alla västeuropeiska länder har numera problem med sin politik. De misslyckas med sina utmaningar och de har inte pengar så det räcker (vilket de liksom gamla tiders dekadenta och utfattiga adelsmän hanterar genom att 1. sätta sig i skuld och sedan 2. låta bli att betala skulderna).

Detta objektiva läge, som är så väsensskilt från det som rådde under rekordåren från krigsslutet till omkring 1980, förändrar tänkandet och samhällsklimatet. Krubban verkar tom och hästarna börjar bitas. Framöver handlar politisk maktutövning inte längre om att dela ut nya förmåner, så kallade reformer, utan om att fördela bördor. Då gäller det att bestämma vilka befolkningsgrupper som ska bära dem. Det går inte att försöka strama åt överallt ty då får de ansvariga politikerna inga röster alls.

I den citerade artikeln kom jag fram till att det finns två grupperingar som lever särskilt farligt när finansministern kommer med rödpennan: å ena sidan det offentliga myndighetssystemet som administrerar välfärdssystemet, å den andra välfärdssystemets klienter. Jag gissade att åtgärderna kommer att gå ut över dessa klienter, det vill säga de svaga i samhället.

I det perspektivet är det intressant att se vad som händer i Storbritannien. Nigel Farages uppstickarparti Reform har 30 procents stöd inför nästa val som inträffar senast om tre år. Reformpartiet har gjort ganska genomtänkta och framför allt provokativa planer inför ett tillträde som regeringsparti. I stället för att som svenska partier – och som jag tror blir framtidens svenska linje – inte säga någonting och i hemlighet strama åt tillvaron för välfärdsklienterna, deklarerar Reform högljutt att partiet ska sätta den brittiska statsbyråkratin på plats.

Enligt Reforms analys är de två problem med den statliga administrationsapparaten. För det första har den tagit kommandot över de folkvalda politikerna. En av arkitekterna bakom Reforms planer är parlamentsledamoten Denny Kruger. Han skriver så här (https://preparingforgovernment.com/vision-for-britain?utm_source=chatgpt.com):

När Nigel Farage kliver in i nummer 10 som premiärminister dagen efter nästa val vill jag inte att kabinettsekreteraren ska välkomna honom som den senaste korttidshyresgästen i byggnaden, sätta honom ner för en genomgång av husreglerna och sedan artigt fråga om han vill ändra något i inredningen.

Jag vill att Nigel Farage – och hans ministrar – sätter sig ner med tjänstemännen och berättar om sin handlingsplan för dem. Och planen kommer att vara mycket större och mer strukturell än några få dekorativa lagförslag.

Det andra felet, enligt partiet, med den brittiska statsbyråkratin, är att den svällt över alla bräddar. Den har för mycket folk och kostar för mycket, inte bara på grund av sin storlek och sina löner utan också för att den åsamkar skattebetalarna svåra bördor på grund av allt sitt reglerande. Därför ska tretton procent av de statsanställda avskedas. För en del byråkrater räcker det inte med tretton procent. De allra mest onödiga, till exempel folk inom Human Resources och diverse jämställdhetsprogram, ska halveras till antalet.

Kanske är Reformpartiets planer mer sympatiska än den framtid jag tror att Sverige graviterar emot. Det känns nog trevligare att sparka byråkrater än att sänka sjukpenningen och arbetslöshetsbidraget. För ett parti kan det vara tilltalande att gå till val på löften om att skära ned på onödig byråkrati.

Men jag är skeptisk avseende möjligheterna att framgångsrikt föra en sådan politik. Vi kan tycka att våra skattepengar hellre bör gå till en fattig människa än till en skrivbordsbyråkrat. Men i statskonsten övertrumfar makten känslorna. Till slut vinner de som kan skriva välformulerade promemorior över dem som bara har sina miserabla levnadsförhållanden att visa på. Se hur det gick när president Trump med hjälp av Elon Musk och den tilltänkta byråkratkrossarmyndigheten DOGE (Department of Government Efficiency) lanserades. Den fick stängas i förtid för att den inte hade förstått vilka krafter den utmanade.