Beckfilmerna med Peter Haber i huvudrollen började produceras i rasande takt mot slutet av 90-talet. Trots flera nya filmer om året höll de hyfsad kvalitet, med välskrivna manus och en psykologisk twist på slutet. Helt i linje med originalkonceptet från Sjöwall-Wahlöös deckare. Serien bars upp av en handfull manliga karaktärer.

Peter Haber blev närmast ikonisk som kriminalkommissarie Martin Beck. Med ansvarstyngda axlar och faderligt bekymrad uppsyn, som trots hårda prövningar vägrade ge upp hoppet om mänskligheten.

Per Morberg var som klippt och skuren för rollen som Joakim Wersén, chef för våldsroteln. Med ett kroppsspråk som liknade en lagårdsvägg och en röst som fick minsta viskning att låta som en utskällning.

Motorn i varje avsnitt var Gunvald Larsson. En roll som mer än någon annan gjorde Mikael Persbrandt folkkär. Lynnig, oberäknelig, våldsbenägen och på toppen av detta en lysande polis.

Än mer folkkär blev Ingvar Hirdwall i skepnad av den alkoholiserade grannen, som med perfekt tajming levererade cynismer från balkongen.

Kort sagt var Beck en ganska bra svensk polisfilm. Den kändes mer verklighetsnära än både Wallander och Johan Falk.

En och annan kvinna dök förstås upp runt Beck. Men ingen gjorde något större avtryck förrän Marie Göranzon klampade in (i avsnitt nummer nio) och petade bort Per Morberg från chefsposten. Margareta Oberg, som den nya kvinnliga chefen hette, tog på sig det tunga ansvaret att tygla Gunvald. I avsnitt efter avsnitt kämpade Gunvald mot ”kärringväldet” tills han slutligen blev tämjd i avsnitt 24 och kom ut som Obergs supporter. Därefter försvann båda ur leken.

Efter det började det gå utför med serien. Nye polischefen Klas Fredén, spelad av Jonas Karlsson, gjorde entré i cykelhjälm och kändes HBTQ-certifierad ända ut i fingerspetsarna. (Att Dan Eliasson samma år utnämndes till rikspolischef var troligtvis bara en slump). Jag frågade chat GPT om Klas Fredén var bög, vilket Chat bestämt förnekade enligt tillgängliga källor, så kanske har jag bara fördomar.

Vid det laget hade jag ändå tröttnat på Beck och missade de följande säsonger. Men häromdan fick jag för mig att ladda ner episod nummer 52 ”Den osynlige mannen”. Mest för att se hur Valter Skarsgård skötte sig i rollen som nyinstallerad alfahanne. Vågade man hoppas på en återuppstånden Gunvald Larsson?

Till att börja med noterar jag att matriarkatet flyttat fram sina positioner. En förändring som även uppmärksammats av tidningen Femina. Martin Beck har dragit sig tillbaka till kulisserna och mordutredningarna leds nu av en amazon vid namn Alexandra Beijer (spelad av Jennie Silfverhjelm). För att visa att hon är en riktig polis kallar hon sig ”Alex”. Den pratglade grannen har bytts ut mot en tant som heter Gunnel. Högsta polischefen (den som alla ser upp till) heter Ebba Ståhl, vilket låter ungefär lika polismässigt som Petra Lundh.

Även Valter Skarsgård (Vilhelm i filmen) blev en besvikelse. Redan efter två Beckfilmer hamnar han på terapisoffan. Av morfar Martin får han veta att han nog inte passar som polis, eftersom han trots goda förutsättningar inte känner tillräcklig empati.

Mördaren (som lyckligtvis fångas på slutet) är däremot en mjuk och trevlig kille. Hans största fel är väl att han skär halsen av ”alfamän” som låtsas vara trygga, men i hemlighet brukar våld mot kvinnor. I en gripande slutscen inser han inför den kvinnliga psykologen att han blev sexuellt utnyttjad som barn, och i tacksamhet över denna insikt lägger sitt huvud i hennes knä.

Att Beck-serien efter snart 30 år börjar gå på tomgång kanske inte är så underligt, samma sak har hänt med Bondfilmerna. Men antagligen är det värre än så. Peter Springare och många andra har vittnat om hur gamla hårdföra, men kompetenta poliser systematiskt sorteras ut och ersätts av kvinnliga byråkrater. Samtidigt som uppklarningsprocenten för mord och våldsbrott stadigt sjunker. Beck har behållit sin position som den mest verklighetsnära svenska polisfilmen, i ett Sverige där gängens värsta fiende heter Jan Jönsson.