Praktiskt taget varje dag drabbas jag av nya saker som jag inte begriper. Nu senast, i samband med de somaliska välfärdsbedrägerierna i Minnesota, har jag utsatts för hela kaskader av svårförståeliga sinnesintryck.

Eftersom jag i enlighet med svensk tradition utgår ifrån att Sverige alltid är det mest generösa välfärdslandet i världen så blir jag helt förundrad över det ymnighetshorn av bidrag som delstaten Minnesota, alltså utöver den federala hjälp som står till förfogande, låter flöda över sina medborgare. (Här en portal in till denna skattkammare)

Ett annat faktum som placerar sig högt på min lista över oväntade överraskningar är att bedömare i hela världen har blivit så tagna på sängen av avslöjandena. Det är som när svenska ledande politiker påstår sig ”inte har sett det komma” när de blir uppmärksammade på en brottsutveckling som redan länge förfärat medborgarna. Att ledande politiker låtsas förvånade av konsekvenserna av sin egen politik går att förklara, men att vanligt folk ska förbluffas av välkända fenomen är svårt att begripa.

En särskilt stor överraskning i mångas ögon är att staten Minnesotas kontroll över välfärdsutgifterna varit så svag. Hundratals förskolor har fått ersättning för vård av hundratusentals barn trots att det varken funnits barn eller förskolor vilket lätt hade kunnat upptäckas genom platsbesök.

Här kan jag avslöja att välfärdsleverantörer aldrig kontrollerar sina klienter på något seriöst sätt. Jag har trots allt mer än femton års erfarenhet av bidragssystemets internationella avdelning, alltså u-landsbiståndet. Jag vågar påstå att man regelmässigt avstår från att utvärdera. Det beror, tror jag, inte på att biståndsbyråkrater är dumma eller lata utan på att de inte vill konstatera att resultaten uteblir vare sig det beror på att pengarna hamnat på konton i Zürich eller förvandlats till byråkratiska sinekurer för socialministerns klan. Om socialsekreterare eller andra utbetalningsbyråkraters tvingats öppet konstatera att verksamheten inte når sina mål har de skjutit sig i foten eftersom de själva kommer att bli kritiserade för egen brist på ordning och kompetens. Bättre då att blunda för en del trista fakta.

Och det förekommer faktiskt rimliga argument på temat ”man kan inte vänta sig bättre av de där människorna” när ansvariga administratörer ska förklara sig. Det kan handla om att de där människorna vuxit upp under svåra sociala förhållanden, att morsan var alkoholist och prostituterad, att farsan hade stuckit hemifrån, att området kontrollerades av Foxtrot-nätverket, att hela gänget har en IQ under åttio, att deras ursprungsland till ganska nyligen stått under kolonial förtryck eller en valfri kombination av ovanstående anledningar. I vilket fall som helst är det vedertaget och allmänt accepterat att man inte ska kunna räkna med några positiva resultat av de sociala insatserna.

Då finns det bara en respektabel lösning, nämligen att öka de offentliga satsningarna.

Men detta är ju så enkelt och dumt! På min lista över personliga överraskningar står på framträdande plats förvåningen över att vi som utvecklat och civiliserat samhälle inte kan hantera självklart felaktiga missförhållanden som dessa. När vi väljer att bortse från – eller överraskas av, vilket ofta är samma sak – lätthanterade fel så kan det inte bero på att vi inte begriper. Det måste bero på att vi inte vill. Och varför vill vi inte? Min ständigt återkommande, banala förklaring är att vi inte törs säga emot det politikervälde som ansvarar för det sjuka systemet. Makthavare tycker inte om att man försöker såga av den gren på vilken de sitter.